Vinterns kalla hämd

Men oj, vad hände? Våren var här och vände. Nej, detta är inte ett citat från en av melodifestivalens sävliga dansbandsschlagers utan sanningen om det skånska vädret.

För solen var här, ljuset sträcker sig nu längre ut på kvällarna med skuggkastningar med förvarningar om varmare och bättre tider som väntar på sitt segertåg över jorden. Eller åtminstone det norra halvklotet.

Fåglarna sjöng, marken doftade livsbegynnande och påskhelgen låg framför oss. Krash, bom och bang. Snön låg plötsligt tjock på marken. I mars, i Skåne.

Nu är det också fantastisk med vitklädd natur. Allt ser annorlunda ut med ett tjockt vitt täcke överbrett som om det var gräddtårtsgarnering. Ljuden från naturen, för denna påsk utspelar sig i Blentarp på Rommeleåsen, dämpar sig som om snön har en inbyggd ljudisolerande faktor.


Jag andas djupt in snöns friska, krispiga doft och pulsar genom skogstomten med mina lågskor. Otroligt dumt val av skor, tårna blir blöta och kalla. Bara en våroptimistisk stadsbo gör ett sådant korkat skodonsval.

Men även om jag hade slagit mitt huvud mot betong hade realiteten om kylan inte nått mig. Visst kan det vara kallt ibland under påsken men med obstinat tvärvägran inser jag inte att kylan kan vara längre än tjugofyra timmar.

Bra med raggsockar. Bra med brasa. Bra med plädar och goda böcker.


Skrattet över den skånska vinterns tendens att vara som en ketchupflaska angående snömängd och att vi, om vi blev insnöade, hade mat, kläder och sprit med oss, fastnade lite i halsen när påskäggsstora snöflingor sjönk mot marken.

Konstrundan på Österlen var definitivt rekordkall. Dessa konstnärer med ouppvärmda ateljéer, målar de bara på sommaren? Vi köpte glas, en karaff och vas, av Jonas i Hammenhög, hittade inget i Gärsnäs möbelaffär och struntade fullständigt i resten. Förbannat kallt.

Efter helgen, när vi körde till Malmö, yrde snön så mycket och dimman var så vit att vi körde i 40 km/h. Livet blir fantastiskt när jag kan sitta på en uteservering och lapa sol med mina nya solglasögon.