Masayo

Plötsligt blir allt tvärtom. Förut i vår lyste solen men det var ändå kallt, nu var det monligt men varmt. Är det förändringens vindar?

För ett år sedan var jag på djävulsutdrivning mer känt som barndop i Svenska kyrkan men det är precis samma sak. Med handpåläggning och avståndstagande från de "onda krafterna".

Förutom denna uråldriga rit med efterföljande matfrosseri i församlingshemmet var den stora behållningen att jag träffade min nästkusin. Det var nästan tio år sedan sist. Därför beslöt jag mig för att innan mina föräldradagar tog slut träffa henne igen.

Eva, som är hennes tilltalsnamn, bor i skogen, det som finns kvar efter Per och Gudrun, nära Osbysjön i ett rött litet hus med två hästar och en hund.

Lite av singellivets Bullerbyliv; landsbyggden spritter av liv och glatt vinkande grannar men där finns även utrymme för enskildhet.

Och när vårsolen värmer, när fåglarna kvittrar högt i skyn, när björkarna susar, då vill jag bo på landet. Långt borta från staden och vara förnöjd med det lilla. Eller det stora som naturen är. Jag svämmar helt enkelt över i pastoral romantik.


Eva tänker nog mer på taket som behöver läggas nytt och att djuren ska hålla sig friska eftersom vetrinärräkningarna drar iväg så satans mycket. Men visst uppskattar hon livet som hon valt.

När hon var yngre reste Eva i Asien och Australien. Såg världen. Nu ger livet vid sjön tillräckligt. Endast hennes hästar har pass.

Kanske kommer jag aldrig bli nöjd med en enkel tillvaro vid sjön eller i skogen långt borta från den pulserande staden med sin lockande anonymitet utan det kommer alltid finnas en rastlöshet som gör att jag vill se mer, uppleva mer och aldrig blir förnöjd med tillvaron.

Moderniteter som pålitlig el, bredband och kabel-TV skulle jag nog sakna även om det har hög mysfaktor med stearinljus. Fast kanske inte mitt i vintern, insnöad med tomt skafferi. Jag skulle definitivt sakna kvällsöppna livsmedelbutiker.

Men det är en idé med att skära bort det materiella i vårt liv för att se vad det är som betyder något. Frågan är bara var jag ska börja skära? Bilutfärder? Böcker?
Tanken är god med koncentration kring livets väsentligheter men handlingen att beskära livet så mycket svårare.


Jag och Eva pratade om nutid, framtid och framförallt: dåtid. När vi var kryllpermanentade tonåringar med stora drömmar och underlig klädsmak.

Det var även då vi träffade Keiko och Masayo. Masayo var Evas japanska brevvän för detta utspelar sig under pre-bredbandstiden. När enda alternativen att upprätthålla kontakter utomlands var via dyra telefonsamtal eller brev som tog minst en vecka att komma fram till adressaten.

I alla fall. Masayo kom till Sverige på besök med Keiko i släptåg. För flickorna var bara sjutton år. Och då är världen väldigt stor. Jag var fjorton och längtade ut i världen.

Sedan när jag hade min tjugoårskris som gick ut på att göra något där jag fortfarnde kunde vara yngst reste jag till Asien och stannade till hemma hos Masayo och hennes familj. De verkade alla vara inom restaurangbranschen så det blev både sakédrickande med hennes morbröder på deras bar och helstekt sparv på hennes mormors ställe.


Eva hälsade på något år senare och hon visste inte om Masayo skulle ha blivit glad eller upprörd om hon visste att Alva goseapa var döpt efter henne. För som Eva sa: "Det var alltid svårt att veta hur japanerna tog något, om de hade blivit trampade på tårna eller tyckte om det de fick höra."

Inte för att vi direkt brydde oss där vi spankulerade i skogen. Det susade i träden och solen värmde och allt kändes bra.

Kärlek vid första ögonkastet

Sedan min bil dog på långfredagen 2006 har vissa destinationer blivit svåra att besöka. Som Sölvesborg. Det ligger nämligen bortom civilisationen.

Varför vill jag då besöka denna ort? Jo, för där bor familj och vänner. Fast varken familjen eller vännerna är många. Och nu slumpade det sig så att jag i Malmö och Janicke i Sölvesborg är föräldralediga samtidigt.

Hon är hemma med Noah snart ett år och Julia snart tre år. Alva är snart arton månader. Jag fick låna Rubens bil och han fick låna pengar av mig till bussen. På färden dit lyssnade jag på "Doktor Jekyll och Mr Hyde" med Ernst-Hugo Järegård som uppläsare. På något sätt underströk hans röst det regniga landskapet som blev ännu ruggigare.


Känslan dröjde sig kvar ända tills dess jag skulle hem igen. Regnet verkade dock vara evigt. Kanske vårregn, kanske syndafloden.

Väl framme började vi med vad som är sedvanligt bland goda vänner: en rejäl fika med massor av kaffe. Noah och Alva tittade försiktigt på varandra för att sedan, på bebisars vis, totalignorera den andre.

Det fanns inget försiktigt i hur Alva sedan gick igenom barnleksakerna. Rafs, rafs, kasta, kasta, kasta, pilla på fjärrkontroll, pilla upp stereons ljudnivå till ljudbangsnivå, rusa iväg till nästa rum som hon kan gå bärsärkagång i.

Jag och Janicke pratade på nymammors vis om enkelriktade män, våra gemensamma ungdomssynder (aah den ljuva tiden) och postgraviditet pluffsmagar. allt detta medan Noah kryper runt våra ben för uppmärksamhet och Alva springer runt, runt. Då kommer Julia hem från dagis.


Och plötsligt har Alva funnit sin ledstjärna i livet. Kärlek vid första ögonkastet. I sann systerlig anda delar de på vattnet i Alvas pipmugg. För min del är det nästan lite tårframkallande.

Första gången Alva gör någor med ett annat barn som inte innebär att sno leksak från den andre. Min lilla flicka visar de första stegen mot social interaktion.

Vädrets makter är eviga vid regn, bara moln ingen sol. Vilket inte hindrade oss att sätta regnkläder och gummistövlar på både oss själva och barnen. Alva tyckte det var superduper skoj med vattenpölar.

Alla tre småttingar trycktes ner i vagnar och sedan bar det av till lekparken på stranden. Som vi fick ha alldeles för oss själva. På tillbakavägen somnade Alva i tvillingvagnen medan Julia stod upp bredvid och hoppade. Regnet fortsatte att ösa ner.


Vinden friskade i vilket fick regnet att ändra vinkel. Då fick vi nog att vara ett med naturen och flydde in i värmen. Och drack ännu mer kaffe. Janicke tyckte det var så praktiskt med min blogg för: " nu vet jag precis vad du gör om dagarna enda problemet är vad mer som kan vara värt att veta eller fråga om. Jo, förresten, vem är Laurentia?"

"Vi jobbade ihop på Panora för längesedan. Arbetstimmarna var långa och lönen låg. Men så det är ofta inom kulturbranschen. Ont om pengar, gott om intriger. Eller helt enkelt god sammanhållning för i alla fall vi hade inte tid att umgås med några andra utanför organisationen. Förresten tycker jag det är bra att du följer mitt liv på bloggen så slipper jag dra en resumé av min föräldratillvaro."

På vägen hem till Malmö sprack molnen upp och solen tittade fram. Men jag var redo, mina solglasögon lämnar jag aldrig hemma.

Memory lane

I vårt badrum finns en shower & shampoo "family fresh" som Ruben tycker luktar T-Girl från Tommy Hillfiger och jag klorerad badbassäng. Och efter ha varit en flitig besökare under fotobiennalen (Fotografi i Fokus) i Skåne är det också min inställning till fotokonsten: somliga verk är ljuvliga och somliga stinker.

Utan att frånta de enskilda verkens värde så är det vissa möten med fotokonst som sticker ut. Andra försvinner. Men det är så det brukar vara.

Så jag glömmer det som redan befinner sig i glömskans land och koncentrerar mig på det som upplevelsespännande. Som Fredrik Rubins "10 december". Video och installation, om och med de hemlösa i Malmö. Jag var bara tvungen att fråga:"Men varför heter utställningen 10 december?"


"Åååh, du är den förste som frågar. Tack!" Svarade en överlycklig Fredrik Rubin som berättade om utställningen, Nobeldagen och andra möten som han hade haft på galleriet.

Gallerie Rosemarie på Gamla Väster hade Marie Barthelssons vackra skymningsbilder från ett höstligt bondlandskap med torra textutdrag från polisprotokoll för att understryka det hemska som en gång hände där. Bildserien blev en påminnelse om det osynliga dödliga våldet i vår gemensamma vardag.

Region Skåne var mesar som inte hade tillräckligt med mod för att köpa in hennes bilder. Konst ska även ifrågasätta, provocera till eftertanke inte bara vara tårtdekoration.

Arno Rafael Minkkinens bilder på Fotografins Hus (Malmö Museer) var bara otroligt coola och Ulrika Walmarks bilder på berömda människors assistenter/sekreterare gav en annorlunda bild på de mäktigas "baksida". Sedan var det också roligt att få glida runt med barnvagn på Radisson SAS Hotell och belevat titta på utställningen.


I Lund blev det Arturas Raila på Konsthallen med sina trolska naturbilder och förstås, Brutus Östling på Zoologiska museet. Men där spelade den fantastiska miljon med alla uppstoppade djur och skelett också en del i upplevelsen. Freakshow-skåpet med en anka med fyra fötter och kattunge med dubbelt kranie och lamm med två huvuden var nog favoriten. jag har alltid haft en dragning mot det makabra.

På Dunkers kulturhus är det mer tillsägelsen att jag inte fick fotografera Alva på utställningen än själva utställningen jag kommer ihåg. Och att en i personalen tyckte att min kjol av Max-Jenny Forslund var "så otroligt vacker".

Och porträtten i Ystads Konstmuseum var fina men mest kommer jag ihåg jätte-rosatyll-trampolin-kuken. Och det var en annan utställning som pågick där. För att inte tala om de tjocka skurupstonåringarna på tåget hem. De tog livet av all pastoral romantik som jag bar med mig den dagen.

Den sista utställningen som jag besökte var Anna-Lena Lundqvists utställning "Tonårstjejer" och Birgitta Wahlbergs "Moderna tanter" på Regionmuseet Kristianstad. De är mycket för att kalla instutitioner något med Region i Kristianstad och länge var den största muntrationen på E22 skylten "Kristianstad - Region Skånes Huvudstad". Är det någon utanför Krstd som vet om det?


Visst är det ändå nostalgiskt för mig att besöka staden eftersom jag tillbringade stora delar av min barndom där. Så vi började med en tur i Heliga Trefaldighets Kyrka med ett ljus som strilar in från de stora fönstren. Kyrkans män var duktiga på att skapa effekter. Och utan effekter ingen religion.

Vi promenerade sedan över torget och gick in på museet. Och jag såg inte var jag skulle betala inträde så troligtvis är det gratis att se på utställningarna. Alva tyckte det var lite småtråkigt att titta på tonårstjejer däremot var den andra utställningen medan tantutställningen gick hem. Kanske för att de i ett hörn hade lagt ut tantskor och tantväskor och tanthalsband som hon kunde leka med?

Bäst tyckte hon om Mamma Mu utställningen men så gjorde även de andra barnen som var där. Lantlig idyll är alltid en vinnare.

Därefter började jakten på den tid som har försvunnit. Det vill säga: min ungdomstid. Kristianstad som stad har inte ändrat sig mycket, för att se förändringarna måste jag titta riktigt nära.


Som att affärer har öppnats och andra har försvunnit. När jag gick förbi Café Fenix fanns faktiskt fiket där men under ett helt nytt namn. Min ungdom kändes för alltid förlorad. Och jag som var på nostalgiskt humör.

Nere i Tivoliparken var det mesta sig likt. Jag tror att även parkbänkarna står på samma plats som de alltid gjort. Och Alva fick leka på samma lekplats som jag gjorde en gång i tiden. Det var faktiskt lite sentimentalt att se.

Och kanske är den största konsten de vardagsögonblick som lever sig kvar i minnet?

Lantlig konst

Så var det påsk, igen. Och som det brukar inledde jag och Ruben och Alva helgen med konstrunda på Österlen. Förra året, på långfredagen, bröt vi traditionen och då dog min bil. Den återuppstod aldrig.

Eftersom vi inte ville riskera vår kvarvarande bil höll vi fast vid den ursprungliga traditionen som är ungefär så här: Tomelilla konsthall, Smedstorp för konst, Gärsnäs för möbler, picknick i Månstorp, snurra runt lite i Kivik för att avsluta i Hammenhög hos glasblåsare Jonas Larsen och skvallra lite med honom. Vi har nämligen gemensamma bekanta. I Malmö.

Och jag tror många från Malmö är ute på Österlenvägarna under påskhelgen. Åtminstone bilarna verkar vara därifrån. Iallafall, det är trångt på vägarna en trängsel som även omfattar väggrenarna eftersom de blir parkeringsplatser i brist på riktiga.

Detta hindrar inte oss från att ännu ett år ge oss ut på den något hånade konstrundan.
- Jasåååå ska ni det i Påsk, ja, se det var många år sen vi gjorde det. Ska fan orka med trängsel och hötorgskonsten. Det är kommentarer vi brukar få från mindre välmenade bekanta.


I år började vi traditionsenligt i Tomellia Konsthall där konsten var godkänd men i källaren fanns det riktigt spännande: bibliotekets utförsäljning av väl använda böcker. Tre för tio kronor. Som hittat och det bästa konstfyndet. Glada och litterärt upprymda åkte vi till Gärsnäs för eventuellt möbelfynd.

För det ska ni veta att vi har gjort förr. Faktiskt för tre år sedan köpte Ruben ett bord som är vitt med mörkbrun kant och ser ut som det är en stor eliptiskt svävande skiva för tvåtusenfemhundra kronor. På Miljögården i Lund kostade samma bord tiotusen kronor. Ett superduperfynd. Men ingen sådan tur i år.

Det blir också lite svårare med geografin när vi väl trängt in i Österlen. Mycket småvägar som leder till okända destinationer som inte verkar stå utsatta på kartan. Det kan också vara charmen; att köra för att se var vi slutligen hamnar och stanna till där det finns något att uppleva.

I år hade vi ett specialuppdrag: titta på eventuella sommarhus. För det blir så när vi ska upptäcka vårt ultimata lantställe: vi får se delar av Skåne som var okänt för oss. Och de två husen kan sammanfattas med fantastiska stora spring. och festvänliga tomter men med lite småtrista hus. Tja, bättre tur nästa gång. Troligtvis blir det många tittar men färre budgivningar, som är skitläskiga.


När jag tänker närmare på det är hus också skitläskiga. De behöver underhållas, putsas på, piffas till och sedan går något skitdyrt i sönder. Sedan kan det också vara en underskön tillflyktsort från staden där vänner kan mötas och grillpartyn hållas. Husinnehav är ett tveeggat svärd.

Efter hustitt blev vi väldigt traditionella med picknick i Månstorp med vidunderlig utsikt. Jag tyckte vi kunde köpa den biten land och bygga hus där men Ruben var mycket tveksam till den idén. Och som traditionen är fortsatte vi till fotografen Peo Eriksson och såg på hans fotografier från Formel 1 tävlingar på 50-,60- och 70talet.

Jag blir alltid lite nostalgisk av bilder på Ronnie Petersson och Jackie Stewart. Hmmm var det snyggare eller fulare förr? Bilderna från Monaco GP innehåller ett fartskimmer från förr när män var racerfantomer och kvinnor tidtagare. Alva kanske ska bli racerförare? Och Ruben tidtagare och jag manager?

Vindarna började tillta och på Österlen finns det inget som hindrar. Det är ganska lätt att bli sönderblåst. Därför åkte vi mot den sista anhalten som var Jonas Larsens glashytta. Och jisses vad han var populär. Tanterna, för det är mest tanter som handlar, vällde in och ut med nyinköpt glas eller vas i handen. Väldigt fint är glasarbete iallafall.

Väl hemma kryper jag ner i sängen med en god bok för att värma min frusna kropp och själ.


Jag har nu lanserat idén till Laurentia att vi ska delta i succeserien "the Amazing Race" om det någonsin börjar produceras i Sverige. Programmet går ut på att par, det kan vara kollegor, syskon, grannar eller gifta par försöker med hjälp av ledtrådar ta sig runt jordklotet. På riktigt, inget hittpå utan de får pengar som ska räcka för färden sedan gäller det att vara smart, läsa kartan rätt och ha tur. Dessutom bör deltarna inte vara äckelmagade elller rädda för utmaningar. Först i mål vinner 1 miljon dollar.

Laurentia tyckte pengadelen lät intressant får se vad hon tycker om bungy jumping. Men det är mycket som kan åstadkommas med rätt pengamotivering.