Superheroes

Den som arbetar ideellt med kultur är verklighetens motsvarighet till superhjälten. Låter det otroligt eller väldigt överdrivet? Inte det minsta. Det som först verkar vara två ytterligheter har mer gemensamt än vad många kan tro.

Först den självklara likheten: båda grupperna arbetar med att hjälpa sina medmänniskor utan att få ersättning och, ibland, utan att få någon uppskattning.

Båda grupperna vill väl men alltför få i samhället förstår det. Både i det fiktiva där superhjältarna bo och i det som vi andra bor i. Att vara missförstådd blir vardagens normalläge.

Men superkrafter då? Ett måste för varje superhjälte och kanske inte så vanligt bland fattiga kulturmänniskor. Eller? Vad är drivkraften? Skapa något för det offentliga rummet till allas glädje och utan personlig vinning?

Att arbeta med kultur kräver enorma inre krafter. Detta eftersom många ifrågasätter varför låta ens renommé bli lidande över något så smalt som kultur, varför låta hjärtat styra över förnuftet och varför, i hela världen, göra något utan att få betalt.

Endast väldigt starka människor klarar av att ständigt bli ifrågasatta. De superstarka.

Rent utseendemässigt finns det inga större beröringspunkter mellan den klassiske superhjälten och ideella kulturmänniskan. Den förra har mestadels färgglada tights med dragning åt neon medan den andre kategorin föredrar kläder i svart. Fast igen, båda grupperna utmärker sig från övriga samhället.

Även om de säkerligen skulle tjäna på att ta klädinspiration från varandra. Tights kan tyvärr upplevas som lite besvärligt. Fast även här gäller det att vara stark. Superstark.

Läsare av serietidningar som har uppnått en tvåsiffrig ålder anses av många som ohjälpligt fast i nördighet. Eller hur? Viss är en tjugoplussare med toalettidningshyllan fylld med Stålmannen lite fånig, töntig och inget att bygga en framtid med?

Tänk tvärtom. Den 22 februari 2010 på ComicConnect.com såldes den första Stålmannentidningen för en miljon amerikanska dollar. Tänk om.

Frukost med dinosaurier

För det mesta gör vi som vanligt. Går upp på morgonen, går dit vi ska vara, går hem när vi ska och efter lite lek och softning går vi och lägger oss. Det säga att störst av allt är kärleken men jag tror att vanans makt har blivit större. Varför skulle vi annars stå ut med att vantrivas? Eller vanan?

Fast egentligen mäter vi tillfredsställelsen i vårt liv med vad som är viktigast. I viktiga saker kan hälsa, goda personliga relationer till familj och vänner som också kan ingå i den utökade familjebilden, intressant fritid fylld med spännande upplevelser ingå. Och väga upp vardagen som förser den roliga delen av livet med drivmedel.

Men måste det vara så?


Eller behöver vi dualistiska kamper som kärlek mot vana och kvalité mot kvantitet? Bara för att vi ska ha något att sträva efter? Eller att för mycket valmöjligheter i vårt liv endast ger upphov till en total existentiell ångest? Och finns det egentligen något svar eller är frågeställningen som universum: oändlig? Det finns helt enkelt inga enkla svar att leverera till dagens lunch.

Fast detta resonemang leder ingenstans. "So what, inga enkla lösningar. Det var inget nytt förutom för alla new age författare som lever på att leverera andlig lättfattligheter". Kanske så men vad är den största livsnyttan: lycka eller tillfredsställelse? Det viktiga är inte svaret utan att fundera på frågan.

Vad som finns är att kvantiteten sätts före kvalitén. Skapar strävan efter kvalité prestationsångest med handlingsförlamning?

Eller är det mer förtjänst i kvantitet, som att ombyte förnöjer, fast hur länge går det att leva på kickar? Förbannat mycket frågetecken. Mer handling, tack.

Wapitihjorten lever i Nordamerika. Endast hannar har horn. Stora, ståtliga horn. Ju större horn desto populärare är hannen bland honorna. Väldigt poppis blir de storhornade som får möjlighet att få sätta på många damer. Vilket är det hannarna strävar efter. Men.

Inget kommer utan ett pris. Hannar med stora horn blir också mer sårbara eftersom de får svårigheter att forcera terrängen när de blir jagade. Hornen kommer i vägen för trädgrenar och buskar. Så, stora horn med många taggar gör att hjorten går hem hos damerna, kan dominera andra hannar men är ett enkelt byte för jägaren. Hjorten får mycket sex men håller helt enkelt inte i längden.

Eller som de säger i Masterchef: "And the competion just gets tougher". Lycka och tillfredsställelse: allt har en baksida. Välj, välj klokt och välj på riktigt. Inte av vana eller feghet.


Läste en artikel om att kvinnor känner mer skuld än män. Inte för att kvinnor har mer ångest utan för att män känner för lite empati. Jag och Ruben hade en diskussion om mina arbetstider. Framförallt när de med väldigt kort varsel hade ändrats till tider som inte sammanfaller med Alvas dagis öppettider.

Jag arbetar på ett ställe där det finns flexibel arbetstid, vilket innebär tidig morgon till sen kväll. Däremot har jag ett avtal med min arbetsgivare sedan två år om att jag ska arbeta till största del dagtid. Heller inget ovanligt. Flera småbarnsföräldrar har det så. Min upprördhet över ändrade arbetstider var, hur ska jag bäst uttrycka det, okej den var stor. Väldigt stor.

Framförallt var den största upprördheten av att manliga chefer hade väldigt svårt att sätta sig in i min situation utan hänvisade till ett kontrakt jag skrivit under för flera år sedan. Alla andra avtal kan de ändra när de själva vill. Utan att berätta det för mig. En tråkig och ofunktionell inställning.

Ruben påpekade att fastän han var väldigt insatt i vår situation och tyckte det hela var horribelt så är det såhär som de flesta män resonerar. Shit pommes frites.

Men slutet gott; jag fick tillbaka mina ordinarie arbetstider. Och kanske är det så att män har bristande empati. Men det behöver inte vara så. Välj klokt, välj kvalité och välj kärlek.

Att simma på månen

Ibland blir det inte som jag tänkt mig. På Öresundsbron i bilen med lånat brobizz och med en gps som en minivärld nere i vänstra hörnet på bilens framruta griper en plötslig fotodokumentärlusta mig. Färdas på bron mitt i det stora kallblåaktiga sundet när jag inser att batteriet i kameran är oåterkalleligt slut.

Nåja, det får gå. Varför berätta med bilder när det finns ord? Ord som är oändliga och aldrig tar slut. Inom mig finns en ordkälla som aldrig sinar. Så vi åkte över bron, igenom tunneln och kom fram i ett isande kallt Danmark.

Och ett Danmark dekorerat med snö. Första och dessutom det enda bestämda målet var Arken i Ishøj för att se på deras Oluf Høstutställning som jag hade läst om i Sydsvenskan.

Inte enbart för den artikelns skull utan för att jag även är uppvuxen med en Oluf Høstlitografi ovanför TV-soffan. Jag ville helt enkelt se vad mer han hade åstadkommit. Denne bisarre man som hade ett avtal med brandkåren för att få vara på plats att måla av branden som flammar upp mot himlen medan människors livssträvan släcks.

Arken som lokal är väldigt vacker. Stora fönster som låter ljuset falla in från havet. Snäll personal som genast tipsar oss om deras kreativa rum för barn. Eller de kanske gjorde det av rädsla att Alva skulle, tja, ändra om utställningen på egen hand?

Och vilken färgexplosion där var på Arken. Från Katarina Grosses 200 m³ stora sandberg som var indränkt i en gigantiskt intressant multifärgspya till Oluf Høsts säregna djupblå tavlor över Bornholm och till den genialiska barntallriken med frukter som utropstecken i cafeterian.

Och Damien Hirst, så klart. En herre förtjust i monokroma färgblock och döda insekter. Helst tillsammans.

Men det som fångade min fantasi och påverkade mitt balanssinnet var en spegellabyrint byggd av spegelpelare. Väldigt förvirrande, väldigt spännande.

Ungefär som den danska valutan. Vi är nu i det stadiet att vi inte bryr oss. Danska kronan får befinna sig i förhållande till den svenska kronan precis hur den vill. Vi är på utfärd, färd ut. Och ingen valutakurs ska få stoppa oss.

Kontoutdraget från banken lämnar jag också därhän. Ibland är okunskap en välsignelsen. Åtminstone för mitt samvete. Inte för min ekonomi.

Till slut beslöt vi oss för att byta ut ett iskallt Ishøj mot ett behagligare innerstad Frederiksberg där Rubens gymnasiekompis bor. Som turligt och finurligt nog var hemma och denna dag hade en mötescentral i sitt hem för människor som varit på Louisiana eller Arken.

Igen, vi sjöng en hyllningssång till gps. Fikade så pass länge att värdparet bjöd oss och även de andra gästerna på lördagsmiddag. Ja, vi var allihopa som en stor italiensk filmfamilj samlade kring matsalsbordet.

Slakta kossan

Varför stannar idéer inom förutbestämda begränsningar? Inte alla, så klart, eftersom vissa idéer har enastående lyskraft som tar dem till nya nivåer i människors medvetande. Som hjulet, rock'n roll och allmänna helgdagar.
Du förstår vad jag är ute efter. Det handlar om idéer som bryter mot det som vi, in en något inrutad vardag, tar för givet. Som att bygga murar för att skilja folk åt på så sätt skapa en mytologisk bild av händelsen för att slutligen riva rasket och med den händelsen blir det som när trollet spricker i solljuset.

Eller sanningen om att i svensk film undviker regissören att visa i bild det som kan sägas med ord.

Kameran ligger vilande respektive totalt stilla mot huvudkaraktärerna som i sin tur pratar, pratar och pratar. Och allra helst pratar skådespelarna i långa konstruerade meningar.Totalt onaturligt. Människor skildras med neuroser på huden och dramaturgiskt inlärda aggressionsattacker. Helt onaturligt. Dialogen köttar aldrig till. Men hur jävla svårt är det att tänka i banor som sträcker sig utanför hemmabyggelådan?

Som att låta en amerikansk popkulturell regissör få göra en slaktande remake på någon klassisk svensk film. Så jag lade ut frågan på Facebook:

Undrar vilken valfri Ingmar Bergmanfilm som Quentin Tarantino skulle göra en remake på? Sug på den. Kan detta etikettbrott revitalisera tråkig svensk produktion?

Gensvaret på min förfrågan blev över förväntan. Sociala medier är nyckfulla; du blir direkt hyllad eller no-comment-dissad. Kärnfulla kommentarer med twist är en interaktiv överlevnadsstrategi.Första filmen som kom spontant var Sjunde inseglet. Ah, död,kärlek och bedrägeri. Denna gång i technicolor. Vilket måste anses vara Tarantinos trademark. I mina tankar blir det som Sjunde inseglet möter True Romance. Mmmmmm. Utan Christian Slater.

Faktum är att Jungfrukällan anses som en stor inspiration till flerarape and revenge filmer som exempelvis I spit on your grave. Ett bidrag till denna genre kan även Sommarnattens leende bli. Som är en historia om just kärlek, bli bedragen och hämnd. Kanske också speeda upp intrigen med lite vampyrer?

Det fanns nog en sida hos Bergman som han aldrig vågade utveckla. Andra filmer som också förtjänar en oförutsägbar och köttig behandling är: Viskningar och Rop, Ormens ägg, Tystnaden samt eposet Fanny och Alexander.

Det kan bli oförutsägbart, helt utanför gängse filmsäkerhetszoner och helt underbart. Men varför stanna där? Idéen fungerar att göra tvärtom med också.Som att Jan Troell gör sin egen remake på Halloween. Den filmen handlar om utsatthet och förlorad naiv oskuld. Så det borde vara enkelt att göra drama till skräckfylld action. Och därmed göra horror till kontemplativt drama. Utan att tappa intrig eller nerv.

Och kanske hade Här är ditt liv med Ingvar Oldsberg tjänat på att istället vara Roast med Ingvar Oldsberg. Mindre tillrättalagt och mer oförutsägbart.

Bryta regler för att överleva. Men komma ihåg varför nya idéer behövs innan de gamla helt förkastas.

South side story

Till södern. Dit önskade jag mig i morse när bomullstusstora snöflingor singlade förbi vardagsrumsfönstret. Min första tanke var att det för helvete inte kunde vara sant. Snö? Nu?

En snabbkoll av termometern visade en utetemperatur på minus en grad. Satan. Fram med de tjockaste strumpbyxor som gick att frambringa, fram med fodrade läderhandskar och fram med ett tappert mod.

Alva sprang mest runt i hela lägenheten och kunde lätt, om hon själv hade fått välja, gått till dagis i blöja. Som ett sant småbarnsproffs fångade jag in henne och med bestämda händer fick jag på en lämplig klädsel.

Solglasögonen fick stanna hemma, att ens fantisera om en klart strålande sol gick bort. Inte låta sådana fåfängliga tankar ta plats i mitt sinne. Nej, till södern.

Fast jag bor på söder. De gamla arbetarkvarteren. Mer känt som Möllevången. Malmös multietniska kvarter. Som har festivaler och folkpark och uteserveringar och butiker med "mat från hela världen".


Men fortfarande med inbyggt dåligt rykte som inte verkar försvinna. Och tur är det. För om ryktet försvann skulle Möllan med sitt centrala läge bli medelklassens nya favorit.

Även om jag och Ruben rent ekonomiskt kvalar in till detta samhällsfenomen vill vi ändå vara alternativa i själen. Åtminstone lite lagom alternativa med Volvo, inte stenkastaralternativa med svart huva.

För den delen skulle det bli förbannat dyrt att bo kvar här. Ett bostadsområde med dåligt rykte får nog inte marknadsanpassade hyror eftersom marknaden skyr knarkare, ligister och huliganer.

Nej, södern dit jag vill och södern där jag bor är två vitt skilda ting.

Vinterns kalla hämd

Men oj, vad hände? Våren var här och vände. Nej, detta är inte ett citat från en av melodifestivalens sävliga dansbandsschlagers utan sanningen om det skånska vädret.

För solen var här, ljuset sträcker sig nu längre ut på kvällarna med skuggkastningar med förvarningar om varmare och bättre tider som väntar på sitt segertåg över jorden. Eller åtminstone det norra halvklotet.

Fåglarna sjöng, marken doftade livsbegynnande och påskhelgen låg framför oss. Krash, bom och bang. Snön låg plötsligt tjock på marken. I mars, i Skåne.

Nu är det också fantastisk med vitklädd natur. Allt ser annorlunda ut med ett tjockt vitt täcke överbrett som om det var gräddtårtsgarnering. Ljuden från naturen, för denna påsk utspelar sig i Blentarp på Rommeleåsen, dämpar sig som om snön har en inbyggd ljudisolerande faktor.


Jag andas djupt in snöns friska, krispiga doft och pulsar genom skogstomten med mina lågskor. Otroligt dumt val av skor, tårna blir blöta och kalla. Bara en våroptimistisk stadsbo gör ett sådant korkat skodonsval.

Men även om jag hade slagit mitt huvud mot betong hade realiteten om kylan inte nått mig. Visst kan det vara kallt ibland under påsken men med obstinat tvärvägran inser jag inte att kylan kan vara längre än tjugofyra timmar.

Bra med raggsockar. Bra med brasa. Bra med plädar och goda böcker.


Skrattet över den skånska vinterns tendens att vara som en ketchupflaska angående snömängd och att vi, om vi blev insnöade, hade mat, kläder och sprit med oss, fastnade lite i halsen när påskäggsstora snöflingor sjönk mot marken.

Konstrundan på Österlen var definitivt rekordkall. Dessa konstnärer med ouppvärmda ateljéer, målar de bara på sommaren? Vi köpte glas, en karaff och vas, av Jonas i Hammenhög, hittade inget i Gärsnäs möbelaffär och struntade fullständigt i resten. Förbannat kallt.

Efter helgen, när vi körde till Malmö, yrde snön så mycket och dimman var så vit att vi körde i 40 km/h. Livet blir fantastiskt när jag kan sitta på en uteservering och lapa sol med mina nya solglasögon.

Mörkret skingras

Vad är frihet? En fråga med lika många svar som människor på jorden. Det här med frihet är subjektivt, du bestämmer för vad, när och var det är för dig.

Just nu är det för mig att få smita iväg på bio. Att få bli förförd eller upprörd av levande bilder i mörkret. Att få en stund för mig själv.

Jag googlade ordet frihet och fick 1 970 000 träffar med SSU som toppade sökningen. Ett populärt ord som enligt wikipedia, den fria encyklopedin kan:

Definieras "negativt" (frihet från) som avsaknad av begränsningar och förtryck eller "positivt" (frihet till) som möjligheten till självdefinition och att utveckla och uttrycka existentiella eller andliga ståndpunkter (rättigheter).

Med den definitionen blir min frihetsutövning något jag söker för att komma ifrån; i det här fallet, familjen. Nåja, jag har ändå svårt att hitta min plats i latte-mamma-modellen därför är det skönt att bara få vara Bodil. Om än bara för någon timme i biomörkret.


Eller, för all del, i pubmörket på onsdagsquizen. Där gör jag nästan varje vecka ett pit stop för att gymnastisera TP-kunskaperna och i all enkelhet njuta av en öl.

Sedan skulle jag i vardagen vilja ha frihet från cyklister med mp3-spelare som gör att de varken hör, ser eller kan kommunicera. Å andra sidan får jag vid dessa möten i trafiken utöva min frihet till att visa fingret.

En större frihetskänsla är att våga stå upp för det jag tror på, att visa civilkurage, att blotta sitt inre. Sin längtan.

Det är så jävla svårt att vara modig. Göra något jag är skitskraj att ens formulera tanken om. Typ. "To boldly go where no man has gone before, som de säger i Star Trek. Men att våga ger frihet. Försök så får du uppleva det.

I Lars von Triers film "Idioterna", försöker några människor träda över gränsen för frihet genom att spela mentalt handikappade. På så sätt släpper alla samhällets förväntningar på dem om att vara närande samhällsmedborgare och de finner frid i sin inre idiot.


Praktiskt för dem men inte utvecklande för samhällets sociala samspel. Och där kommer den sura bismaken. För jag vill ha min ensamvargsfrihet men samtidigt få mina sociala behov tillfredställda.

Del av folkmassan men samtidigt unik. Ibland bara unik och fantastisk men kanske lite missförstådd. För även ett minimalt martyrskap ger frihet. Om inget annat så från ansvar.

Omständigheter som jag inte rår över. Som att min mage inte är platt längre. Den har väl aldrig varit supertränadplatt. Men med nuvarande bullighet begränsar jag min rörelsefrihet på stranden.

Nej, fåfängan är större än visheten. Fördomar sitter djupare än vad jag vill. Mitt mål blir att i framtiden tänka fria tankar utan restriktioner.

Och nu börjar ljuset komma, på morgonen och på kvällen.