För längesedan

Var jag en flitig bloggare. Inlägg flera gånger i veckan. Alla kanske inte de mest fantastiska uppbyggliga verk men de var mina tankar, mina dagar. Sedan tog föräldradagarna slut och arbetsdagarna började. Jag fick trötta ögon efter långa dagar framför bildskärm och orken och inspirationen till att skriva tog slut.

Men nog om det. Nu i höstmörkret finns det inget som lockar och efter en förhandling med min sambo fåt jag måndagskvällar till att skriva. Exklusivt. Ingen gnällig familj, bara jag och datorn.

På tal om datorer: jag har fått en ny. En sprillans ny med massor av ramminne, processorer och hårddiskskapacitet. Framtiden är här. Förra datorn köptes för ganska exakt sju år sedan. Det är i datorsammanhang vad medeltiden är för historiskt intresserade. Intressant tid men ändå långt efter i utvecklingen.


Nu sitter jag ändå vid Rubens Mac eftersom den nyafinafantastiska datorn saknar strömkabel och produktnyckel till Windows och tangentbordet vill inte fungerar. Men den nya trådlösa musen är fin och den stora platta bildskärmen också med klara färger och mycket utrymme. Bara jag får det andra att fungera så är äntligen första steget till den ljusnande digitala framtiden taget.

Nu får jag nöja mig med att kasta trånande blickar. Något annat som var roligt var mitt födelsekalas. Det var skitskoj; min bästa fest någonsin. Så det så. Som standard tycker jag att alla fester borde ha ett liveband på scen. Helst ett fräckt partyband. Många gånger bättre än, låt mig se, beskt kaffe och kalorifylld men ändå torr kaka.

Det var mitt första kalas någonsin som jag inte höll hemma men som ändå bara var mitt. Visst har jag firat födelsedagar på krogen med långbord fast det blir inte detsamma när okända fulla människor står och vrålar bakom ryggen. Bättre med fulla människor som jag känner och som blir så där lagom roligpinsamma.


Det värsta med fester är städningen innan. Slit, slit, slit. Party. Trångt, spill av drink, spill av mat, fimpar i krukan. Sista sega gästerna. sedan kommer efterröjningen. Under en väldigt mikroskopisk tid var bostaden feststädad. Bara det är ett otroligt bra skäl för att hyra lokal. Och möjligheterna blir oändliga, det är som barndomens kalas när jag fick bjuda in alla i klassen, rakt av utan att behöva välja: maffigt.

Alla och några till får vara med. Klackarna på dansgolvet och alla händer sträcker sig upp mot taket. Nästvärst är maten. Laga mat är så jävla roligt men när jag stod där själv i köket klockan tre på natten var det inte lika skoj. Det var skittrist och förbannat motigt och väldigt nära att ett hamburgerhak hade fått stå för maten på min fest.

Men ny dag med nya löften och färgglada balonger kan få vem som helst på bättre tankar. Och matbelåtna gäster fick mig nästan att gråta av glädje. Fånigt? Jajamen, fast mina känslor var äkta.


Dessutom har jag nu funnit mina vänner på nätet via facebook som fortfarande känns ambivalent. Men möjligheten att få kontakt med människor som för längesedan flyttat ut ur vänskapssfären kring Möllan är en möjlighet som jag hyllar. Särskilt nuförtiden när kvällen tar slut vid 21.00 sovandes framför TV:n med Alva bredvid mig.

Internet kanske är min enda möjlighet till kvalitetstid med mig själv.