Don't dream it, be it

Igår lyste solen så där fantastiskt värmande hela dagen. Enda molnet på min himmel var att Dolce Siciliana, som ligger vid Drottningtorget, med sin fantastiska glass inte har öppet på måndagar. Trams. Låt vädret, inte veckodagen, bestämma när glassbarer ska vara öppna.


Idag vandrade jag ut i solen för att göra en promenad som länge har varit en dröm för mig. Inget superduper fantastiskt utan bara fortsätta ut från "Plattan" i Pildammsparken vidare på grönområdet utanför. För att sedan se vart jag hamnar.

Alltså väldigt enkel idé som länge legat, jag pratar flera år, och pyrt men inte blivit av. Förrän idag.

Först en titt ner i blivande tunnelen vid St: Johannes där den coola stationen ska ligga. Inte nu men i framtiden. Och i framtiden ska jag kunna trippa några hundra meter ner till stationen, hoppa på öresundtåget till Köpenhamn. Jag längtar efter den kosmopolitiska framtiden.

Nu är det ett stort hål ner i jorden med en gränskopa som gräver och gräver. Det finns ett podium som har byggts så att nyfikna människor kan följa utvecklingen 25 meter ner.

Jag hoppas att när de blir färdiga med stationen att den får en blank och modernistisk design. Isåfall ska jag alltid ha högklackat så låter klick, klack mot perrongen och dessutom en tjusig klänning så det blir enklare att smälta in i den futuristiska utformningen.


Det hände något underligt när jag och Alva-fastspänd-i-barnvagn steg in i Pildammsparken. Helt plötsligt blev det väldigt disigt. Som om Malmö stad hade satt igång en rökmaskin i parken. Lite drömskt förtrollande.

Det blev också kyligare när solen blev gradvist svagare bakom diset. Med tanke på att vi har vandrat genom storm, regn och snö, precis som om vi vore hjältebrevbärare, var detta inget.


Parken såg mer ut som en sagoskog. Ljudet blev mer diffust. Och jag tänkte: att egentligen vill jag vara på fjällvandring. Tidningen Turist, som är Svenska turistföreningens organ, har dimpt ner i brevlådan eftersom vi är familjemedlemmar.

Och den är fylld med förföriska snöbilder från den svenska fjällvärlden. Jag vill åka långfärdsskidor från Abisko till Nikkaloukta. Jag vill bygga min egen bivack. Jag vill sitta högt uppe på fjällen med min kaffekopp och kontemplera. Jag vill.

Det är långt till fjällen och våren kommer alltid först till Malmö. Men den stora tystnaden hittar jag inte i staden. Inte nes i någon av stadens stora parker nu fyllda med vintregäck, snödroppar och krokusar.

Ett annat dilemma är vad vi ska göra i sommar. Inrikes eller utrikes? Vad har vi råd med? Vad har vi ork med? Kan vi klara av en bilsemester med en pigg ettåring?


Frågorna är fler än förslagen. Flyg verkar inte vara ett alternativ eftersom det är problematiskt att få med sig något i handbagaget. Även ett läppstift är terroriststämplat. På Arlanda kan en flaska tax-free rött vara farlig om den är köpt utanför EU. Och det finns inte heller samma regler på de olika flygplatserna vilket försvårar resandet.

Och varför, egentligen? För att kåta terrorister inte ska spränga flygplan i luften tiotusenmeter ovanför jordytan? Men redan nu sprängs bussar och tåg men därmed har det inte kommit några bagageföreskrifter för dessa resenärer. Så varför och varför, igen, är det så få som ifrågasätter besluten utan nöjer sig med att "det är för vår säkerhet"? Jag fortsätter min kamp att få bära med mig mitt läppstift.

Jag vandrar vidare genom Pildammsparken fortsätter ut på en gröning och hamnar på John Ericsson väg. det var inte alls upphetsande. För där har jag varit förut, vägen som gåt förbi UMAS och Stadionområdet. Jag ville komma till något nytt, något annorlunda och underbart. Inte en genomfartsled.


Så för att skapa lite spänning i vardagen svängde jag in på Pilängsgatan, gick vidare och kom fram vid en väg som var okänd. Då förbannade jag mig själv förr att inte ha tagit med en Malmökarta. Var var jag nu? Genom att snedda över en park kom jag faktiskt fram till Malmborgs vid Erikslust. Halleluja, åter i kända områden.

Men jag tog ett snabbt steg ut i det okända disiga Malmö. Nästa gång ska jag gå mot Hyllie istället. För nu när jag ser på kartan inser jag att det är dit som målet finns. Och därefter...