South side story

Till södern. Dit önskade jag mig i morse när bomullstusstora snöflingor singlade förbi vardagsrumsfönstret. Min första tanke var att det för helvete inte kunde vara sant. Snö? Nu?

En snabbkoll av termometern visade en utetemperatur på minus en grad. Satan. Fram med de tjockaste strumpbyxor som gick att frambringa, fram med fodrade läderhandskar och fram med ett tappert mod.

Alva sprang mest runt i hela lägenheten och kunde lätt, om hon själv hade fått välja, gått till dagis i blöja. Som ett sant småbarnsproffs fångade jag in henne och med bestämda händer fick jag på en lämplig klädsel.

Solglasögonen fick stanna hemma, att ens fantisera om en klart strålande sol gick bort. Inte låta sådana fåfängliga tankar ta plats i mitt sinne. Nej, till södern.

Fast jag bor på söder. De gamla arbetarkvarteren. Mer känt som Möllevången. Malmös multietniska kvarter. Som har festivaler och folkpark och uteserveringar och butiker med "mat från hela världen".


Men fortfarande med inbyggt dåligt rykte som inte verkar försvinna. Och tur är det. För om ryktet försvann skulle Möllan med sitt centrala läge bli medelklassens nya favorit.

Även om jag och Ruben rent ekonomiskt kvalar in till detta samhällsfenomen vill vi ändå vara alternativa i själen. Åtminstone lite lagom alternativa med Volvo, inte stenkastaralternativa med svart huva.

För den delen skulle det bli förbannat dyrt att bo kvar här. Ett bostadsområde med dåligt rykte får nog inte marknadsanpassade hyror eftersom marknaden skyr knarkare, ligister och huliganer.

Nej, södern dit jag vill och södern där jag bor är två vitt skilda ting.