Bokrea

Då var det dags igen för den årliga bokrean. Både jag och Ruben har bläddrat i katalogerna för att komma fram till om och vad vi skulle köpa.

För mycket kan verka lockande. Del priset: böcker som förut kostade 330:- kostar nu 89:-. Dels värkar allt så jävla spännande: romersk historia, Linnés blomsterur, skönlitterära klassiker, naturböcker och alla inspirerande kokböcker. Intressen jag inte trodde fanns vaknar plötsligt till liv inom mig. Och det bara genom att läsa i en reakatalog fylld med böcker som aldrig blev den succé bokförlaget hoppats på.

Själv försöker jag hålla mig borta från boklådor resten av året och sköter de flesta inköpen istället via internet. Det blir mer priseffektivt och så tycker jag om "Paket-på-posten" känslan.

Eftersom en tur på bokrean inkluderar Alva valde jag bort barnvagnen till förmån för bärselen. Vagn kan vara väldigt klumpigt medan det kan bli väldigt tungt i längden med ettåring i bärsele. Så effektivitet var ledordet.

Och andas lugnt för det kommer att bli trångt mellan bokborden. Ju värre jag tänker att det kommer att bli desto enklare blir det i verkligheten.


Jag och Alva vandrade iväg med första stopp på Åhlens; snabbt in och snabbt ut med två böcker till lillfisen. Rask promenad ner till Hamrelius, hittade två böcker till Alva och en till mig. Hamrelius har på ovanvåningen en fantastisk pysmjuk skinnsoffa som var fantastisk för min rygg att få vila i en liten stund.

Iväg, iväg. In på Akademibokhandeln, såg en trött och hårt arbetande Torun och en siciliansk kokbok till mig. Alva sprattlade glatt medan jag, med kämpande smått trötta steg, gick hemåt. Handlade mat och kom hem samtidigt som en återfallsinfluensasjuk Ruben.

På tal om något helt annat med mer vuxenpoäng så börjar jag få dagisångest. Tänk om Alva inte får plats i augusti? Vad gör vi då? På babysim idag fick jag höra en historia om en stackars kvinna som önskade plats 1 mars men fick istället 1 juni. Jävlar.

Och sedan stod det i Svenska Dagbladet att var tredje barn blev psykiskt störd av att vara på dagis. Det var tydligen den uppfattningen som fanns i Tyskland. Och jag bara måste citera artikeln om synen på föräldraledigt: "En riktig mor tjänar gärna mindre om hon helt och hållet kan gå upp i sin modersroll. I vårt företag är det förbjudet för män att ens fråga om de kan ta pappaledigt. Männen har ju viktiga uppgifter att sköta."

Alltenligt någon företagsledargubbe. Det verkar vara väldigt skilda familjekulturer mellan Tyskland och Sverige. Kanske skulle dessa surkålsgubbar behöva en rejäl bokrea med böcker som kan vidga deras reaktionära sinnen.

För er som inte vill trängas och svettas finns internetbokrean. Hos Bokus kan du shoppa fraktfritt till 4 mars. Det är även rea hos cdon.com, adlibris.com och internetbohandeln

I nya och gamla spår

Men så jäkla typiskt. Ännu en förkylning. Snorsäsongen är här och det enda positiva är att denna gång är Alva skonad från sjukdom. Hittills.

Nu har jag äntligen köpt ett par rejäla skor till Alva. De är så pass kraftiga i konstruktionen att hon kan gå i snödrivor om hennes balans hade varit bättre. För problemet är att skorna är ganska klumpiga vilket gör att antingen håller hon fast i något/någon eller flaxar hon för att klara av balansakten.

Alva låter lite som Frankensteins monster när hon stompar fram i hallen. Vilket gör att vi har ganska bra koll på vart hon är och provgår de nya kängerna.

Och i helgen, medan Ruben låg hemma och var krasslig, var vi på Inkonsts bokmässa för att kolla böcker och provgå känger. Vi träffade kompisar till oss båda bland båsen. Dels bebisen Katja som var där med sina föräldrar och kom i en lång diskussion med Alva. Troligtvis överlycklig att någon äntligen förstod henne fullt ut.


Själv träffade jag Anna J. som kommit ner från Gästrikland för att läsa ur sin bok. Vi har inte sett varandra sedan jag var gravid och därefter har även Anna varit gravid och nedkommit med en dotter som nu är nästan 9 månader. Vad tiden går.

Anna trodde nog att hon skulle kunna få ner hela familjen i sommar så att våra flickor kan få leka med varandra. Jag hoppas verkligen att det blir så för det är en minimal chans att vi tar oss upp till hennes trakter och det skulle vara roligt att ses mer än i vimlet på en bokmässa där jag mest fick jaga runt efter Alva som hade myror i benen.

Nu var det i helgen och sedan dess har jag mest legat i min snorbädd. Och denna gång fungerade den sedvanliga uttråkningstaktiken: av trista innehållslösa dagar återkommer hälsan.

Dränkta i snön

Oj då. Massor med snö. Och så där plötsligt. Utan att jag fick någon chans att förbereda mig, framförallt emotionellt. Det blev fram med Doc Marten´s-kängor och mina isländska tumvantar som har det gemensamt att de håller kylan borta från min frusna lekamen.

Imorse hittade vi svenske förbundskaptenen i fotboll Lars Lagerbäck dränkt. Inte helt oväntat, vi hade det på känn att hans tid var på upphällning. Förvisso är hans kropp av plast och huvud av papp men han förtjänade ett bättre öde än att bli islängd kattens vattenskål. Och det såg så sorgligt ut när han låg nedtryckt i vattnet. Inte lätt att få publiken nöjd även utanför säsongen.

Men det ska inte handla om fotboll utan min första riktiga närkontakt med snön för i år. Egentligen skulle jag och Laurentia åkt till Båstad. För att sportlova oss och träffa Janny med ny bebis.

Fast redan kvällen innan började det komma läskiga väderrapporter som handlade om snö och storm och många minusgrader. Fy, fy, fy.

Så världen kan ibland vara full med besvikelser. Därför gjorde vi det bästa av situationen: istället för bilresa blev det museumbesök.


Även det har en sportlovskänsla. För på vanliga vardagar kommer jag aldrig iväg på museum. Den möjligheten glöms bort bland prommenad alternativen. Varför? Ingen aning.

Efter vissa logistikförhandlingar bestämde jag och Laurentia för att ses på Triangeln utanför Kjell & Co. I kallt väder vill ingen stå och vänta på någon annan ute i rusket. Därför blev köpcentret den perfekta värmande kompromissen.

Snön vräkte ner och det var verkligen med blandade känslor som jag vinterklädde mig och Alva. För många minnen av iskall snö som obevekligen hittar in till skinnet. Och sedan plussas allt på med vinden som blåser från alla håll samtidigt. Ahh, kombinationen kallt och blött.

Till min förvåning var det relativt milt ute och vindstilla, snöflingorna pussade min panna. Se: tänk hemska saker och allt måste bli bättre, kanske.

Med Alva djupt nedbäddad i sittvagnen gick vi med raska steg genom Slottsparken till Malmö Museum. Och med Sydsvenskans stjärnkort och häfte (snabbt, varför inte ladda kortet med erbjudanden och skippa häftet helt?) kom vi in till halva priset. Men barnvagnen fick jag inte ta in på museet. Istället fick jag spänna fast Alva i en sulky och försöka knö ner skötväskan undertill i den minimala vagnen.

Alva löste sedan problemet med litet vagnsutrymme genom att vägra sitta i den. Istället sprang hon runt porträttutställningen, som var högst upp i huset, eller blev buren av mig. Laurentia fick dra runt på lånevagnen där nu skötväskan fick bra plats i sittdelen. Och snön fortsatte att vräka ner. Utanför fönstret blev landet bara vitare och vitare.

Uställningen bestod av porträtt framifrån, i profil, i grupp och på konsnärerna själva. Från 1700-talet till nutid. Olika stilar och olika tillväga gångsätt men alla ändå fascinerande. Människans behov att avbilda sig själv är ungefär lika gammal som vi som art har funnits men fortfarnade kan vi hitta nya vinklar att göra det på.

Efter dessa funderingar blev det en mer lågmäld men lika relevant utställning om kaffe en våning ner. Kaffekoppsdelen var den biten som mest fångade mitt intresse eftersom faktabiten mest blev ett tvång att memorera inför en framtida quiz night på Pickwick med Turboaporna.

Sedan var klockan 16.00 och museet stängde. Vi var nästan sist ut och sedan ville Laurentia gå till Titanic. För er som inte vet: Titanic är en pir högt över marken längst ut i Västra hamnen och där ungdomar med dödsförakthoppar ifrån, framförallt sommartid. Vinden hade nu börjat tillta och jag var lite skeptisk till idén men Laurentias entusiasm personifierade idén om det finns inga dåliga väder bara dåliga inställningar.

Det var inga snöpussar längre utan småspik rakt in i ögat. Hur vi hittade ut dit var lite av ett mysterium eftersom blicken var hela tiden sänkt. Eller så blundade vi och hoppades på att "the force was with us".


Starka kvinnor klarar allt och med extrastöd från barnvagnen kom vi ut, såg oss runt och vände tillbaks. Nu var klockan fem och då stänger fiken där ute vid hamnkanten. Vilket vi inte visste, vilket gjorde oss besvikna och riktigt frusna. Det blev en sammanbiten prommenad genom snö och storm till Centralstationens fik. Fy satan vad kallt det var. Mitt hår var frusna istappar.

Väl framme hade känsel börjat försvinna från fingertopparna men aldrig har väl en blaskig capuccino smakat så bra. Och efter en stund var vi helt normala igen, blodet pumpade och hjärtat slog. Lilla Alva åt upp en stor portion av sin favoritburkmat medan vi träffade på Turboapa-Anna som nu arbetar i Köpenhamn. Det visade sig att hon hade haft tur som ganska lindrigt kommit över sundet med tåget. För det var både en och annan som blev fast på ett snöfyllt spår.


Nu fanns det inte längre att vi skulle gå. Nu skulle vi åka buss. Buss 11. Men den fanns inte längre. I sin iver att ändra om har de lokala bussarna i Malmö har de blivit försedda med nya nummer. Det blev buss 5 som stannar vid Folkets Park och sedan kämpade jag mig igenom snövallarna med barnvagnen för att komma in i värmen.

För Ruben tog det två timmar att ta sig från Lund till Malmö. Dagen därpå stängdes hela Skåne. hela mänskligheten fick order om att stanna inne. På eftermiddagen gick hela familjen genom ett ganska öde men vackert stilla Malmö. Vårt mål var stjärncaféet för att hämta den uteblivna morgontidningen.

Det blev som en extra semesterdag. En spontandag med avslutning framför TV:n i sovrummet med nötgodis, russin och filmen "Magnolia".

Stasi och teater

Visste ni om att i den tyska hålan Zirndorf sitter ett 40-tal människor och pusslar ihop 15000 säckar med material från Stasis arkiv? Det är kort, brev och personakter som har blivit sönderrivna. Med den arbetsstyrka som de har kommer det att ta 375 år innan de är färdiga. Papperspusslandet började 1995.


Jag tänkte på detta när vi var på Malmö Opera i helgen för att se "Jag är min egen kvinna" med Björn Kjellman. Pjäsen, som är skriven av amerikanen Doug Wright, handlar om Charlotte von Mahlsdorf, den tyska transvestitikonen som överlevde både nazismen och kommunismen.

För er som inte känner till Charlotte föddes hon som Lothar Berfelde men kände sig som en kvinnlig själ i en mans kropp. Med mod, integritet och ett smakfullt pärlhalsband stod hon upp för rätten att vara sig själv.

Dessutom drev hon i Östtyskland det enda privata museet. I en herrgård i Mahlsdorf byggde Charlotte upp en unik borgerlig sekelskiftesmiljö.

Hennes museum blev också en tillflyktort för homosexuella som brukade träffas i herrgårdens källare. Där det fanns en fullt inredd bar. Den östtyska staten ville kontrollera folket och såg helst att medborgarna var kyska som en disneyfilm. Så självklart var även den hemliga polisen, Stasi, nyfikna på vad som hände i museet.

Och det är här som versionerna går isär. Charlotte vidhöll alltid att hon skrev under ett papper på samarbete med Stasi. För att därefter strunta i dem. Ungefär som att få fienden att tro på samarbete istället för att bli motarbetad.

Andra hävdar, med Stasis arkiv som källa, att Charlotte var informatör för hemliga polisen under kodnamnet Park. En agent som villigt lämnade information som i sin tur underlättade arresteringar av oliktänkande, totalitära statens fiender.

Det är lätt för oss i Väst vara politiskt korrekta och moraliskt högstående. Men det skapar ingen förståelse för livet i en manipulativ diktatur som låg cirka 4 timmars båtresa från Trelleborg.

Och där enda möjligheten till överlevnad, kroppsligen och själsligen, var att sammarbeta under avskyvärda omständigheter. Valet mellan böldpest och kolera var vanlig vardag. Så det är svårt att döma någon för var de gjorde eller inte gjorde.

Sanningen är dessutom alltid subjektiv. Charlotte valde att tro på sin.


För lite mer än 10 år sedan såg jag Rosa von Praunheims film "Ich bin meine eigene Frau" som var mitt första mötet med historien om Charlotte von Mahlsdorf. Jag blev helt fascinerad. Hennes berättarmagi och utstrålning nådde ut från duken och berörde. Och det händer inte ofta.

Några år senare hade Danstationen ett arrangemang med film + samtal efteråt med Charlotte. Då hade hon på grund av neonassars våldsamma angrepp på homosexuella i Tyskland flyttat till Porla i Närke.

Jag var väldigt pirrig i magen. Jag skulle få träffa en ikon. Eller åtminstone få lyssna till henne. Vi var många som satt i ett litet café och var helt betagna till denna människas berättande. Eftersom jag aldrig läst ett ord tyska, utan i ungdomlig upproriskhet valde franska, var jag glad över att hon pratade god engelska.

Vilket jag också fann lite förvånande för de flesta tyskar (och i synnerhet de från forna Östtyskland) brukar inte behärska engelska. Men det fanns säkerhet en historia bakom det med.

Precis som det för Ruben bara var en teaterpjäs var det så mycket mer för mig. Biljetterna var svindyra men platserna var bra. Och det var en jävla tur annars hade vi nog blivit lika sura som Sydsvenskans recensent.

Charlotte von Mahlsdorf dog 2002 när hon besökte Berlin. Hennes museum finns kvar i Mahlsdorf.

Ett superdupertack till Vante och Urszula som ställde upp med kort varsel och passade Alva så att vi kunde gå på teater.

*Informationen om Östyskland och Stasi har jag hämtat från Anna Funders bok "Stasiland".

Folket är från Jorden och kungligheter från Vulcan

Så var det fredag igen och bebisbio på Spegeln. Och för en gångs skull kunde jag prommenera ner i maklig takt. Dessutom kom jag till bion tio minuter innan filmen började.


Nåja, dagens film var:

The Queen

av Stephen Frears och filmen är nominerad till 6 oscarsstatyetter.

Tage Danielssons bok "Sagor för barn över 18 år" tillägnas: "Farbror Kungen som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland."

The Queen handlar om när dessa sagotraditioner får maka på sig för den nya tiden. Det moderna. Det handlar om Storbrittanien, hemland för konservativ kolonialism som "rules the sea" och punken.

Filmen har sin upprinnelse med Tony Blairs jordskredsseger i valet på våren 1997. Blair kommer till drottningen för att få uppdraget att leda landet. Tony är blyg som en skolgosse. Drottning är van, hon har varit med förr. Elizabeth ll har varit regent under hela den blivande premiärministerns levnad.

Och så kommer Labourpartiet tillbaka efter 18 år i opposition. Nu skulle hela riket storstädas.

Största delen av filmen utspelas efter prinsessans Dianas död 31 augusti 1997 och veckan fram till begravningen. Elizabeths ll tillbakahållna känslor orsakade en folkstorm som Tony Blair fick försöka stilla. Rollerna blev omvända. Hon fick svårt att relatera (det fanns inget hovprotokoll att följa) till situationen och Han fick leda och rädda monarkin. åtminstone enligt filmen.


Helen Mirren är Drottning Elizabeth ll. Jag vet, det låter som tagit från en gammal filmaffisch. Men det är sant. Både hon och James Sheen som spelar Tony Blair känns som de enda karaktärerna. De andra är symboler. För republikaner, traditionalister, revolutionärer, visionärer och Diana år också med som myt.

Under den kritiska veckan är Elizabeth ll till största del på ferieslottet Balmoral och det skotska höglandet (där de hade mobiltäckning redan 1997, ojsan). Långa promenader, jakt och frisk luft är bot mot det mesta även sorg. Drottningen framställs som innehavare av torr humor, bilmekarkunskaper från andra världskriget och stark tro på hovprotokoll.

Tony Blair, å andra sidan, är instängd på regeringskontoret, försöker leda landet och drottningen i rätt riktning. Eller så diskar han upp efter familjemiddagen.

Förstsa gången kameran kryper drottningen nära är vid mötet utei naturen med en 14-taggarehjort. Som är ofantligt vacker. Det är som endast djur kan framkalla känsloyttringar hos henne. Mest kärlek ger hon till sina hundar.

Prins Charles, i filmen utan sina kålbladsöron, står som tapppad mellan vagnen (samhället) och hölasset (modern/drottningen). Han vill så gärna men vågar eller kan inte ta steget fullt ut från hovlivet.


Elizabeth ll har fått lära sig att sätta plikten först. Idag är gränsen mellan allmänt och personligt mer flytande än förr. Ja, även mer än för 10 år sedan. Se bara på alla personliga bloggar där nära, kära och subjektiva åsikter hängs ut.

Och även om filmen är väldigt brittisk i tonen kan jag påminna om kung Gustav Vl Adolf hade som valspråk: "Plikten framför allt". 1973 när Karl XVl Gustav blev statsöverhuvud ändrades det kungliga valspråket till: "För Sverige - i tiden".

Filmen rekommenderas varmt.

* För er som inte kan Star Trek. Spock var från Vulcan (hans mamma var från jorden). de från Vulcan visade inte känslor eftersom det bara ledde till problem som tex krig. Istället fann de tröst och tro i logiken.

Be my Valentine?

Jag vet att "Alla hjärtans dag" var igår men då var det quiz på Pickwick. Och troligen består Turboapalaget av kärlekslösa eller oromantiska stackare. För vi var nästan fullt lag på ett halvtomt Pickwick. Ojdå. Det kanske skulle varit levandeljusmiddag men vanan är svår att bearbeta.

Turboapa gjorde en hyfsad insats. Vi fick +20 poäng, en check till bordet och slog fiendelaget (vars namn jag inte tänker säga). Vi saknade bara en vinst. Det får bli romantisk middag med Ruben en annan gång.


Iallafall förra veckan var jag och Alva på bebisbio. Där såg vi:

Half Nelson

av Ryan Fleck en film som redan fått många priser och blivit Oscarsnominerad för bästa manliga huvudroll.

Efter inspirationsfilmen "Dead poets society" är det svårt att beskriva en kompetent men kontroversiell lärare utan att tankarna börja fladdra iväg till Robin Williams. Och Robin Williams gör mig alltid trött, dessutom kräkfärdig.

Därför, glöm den filmen och istället koncentrera oss på "Half Nelson" en indiefilm med många opretentiösa kvaliteter.


"Half Nelson" handlar om hur Dan Dunne (Ryan Gosling), en historielärare i Brooklyn försöker lära sina elever att förstå historia och inte bara komma ihåg till nästa prov. Hans sätt att närma sig ämnet är något udda och inte uppskattat av skolledningen men väl av eleverna.

Även publiken får del av nutida (eller 1900-tals) amerikansk historia genom att eleverna föreläser rakt in i kameran. Efter skolan tränar han klassen i basket och därefter i all desillusionism över det sönderbrytande samhället tar han sig en pipa crack.
Faktum är att han är som Stålmannen: två olika personer. På dagarna lärare, på kvällarna destruktiv knarkare.

Efter en pipa crack i tösernas omklädningsrum upptäcker en av hans elever, Drey (Shareeka Epps) honom utslagen och det i sin tur blir början till en ovanlig vänskap.

Filmen har flera infallsvinklar som främlingskap, då varken Dan eller Drey vet vilken väg de ska välja. Dan vars eldsjäl håller på att slockna och Drey som står i valet mellan hårt arbete för att få en bättre tillvaro eller ta en genväg genom krimminalitet.

Bilden är kornigt bruntonad och karaktärerna står ofta mot en oskarp bakgrund. Som blir ett sätt att visa deras isolering och ensamhet. Mot världen och sig själva.

Det finns inga snuttiga lösningar i filmen utan precis som i verkliga livet är sanningen subjektiv.

För det finns inga självklara sanningar. Utan det är du som bestämmer vilken sanning som passar dig.

*Halvnelson är ett brottargrepp. När den gamle goe brottaren Frank Andersson vann VM-guld 1977 avgjorde han finalen med en halvnelson.


OK. Vi var lite förromantiska i lördags då vi hade en lång promenad i Snogeholmskogen. Solen lyste och marken var ishal. Ja, jag halkade och slog hårt i baken.

Det mest fantastiska är att vi mötte inte mer än ett par i skogen. Inte riktigt som i skogen kring Torup. Där är det laddat med människor, hundar och barn.

Och tystnaden är fantastisk att få uppleva, särskilt förr oss som bor på helghektiska Möllan

Alva - 1 år, igen

Visst hade det varit bra med mer än en födelsedag per år? Alva har två. En officiell i December och en andra 8 februari. För då skulle hon egentligen blivit född.

Men det blir inte som planerat och Alva blev ett helt år äldre. Så kan det gå.

Denna dag började med påtagning av finklänning och nedrusande till öppna förskolan. Ja, det har hänt att vi fått vända. Tyvärr fullt-skylten har mött oss. Efter någon svordom är det bara att vända om. Morgnar är inte vårt starka kort.

Och det hade varit en rejäl antiklimax om vi blivit stoppade i dörren nu när vi var finklädda. Men inte, förkylningstider betyder mer än snuviga bebisar, vi får också bättre plats på öppna förskolan.

"Men vad Alva är fin idag" sa förskolärare Karin. "Det är för att hon skulle ha fyllt år idag istället för i december" sa jag. "Men det har ju gått bra ändå" fortsatte Karin." Jo, det har det ju". Och visst vi har haft en fantastisk tur.


En pluttbebis som utvecklats till en nyfiken, bestämd och danscharmig liten människa. Jämfört med andra bebisar är hon dessutom mer frisk.

På sångstunden sjöng de andra föräldrarna och småttingarna "Ja må de leva" för Alva och en annan knatte som fyllde 1 år för första gången.

Därefter satte jag Alva i vagnen för en tur på Malmös gator på jakt efter present till födelsedagsreprisen. Till skillnad från förra gången är det nu REA. Allt verkar mer lockande då.

Som 50% och 70% rabatt. Eller REA-priset med 20% rabatt. Sista dagarna sedan ... Jag älskar det. Vilka fynd som står och väntar på att bli funna. Stora skyltar lockar mig in i butiker, bara en titt, för jag vet aldrig, kanske superduperfynd finns just här?


Slutligen hittade jag en pyjamas som var nersatt till halva priset men kostade ändå 150 kronor. På kvällen hade jag och Ruben en presentcermoni med Alva. Jag öppnade hans present och Ruben öppnade den jag hade köpt. Och av Ruben fick lillstumpan också en pyjamas.

Pyjamasfest hela veckan. Det kära Turboapa-laget börjar påminna om det svenska skidskyttelandslaget. Blandar glimrande insatser med bottennapp.

Nu var jag inte med senast men ändå: ingen check, ingen pallplats och stryk av vårt fiendelag. Nej, nu får vi ladda skarpt och valla skidorna.

Smakar bröllop?

Det hela började med att jag såg annons om bröllopsmässan eller rättare sagt: det började med inbjudan till Lindas och Thomas' bröllop i sommar.

- Ruuuuuben, det här betyder att båda mina brorsdöttrar kommer att vara gifta innan mig. Varför har du inte friat?
- Men vi har barn, det har inte dom.
- Ja, tur det. För jag hade fan inte klarat av att bli gammelfaster innan jag fått egna kottar. Varför har du inte friat?
- Älskling vi ska ju gifta oss i Las Vegas. Det har vi lovat.
- Precis som om vi någonsin skulle komma dit nu när vi inte bara måste hitta kattvakt utan även barnvakt. För att inte tala om allt det praktiska som ska fixas. Nä, vi skulle gift oss i Kiruna när vi var där uppe. Robban och Maria kunde varit bröllopsvittnen. Så istället för eget bröllop ska vi gå på bröllopsmässa med vår oäkting.

Och så lät ungefär motivering till varför vi skulle, en kall och blåsig februarisöndag, gå på Slagthuset i Malmö för en bröllopsmässa.

Eftersom det är minimalt med parkeringar kring centralstationsområdet beslöt vi oss för att gå ner dit. Hela vägen från Möllevången, en sträcka på mer än två kilometer, kanske.

Jag, Ruben, Alva väl nedstoppad i vagnen och Viggo började gå mot Stadshuset där vi skulle möta Laurentia. Kvarteret innan kom Ruben på att han hade glömt Sydsvenskans stjärnkort som gav rabatt på inträdet så han fick vända om hem igen.


I makligt tempo vandrade vi med Laurentia till Stortorget där vi fick sällskap av hennes dotter Tekla. Sedan kom Ruben ifatt oss på stationen där vi bläddrade i tidningar och han vinkade av Viggo som skulle hem till Hjärup.

När vi slutligen kom fram till Slagthuset och skulle gå in visade det sig att kortet inte gällde. Detta trots alla annonser med "Smak av bröllopmässa"-rabatter som vi hade sett i Sydsvenskan.

Men va fan. Nu var vi där. In på mässan och svepte gratisglaset bubbel och beslöt oss att äta smakprov, som mest bestod av godis, för inträdesbeloppet.

Vi nådde kanske inte vårt mål men vi fick provsitta en limousin som var en egen värld med barskåp. Dessutom fick vi tillräckligt med flyers för en egen pappersinsamling som skulle göra scoutrörelsen avundsjuk.

Mässan bestod av fotografer, försäljare och uthyrare av högtidskläder, juvelerare och matfixare. Publiken var mycket par, några med barnvagn och alla vandrade runt, runt tills de blev trötta i benen.


Populärast var modevisning. Människor trängdes för att få en skymt av den senaste brudklänningstrenden. Vilket verkade bestå av bara axlar. Kan vara problem för blivande rodnande brudar eftersom bara den minsta del hud som putar ut över dekoltaget får damen ifråga att se smällfet ut. Dessutom är det svårt att få en snygg byst.

Men, men vi gifter väl oss bara en gång åtminstone med en och samma partner. De flesta av oss iallafall. Bröllopsmässan var nog inget för mig. Kändes mer hysterisk än inspirerande.

Väl hemma igen hade vi hämtmat från restaurang Asien. Mycket gott, mycket värmande och mycket mer prisvärt än en mässa på Slagthuset.

Fast i TV-land

Det är ju så med bebisbaciller; de delar gärna med sig till andra. Alltså har förkylningen brutit ut rejält. Min bästa vän är de danska näsdropparna och hushållsrullen. Snörvel.

Nu blir det mer TV-tittande än bokläsande eftersom stor del av min hjärnsubstans har blivit snor. Det blir helt enkelt svårt att koncentrera sig på något mer än femton minuter i stöten. Snörvel.

Nåja, nu är det både Alpint-VM och Skidskytte-VM och World Cup för längdskidor i Davos. På en och samma dag. Det kan knappast bli bättre. Snorig och sängliggande med TV-sport och den mest enfaldiga journalistik som finns. Snörvel.

Hur svårt kan det bli att vara sportjournalist? Mundiarre, färdigformulerade "Hur känns det"-frågor och en förmåga att upphöja orimliga krav till löften samtidigt som de fördömer den idrottare som tänker för mycket är det enda de behöver kunna. Eller? Nej, jag lovar. Efter en cynisk analys i TV-sängen framstår inte SVT:s reportar som landets spjutspetskompetens. Snörvel.

Visst blir det mycket idisslande och improviserande på litet material när den stora Super-G tävlingen från Åre utgår. Nu fick TV fylla ut tablån med skidtävling från Davos som genast startade mörka tankar hos mig. Snörvel.


För när en luttrad TV-reporter blir förvånad hur mycket hemmanationens idrottare höjer sig får jag bara en tanke i skallen: doping. Kommer fortfarande ihåg när längdåknings-VM var Finland och de finska herrlaget var bloddopat. Kommentaren: "De har verkligen höjt sig inför hemmanationen" blir numera nästan synonymt för användning av illegala substanser. Snörvel.

Men skidskytte är inte fy skam som TV-sport. Sprinta hårt med skidorna runt banan för att sedan skjuta en salva mot en liten svart prick. Jag klara inte av att skjuta prick på Tivoli i Köpenhamn och då är avståndet till tavlan knappt två meter. Iallafall, spännande sport där vem som är i ledning kan ändras flera gånger under en tävling. Snörvel.

TV-tittande innebär också många repriser på SVT:s egna produktioner. Som "Packat och klart", en turistkatalog i rörliga bilder. Nu senast med ett reportage av Sonja Schwartzenberger om det bohemiska Vilnius. Både jag och Ruben bänkade oss framför sovrums-TV:n. Och vi blev båda besvikna. Snörvel.

En klok kvinna sa en gång till mig att kockar kan inte skriva kokböcker. Åtmistone inte böcker som vanliga människor i vanliga kök kan ha glädje av. Troligtvis för att när du ska laga mat behövs mer än recept; du behöver även förmedla kärlek till maten. Kärlekslös mat skänker ingen matglädje. Snörvel.


Och likadant är det med reseprogram: en resekatalog, om än i rörliga bilder, förmedlar inte glädjen, dofterna eller längtan att få upptäcka något nytt. Vad som mest förvånar mig är att inget reseprogram tar upp själva resandet utan bara mer eller mindre glamorösa platser. Som om jag bara dimper ner där direkt från TV-fåtöljen. Snörvel

Programmet från Vilnius handlade mer om reporterns irrfärder än den tungt diseldoftande staden med sin brokiga historia som kan uttydas i trånga gränder, pampiga parker och stora esplanader. Snörvel

Vi var där sommaren 2005 och såg Frank Zappa statyn, bakelseliknande rokokokyrkor, skrangliga spårvagnar, uteserveringar med perfekt spaningsläga och folkmordsmuseét i KGB:s gamla celler för oliktänkande. Snörvel.

Först blev jag sur men sedan insåg jag att Vilnius och Litauen kan fortsätta att vara vår respärla utan att bli nedsudlade av fulla, fula svenska turister. Gott så. Snörvel.


Lördagskvällen avslutas med Melodifestivalen från Jönköping. Deltävling ett av fyra. Proffsig tävling men vem kom på att Kristian Luuk skulle sjunga och dansa? Får vi rabatt på inbetalda lisenspengar för det tilltaget? Snörvel.

Kanske inte. Jag kommer fortsätta att titta eftersom jag är så totalsvag för glitter och glamour. Atchoooo.