Året som gått

Bäst i år - Att vi 10 januari fick hem Alva från Neonatalavdelningen på UMAS, nästbäst att den 25 januari blev jag friskförklarad och utan bestående skador på hjärnan dessutom blev Alva utskriven från hemsjukvården.

Allt annat kan verka meningslöst och trivialt men jag tycker det är roligt med listor så här följer:

Bästa liveband - Gogol Bordello från New York som jag såg tre gånger: Hultsfredsfestivalen, Malmöfestivalen och Mejeriet i Lund.

Bästa filmen - "De andras liv" av Florian Henckel-Donnersmarck och handlar om Östtyskland, Stasi och medborgarna under 80-talets slut.

Bästa resemålet - Lappland som är helt annorlunda och otroligt vackert oberoende årstiden.

Bästa boken - "We need to talk about Kevin" av Lionel Shriver om en kvinnas svårighet att känna närhet till hennes problematiske son som precis innan han fyller 16 mördar några människor i skolan.

Bästa upptäckten - Att skriva blogg. Jag som aldrig skrivit dagbok har funnit något som är helt rätt för mig.

Bästa laget - Turboapa. Vi kom fyra på Pickwicks årsquizfinal men vann priset som snyggaste laget. Med andra ord: Turboapa är de snyggaste frågesportsnördarna i Malmö, kanske i hela landet.

MER KOMMER NÄSTA ÅR. PUSS.

It's Christmas and we're all in misery

Med dessa värmande ord satt jag på julafton och blev förälskad i min Janssons frestelse. Den smälte i min mun; potatisen var perfekt krämig med rikligt pikant bistånd från löken och sälta från ansjovisen. Tänk, jag hade lyckats göra det för oss perfekta julbordet. Jag sög in en bit Jansson till och bara njöt.

Njutning var inget jag fick känna av på lilljulafton utan mer slit, slit och slit. Familjens största smutstvätt för året skulle tvättas. Den tog för fan aldrig slut. Och när jag stod i tvättstugan flera timmar senare och samlade ihop de nytvättade men inte torra kläderna stängde elen av sig med tidsautomatik. Det blev beckmörkt. Övertygad om att diverse seriemördare från forna tider hade sitt tillhåll i den mörka tvättstugan försvann jag snabbt därifrån. Ljuden är annorlunda i mörkret och mer skrämmande.

Uppe i lägenheten tillbringade jag tvättmellantiden med att laga mat. Mycket mat. Köttbullar från ett recept i en kokbok som måste kommit ut precis efter att vårt samhälle slutade med hemslakt för husbehov. Alla färsrätter börjar med att mala kött och fett; även om färsen är malen ska du gärna göra om det. Som om jag skulle ha en köttkvarn? jag är för bövelen modern, född efter högeromläggningen.

Men köttbullarna blev bra med färdigmalen blandfärs från Ica. Kanske lite lösa i konsistensen men det gjorde inget eftersom hemmagjorda köttbullar alltid blir lite torra när de ska värmas i ugnen. Åtminstone de som jag gör. För detta är omoderna köttbullar vars recept skapades långt före mikrovågsugnen blev uppfunnen. Och så rullade det på. Bröd bakades, vitlök blev marinerad och tvätten upphängd i lägenheten. Ruben städade med en gråtandes Alva hängade efter sig. Det är svårt att förklara för en bebis varför människor anstränger sig till bristningsgränsen för en enda dag.

Jag och Ruben ville avsluta lilljulafton med thailändsk take-away och lite glögg framför TV:n. Istället blev det så mycket annat som kom emellan och när det till slut blev dags att beställa mat hade restaurangerna stängt för kvällen. "Det var precis så här jag inte ville att det skulle bli" gnällde Ruben. "Tror du jag ville ha det så här?" "Nej och åter nej, jag ville ha god mat, glögg, julgnistrande hem och TV-tittande med fötterna på bordet" gnällde jag tillbaks. Vi var rörande överens att nästa jul skulle allt vara mycket bättre och aldrig mer skulle vi göra något i sista minuten.

På själva julafton var Alva pigg och go' medan jag kände mig mest mör och trött inför vad som var kvar att göra innan helgen kunde börja officiellt. Klockan 13.00 åkte Ruben iväg med Alva för att hämta storebror i Hjärup och farföräldrar i Lund. Min flit glöd över spisen. Årets nykomling på julbordet, wasabimarinerad lax, blev grillad och det färska valnötsbrödet uppskuret. Äggen fick koka tills de nådde det perfekta stadiet av nästan hårda men ändå lite rinniga och till slut: Janssons frestelse som, visade sig blev skapelsens krona på julbordet.

Sedan löpte det mesta av sig självt: gästerna kom med julgröt och -skinka, Kalle Anka på TV, matdags, julklappsutdelning med många fina klappar till oss alla fast Alva sov igenom hela händelsen, kaffe och sedan körde jag hem svärföräldrarna till Lund. Även om jag vid vissa stunder hade ögonlock som vägde ett kilo var blev kvällen både trevlig och lyckad i ordens bästa bemärkelse. Bästa julklappen fick jag och Ruben av Alva: en extern DVD-brännare som fungerar både på en Mac och PC, dessutom är hon en underbar människa och den bästa dottern för oss.

På juldagen masade vi oss upp ur sängarna, hade långsam långfrukost och åkte sedan, efter att ha lämnat Viggo i Hjärup, till Sölvesborg. Alva fick träffa mormor och vi fick alla ännu fler julklappar dessutom lutfisk till middag. Ruben är ganska övertygad att inom en snar framtid kommer den traditionella lutfisken försvinna från julbordet medan jag tror tvärtom. Nåja, det får framtiden utvisa.

Innan jul hade jag en julDVDspecial som bestod av Fight Club för att få stopp på mitt behov av julklappsshopping. Det är roligt att köpa till andra men någonstans måste jag dra gränsen för att ekonomin inte helt ska haverera och då är det bra med en film vars budskap är: Du äger inte dina ägodelar utan ägodelarna äger dig. Den tesen sätter alltid stopp på min shopping precis som du slutar äta när du är kräkmätt på mat. Den andra filmen var A long kiss goodnight som är lite mer explosionsaction men handlar om hur hemlig amerikansk underrättelsetjänst vill utföra en terrorattack som de kan skylla på araberna för att få mer statliga bidrag. En film med ett tänkvärt bidrag till nutidens samhällsklimat.

Samtidens juldekorationer har gått från en liten tomtelykta i trädgården till upplyst, blinkande tivoli. Inte överallt men exempel går att hitta, ibland inte fullt utvecklade i Las vegas by night ljussättning men på god väg dit. Och detta är en dekorationer som kostar pengar och tid. Men elkraftverken ser säkert med glädje på den utvecklingen.

Annandagen, julhelgens sista dag, firades traditionellt i Vilshult, som ligger norr om Olofström och bortom civilisationen, hos min bror med barn och ingiftingar. Jag fick knappt se till Alva eftersom alla ville bära henne och som min brorsdotters fästman förvånat sa: men hon börjar ju inte gråta. Och nu fick Alva kläder från Baby Gaps londonbutik och leksaker från Ica Maxis olofströmbutik. Leksakerna är hittills den stora favoriten men kläderna kommer att användas på nyårsafton då vi alla ska vara uppklädda till tänderna.

Största besvikelsen i år på annandagen var att vi fick sitta vid samma bord som gamlingarna. Eftersom detta är enda gången jag träffar jämnåriga under helgen brukar vi få fantastiskt roligt medan våra föräldrar konvenserar med varandra. Men den avslagna goda julstämning som endast kan uppkomma av mycket helgfirande infann sig även i år. Och jag, mina brorsdöttrar samt våra respektiven skrattade hjärtligt hela kvällen tills det blev tid att säga farväl och åka hem till Malmö.

Dagen därpå höll jag mest om Alva hela tiden. Låg och pussade på henne långt från bebisnödiga släktingar.

Tidsjakten - nu med bebis (uäuäuä)

Troligen vill jag och Ruben att den stundande julen mest ska vara myskvällar med glögg och DVD-filmer. Jag vet att vi inte vill tillbringa tiden med att plocka upp och undan efter katt och bebis som tror att julgransplundringen infinner sig redan i december.

Och då har vi inte ens en julgran. Bebisar är fantastiska men de små liven är otroligt tidskrävande. Om det inte är något inskrivet i min kalender, som bvc-möte, bebisbio eller tandläkarbesök, kommer jag inte ur min pyjamas förrän efter lunch. Så vad är det som händer?

Först går jag upp, lagom till kaffet är färdigbryggt vaknar Alva. Alltid solig. Alltid hungrig. Byter och ger henne morgonvälling. Sedan blir hon ledsen för att välling tagit slut och vill bli tröstad i mitt knä. Hon börjar lukta kontigt och då är det dags att byta blöja igen. Hon har iallafall slutat spy vid varje givet tillfälle. Alltid något.

Därefter får min frukost räddas från en klåfingrig bebis. Största glädjeämnet med morgnarna är att vi hinner med, under frukostbestyren med pauser, att se ett STAR TREK-avsnitt. Nåja, idag blev det lite annorlunda eftersom Ruben har börjat en kampanj för att även jag och Alva ska gå upp tidigt om morgnarna. I vanliga fall sover vi till nio på morgonen.

Den stora fantastiska idén var att vi skulle handla julmaten tillsammans i Lund. Så, hopp i kläder, Alva i sele, skötväska på ryggen och bilstol under armen med min handväska instoppad, vandrade vi till lundabussen. Och det var nog längesedan som jag åkte buss för inte hade de säkerhetsbälten förr? Det måste vara en säkerhetsnymodighet som de flesta passagerare nonchalerar. Jag tyckte det verkade roligt och spände bältet över mig och bebisen som satt i selen.

Väl framme i Lund och Ica Tuna var det otroligt skönt att bara vältra ner allt i en kundvagn. Alva tycker det är absolut roligast när jag sätter fart på vagnen. Hela ansiktet blir en strålande sol. Och vad bra det är att ha Ruben som kan hela butiken när vi ska handla där. Inget springa fram och tillbaka i en tröstlös jakt efter något som jag kom på precis innan utcheckning utan det blir nästan en militärisk ordning över matshoppingen.

"Vi börjar med grönsaker och frukt, sedan knäckebröd och kex, därefter barnmat och blöjor." Ja, även språket blir sådär gulligt uppstaplat för han är en sann butikskonnässör som vill ha ordning och reda. Inget hafsverk utan en metodisk genomgång av alla gångarna i butiken.

Åttahundra kronor senare kom vi ut, matade och bytte på Alva för att sedan fortsätta vårt julshoppingäventyr på IKEA. Först inspirationsprommenad som blev snabbare ju närmare restaurangen vi kom. Och tänka sig: mellanköttbullemenyn för bara tjugofem kronor. Det bästa med IKEA är att varje gång jag är där finns det fynd att göra. Som om det lilla fyndet bara ligger där och väntar på mig. "Förr 79:- nu 39:-". Wow.

Köpte julklappar till Alva som var pedagogiska och som gjorde att IKEA skänkte tio kronor till unicef. Vilket kan vara ett reningsbad inför jul för föräldrarnas själar. Typ: "jag köper och hjälper behövande samtidigt, nu kan jag komma i den rätta julstämningen i detta fuktiga snöfattiga land". Huvuduppdraget var att hitta ramar till fotografier på Alva som ska bli julklapp till mor- och farföräldrar.

Det var inte bara vi som kommit på den tanken för där var en väldig brist på ramar. Men efter mycket rotande och velande lyckades vi få ihop en godkänd kombination av svarta och vita ramar. Utchekning IKEA och ett sista snabbstopp på Özens allfrukt. Ett in-och-ut uppdrag. Lite olivolja och vitlök, inget komplicerat. Fast därefter kom den svåra frågan.

"Ruben, var är korten på Alva"? "De ligger väl där bak"? "Nej, de gör inte det". "Fan vi glömde dem i vagnen på IKEA". "Okej, vi kör dit igen och hoppas på att ingen har tagit vagnen". "Eller kanske lämnat in dem".

Ruben trampade på gasen, det var en nervös resa tillbaka, vad fan skulle vi göra med ramarna och julklappar till föräldrarna om bilderna försvunnit. Och där i bilen förstod jag hur mycket de här bilderna på Alva från öppna förskolan och babysim betydde för mig. Alla bilderna hade vi klantapor haft med oss. Nu kunde de föralltid vara förlorade.

Jag sprang fram till vagnarna på IKEA. Och undrens tid var inte förbi. För där välklämda i en vagn låg bilderna och väntade på oss. Och så hade ännu en dag blivit kväll.

Familj, slott och apor

Jo så har det gott en tid sedan jag skrev här men det är den stundande julens fel. Bara jag är i närheten av något så simpelt som Triangelns köpcentrum kommer en kollosal trötthet över mig. Jag vill helt enkelt sova fram till trettondagen. Då förhoppningsvis har dessa underligtstora folkmassor försvunnit ut till förorten.

Tröttheten kan också vara en eftersläng av havandeskapsförgiftningen jag hade när Alva föddes. Enligt neurologen jag träffade på UMAS kunde sjukdomen göra att jag i framtiden blev lite tröttare än vanligt. Nu tror jag mest att det är den sista resten av havandeskapsförgiftningen för stora folkmassor gjorde mig förra julen trött som en nyligen maskslaktad oxe i år är det mer bara vetrinärbedövad oxe.

Nåja, för att få uppslag till familjestämning tittade jag på Coppolas Gudfadern, alla tre delarna. Och i de filmerna cirkulrar det mesta kring mannen och den näste manlige arvingen medan krinnorna är förpassade till köket. Förrutom vid fester då de får komma fram på dansgolvet. Hela familjestrukturen verkar ålderdomlig och otroligt omodern.

Familj är familj och affärer är affärer. För det mesta sammanstrålar de två världarna i filmen. Och avrättningar blir glamourösa i Gudfadern-triologin. För det är krimminella med känsla för heder, familjeära och traditioner. Allt i otroligt snyggt ljussatta bilder. De sysselsätter sig aldrig med samhällets baksidor som knark utan mer med gulliga hasardspel och indrivning av tjänster.

Men det var nog inte det här jag sökte. Stark familjesammanhållning kan bli kvävande. Dessutom är det bra att ha distans till hedersbegreppet. "Han skrattar åt mig" PANG, PANG, PANG. Nej, inte en lämplig lösning på julens diskussioner. Även om julen är lite väl övergullig i sitt nötknäckande och klämmiga "nu bryr vi oss om de utsatta, de ensamma och övriga samhällets olycksbarn" så behöver helgdagarna bara bli det du själv gör den till.

Därför åkte jag, Ruben, Alva, Maria och Robban till julbord på Svaneholms slott. Fantastiska miljöer med glögg redan på borggården. Två sittningar per kväll varav vi valde den tidigare vid sextontiden. Så där lagom om vi ville fortsätta kvällen med eftersittning hemma i Malmö.

Här hade vi valt vilka ville vara med och äta juligt smörgåsbord med. Vår egen utökade familj för kvällen, inte sammanbunden av blodsband utan vårt eget val. Förutsättningarna var de bästa men det var tyvärr inte maten. Det var inte uselt, sillen var bra och det småvarma också även om köttbullarna var massivt stora smaklösa bollar. Problemet var att inget var tillräckligt speciellt för att ge det där smakminnet som jag kan bära med mig och suga på.

Jag och Alva gick runt i den delen av slottet som stod öppet för matgäster. På varenda byrå och hylla stod rader med bröllopsfotografier från tacksamma bröllopspar. Nyförälskatgulligt leendes mot fotografen och för evigt lyckliga eller något sådant. Faktiskt, mitt i julbordsätandet kom ett brudpar med följe för att få äta middag i ett angränsande rum. Det är nog praktiskt med decemberbröllop. Inte en chans i helvete att det kan firas utomhus. Vädergudarna behöver inte vara på din sida eftersom det är skånsk vintersäsong.

Efteråt satt vi alla i vår lägenhet och däste. Fyrkantiga magar. Utom tantcharmaren som sov i Marias famn. Ruben var väl den som var mest på gång men jag hade mest lust med att ligga i sängen och titta på TV och sakta somna in. Den stackaren fick, efter att våra julbordsvänner gått hem, sitta själv med vin och datorspel. Vilket renderade honom ont-i-håret mörgonen därpå.

Men jag ville ta det väldigt lugnt eftersom det var dags för Pickwicks årliga quizfinal. Turboaporna hade även i år kvalificerat sig och var ett av sex lag. Dessutom fick jag vara med i år. En av de lyckliga fem i finallaget. Förra året var jag nyförlöst med 3 olika dropp inkopplade. Därför var jag otroligt spänd och fokuserad på uppgiften.

I vanliga fall är quizafton på onsdagar men en final som är mycket mer högtidlig och inte för vilket lag som helst hålls på en söndagsafton. Eftersom jag var den första bland aporna på plats vräkte jag vårt fiendelag åt sidan för att komma åt, i mitt tycke, det bästa bordet. Turboaporna hade vit skjorta på sig för att visa enhet, utom vår lagledare som bar svart, vi hade också knappar med apa på, barn och hundars leksaksapor dessutom bananer som tilltugg.

Fyra timmar senare och sex trötta lag som alla gjort sitt bästa stod det klart att General No Legs vann, blev fotograferade och fick dricka champagne. Men Turboapa var BEST IN SHOW och vi fick en check på 50 kr var. Dessutom en hedrande fjärde plats. Nästa år ska vi komma sämst trea.

Alva - 1 år

Tänka sig, det har nu gått ett år sedan Alva kom. Hon kom visserligen två månader förtidigt och fick dessutom vänta två dagar innan hon fick träffade mig och jag fick se henne men allt gick bra ändå.

Jag har den senaste tiden tänkt mycket på tiden kring hennes födelse. Själva förlossningen påminde mest om en ungdomsfylla; först yrsel, sedan avtuppning och när jag till slut vaknade upp var allt över.

Förlossningsläkaren i Lund var av den kaxigare typen med uttryck som: De som har havandeskapförgiftning och som man bryr sig om händer det aldrig något med. Om det inte hade varit för min ljuskänslighet och sprängande huvudverk hade han fått veta vad jag tyckte om att vara i Lund jämfört med min säng hemma och fjärrkontroll till TV:n. När jag läser min förlossningsjournal och läser om mina krampanfall i "doktorns närvaro" sprider sig ett leende över läpparna. Rätt åt honom, va, trodde han att jag var en simpel hypokondriker med stort behov av uppmärksamhet? Va?

Så lilla Alva kom till världen utan att någon av föräldrarna var närvarande eftersom jag var sövd och Ruben satt i en taxi från Köpenhamn. Men vi har varit desto mer närvarande efteråt. Och exakt en månad efter födslen fick hon komma hem till Möllevången. Till två smått nervösa föräldrar och en förorättad katt.

Och nu, vid ett års ålder hon tagit en självklar plats i våra liv och är dessutom väldigt livlig av sig. Jag är helt slut efter att jagat runt med henne på öppna förskolan idag. Detta lilla knyte som vägde 1,218 kilo och var 40 cm lång väger nu nästan 7 kilo och är nästan 70 cm lång.

Mycket har vi hunnit med under detta år. Vi är varje vecka på babysim, babybio och öppna förskolan. I somras var jag, Ruben och Alva på bilsemester ända upp till Riksgränsen och hem igen. För att inte tala om alla dessa långa barnvagnsprommenader genom Malmö.

Livet förrändras när jag fick barn men i grund och botten är det samma Bodil som för ett år sedan. Det är bara det att jag får uppleva helt nya sidor av mig själv. Det finns delar inom mig som jag säkert har gemensamt med andra nymammor men som för mig var helt okända. Jag har aldrig varit den moderliga typen men ändå, eller kanske just därför, har jag funnit min egen mammaroll som jag är bekväm med. Nej, nu vill Alva att jag gör något annat än att sitta och skriva.

Rå vinter

Fy, fy, fy vad kallt det kan vara och ändå har inte termometern krupit under nollstrecket. Eftersom mörkret är kompakt i vinternatten har jag så smått tagit upp min gamla tradition med decemberfilm. En film om dagen hela december och fram till trettondagen. Min alldeles egna version av adventskalender.

Hittills har jag sett "Vampyrernas natt" av Roman Polanski, "Brazil" av Terry Gilliam, "Närkontakt av tredje graden" av Stephen Spielberg, "Casablanca" av Michael Curtiz och "I huvudet på John Malkovich" av Spike Jonez. Jag har inte hunnit med att se en film per dag eftersom vissa dagar finns det ingen ork till det. Men när allt stämmer så är det fantastiskt att kura ihop framför TV:n och se på en decemberfavorit i repris.

Filmerna har inget speciellt med julen att göra utan kan vara ett uttryck som passar bra med stundande högtid, här tänker jag på "Fight Club" av David Fincher, eller bara innehålla väldigt mycket med snö, en bristvara i Malmö. Dessa filmer är för mig en möjlighet att få återse gamla bekanta. Som Kalle Anka på julafton fast mer.

När Ruben fyllde år i november fick han av mig boken "1000 places to see before you die" för att veta vad som krävs innan han kan få bli gammal och dö. Själv har jag sett 47 ställen och har 953 kvar. Det har blivit en inflation i vad du ska se och göra "before you die". I närmaste bokhandel finns böcker om vilka skivor, böcker, konstverk och jag vet inte vad som ska hinnas med innan döden kommer.

Nu inser jag att det här är bläddervänliga böcker som är fantastiska presenter att ge bort. Men mängden gör att jag funderar om ändå inte döden kommer som en befriare från upplevelseångesten. Jag vill inte bli lockad till att tro på vad jag måste hinna med för att leva ett lyckat liv. Det för många listor och för lite vett.

Idag var Alva för första gången på McDonalds. Det var inte meningen alls men vi var hungriga, gnälliga och i Ystad. Så i brist på bättre vetande hamnade vi på denna imperialistiska hamburgerkedja. Jag var också av den bestämda åsikt att det inte skulle bli en vana och EN gång om året kan jag stå ut med ett besök där. Men inte mer. Ruben har tyvärr en tendens att känna stark dragningskraft till hamburgersyltor. Det är något som jag defenitivt inte delar med honom.

Och det beror på att jag blir olycklig av fet och flottig mat. I New York har myndigheterna bestämt att alla matställen ska ta bort transfetter, alltså inga fler pommes som ligger länge och friteras. Detta är inte av hälsoskäl utan för matsäkerheten ska bli bättre. Struntdetsamma bra och sund mat gör iallafall mig lycklig.

Vi hamnade i Ystad för vi var och tittade på eventuellt sommarhus på sydkusten. Och läget var fint, nära både till badstrand och busshållplats dessutom ingen hårt trafikerad väg i närheten. Huset var en vitkalkad skånelänga i renoveringsbehov men med möjligheter till att skapa något eget. Problemet var grannhuset som låg väldigt, väldigt supernära.

Och ska vi köpa något hus på landet ska det vara insynskyddat från grannar. Jag vill ha fest på sommaren utan klagomål eller hämdparty från huset bredvid. Det ska vara som i Ulf Lundells "Öppna Landskap". Precis sådär svenskt lagom. Så det är bara att leta vidare vi kommer att veta vad som är vårt hus när vi ser det.

I Ystad blåste det råa och kalla vindar från havet. Och på torget sjöng de Disneyfigurernas julsånger.

Life on Mars?

Jaha, då var julhandeln här igen. Gjorde ett tappert försök idag men det är fan ta mig inte lätt med barnvagn. Butikerna är proppfyllda med varor som de tagit hem inför den stora shoppinghögtiden och det står lobotomerade människor överallt. "Ursäkta kan jag få komma förbi?" "Ööööh?" "Tack" "Ööööh". Ett annat tecken på julens ankomst är alla stressade tjuvrökare utanför affärerna.

Därför vill jag nu slå ett slag för shopping på internet. Då kan du under lugna glöggförhållanden handla när det passar just dig bäst. Inget mer ut i regnet, inget mer knuffande och inga mer förbannade köer. Så några finna tips som har räddat mig:
Bokfynd - en jämförelsesida där du hittar de billigaste böckerna inklusive frakt.
Pricerunner - också bra att jämföra priser på allt möjligt faktiskt.
Compricer - jämför framförallt film men även annat
Play - baserad på Jersey, bra priser på film och alltid inklusive frakt.

Jag brukar kolla upp böcker eller filmer eller vad det nu är som ska inhandlas i en verklig butik först. Tycker om att bläddra, trycka och känna innan jag handlar via webben.

Kläder föredrar jag att handla i butik eftersom det blir ett stort projekt för mig att skicka tillbaks något via posten. Robert & Blad
vid Davidhallstorg har de senaste åren försett mig med julklappar till Ruben och tröstklappar till mig. Ska det bli något handlat nu får det bli på mindre gator med mindre trafik aldrig i livet jag tränger mig igenom gågator och shoppingcenter. Nix pix.

Och förra julen med Alva på neonatal och själv hade jag fortfarande högt blodtryck dessutom konstig hjärna (fick röntga hjärnan 2 gånger innan den blev friskförklarad, fast neurologen blev glad över hur normal jag verkade) var det en välsignelse med e-handel. Det fanns varken krafter eller fantasi till inköp eller att trängas med julhysteriska människor.

I år har jag också en tanke om att göra egna julklappar. Som marinerad vitlök till alla vi ska träffa under helgen. Istället för choklad som är fett- och eksembildande.

Ett annat aber med julen är städningen. Till oöverstigliga hinder har jag en bebis som vill ha min fullständiga uppmärksamhet och en katt som också vill ha dito. Detta leder till katastrofläge med klösande katt, gallskriksgråtande bebis och jag med min skurhink i mitten av dramat. För att toppa till det har Ruben nu extra mycket att göra på jobbet och övertid och gnälliga kunder.

Men det hindrade honom inte från att i onsdags vara på julshow med jobbet. Klockan 01.00 ringde han hem: "Väckte jag dig?" "Nej, Alva vill inte sova" "Du, nu ska jag på efterfest hos en kollega som bor i Turning Torso. På 52:a våningen. Vet du om att det finns 54:a våningar?" "Hm, nej men om du har en kollega som bor i Turning Torso så tycker jag att du genast ska ha ny löneförhandling."

Så kan det gå. Förra året när Ruben var på julfest med jobbet i Köpenhamn fick han ta taxi hem eftersom Alva föddes då. Det måste har varit en fin syn för sköterskorna när han kom insusandes i sina gåbortkläder stinkande alkohol.

I dessa rymdfarartider har Alva på sig en liten vit hjälmmössa som hon är väldigt fin i. Hon ser ut att kunna vara Fuglesangs sidekick ifall han nu någonsin kommer iväg. Dessutom verkar det som om rymdvännerna ska bygga ett självförsörjande Månbas Alpha på, just det, månen. Och nu senast har NASA hittat vatten på Mars. Så kan det kanske ... finnas liv på Mars?

Tandgorillor och solsken

Så var det dags för Alvas första tandläkarbesök. Tydligen ska alla vid 1-års ålder i Skåne kallas till en "tandhälsokontroll och rådgivning".

Efter en, för min del, helvetesnatt då Alva somnade först på småtimmarna eftersom det är så roligt att vara vaken på natten när vuxna vill sova, lyckades jag komma upp, klä på oss och se till att även en yrvaken bebis fick frukost. Jag är nu förtiden alltid fascinerad över att komma i tid utan sedvanlig vansinneskapplöpning med barnvagn. Tandlvårdshögskolan hade dessvärre en urkorkad hiss som var bred men inte djup, vilket betydde ett väldigt knixande med vagn och svärande från min mun innan vi kunde åka upp. Och det var nästan tio minuter till reserverde tid 09.30 som för oss är förbannat snortidigt.

Vart än jag kommer verkar väntrum vara upp byggda på samma sätt. Rektangulärt med stolar placerade så att jag inte ska behöva se på någon annan och en drös med skvallertidningar. Det är tidningar som inte ändrat på varken layout eller redaktionellt material. Inget skvallertidningsinnehåll stannar mer än 5 minuter i medvetande sedan försvinner det för alltid iväg. Och tur är det eftersom det finns annat med mer substans att filosofera över.

Nåja vår tandläkare på tandvårdshögskolan, som visade sig inte vara färdigutbildad, försökte snärja mig med kluriga frågor som: VAD har ni i nappflaskan? HUR ofta äter hon? Har DU börjat borstat hennes tänder? På A svarade jag välling eller vatten på B 4 - 5 gånger per dag och på C när jag kommer ihåg. Efter intygande om att jag skyr socker som pesten och det sötaste Alva får smaka är purreat äpple dessutom inga kariesproblem hos mig blev vi godkända men dessutom behövde hans handledare också titta på Alva 2 små tänder.

Hon i sin tur påpekade hur viktigt det var att vi som föräldrar borstade Alvas tänder två gånger om dagen. För: "de första mjölktänderna är jätteömtåliga." Troligtvis har hon inga egna barn för bebis som somnar när den får nattvälling väcks inte. Så är det bara.

På väg ut från besöket skulle vi välja leksak denna uråldriga tradition lever fortfarande kvar. Efter denna moraliska uppläxning angående bebistandvård så visar det sig att alla leksaker i den lilla röda plastskålen var tillräkligt små, även om en föreställde en gorilla, för att Alva skulle kunna kväva sig på dem. Så hon fick en egen minitandkräm att tugga på. Hon kan iallafall inte svälja den.

Så kan det gå. Nu tänkte jag, lite försenat, skriva om den sista filmen för säsongen på babybio:

Little Miss Sunshine
av Jonathan Dayton och Valerie Faris

En amerikansk variant på "Vi hade iallafall tur med vädret" med vissa element utbytta. Istället för familjesemester som i den svenska filmen ska denna familj i sin något skrangliga folkvagnsbuss åka västerut till en skönhetstävling för barn. Men temat är en dysfunktionell tregenerationsfamilj ska hålla samman under en resa för att slutligen, förhoppningsvis, stärkas som enhet. Det målet uppnår den amerikanska filmen bättre än den svenska men det finns också kulturella skillnader mellan länderna som spelar sin roll.

"Little Miss Sunshine" är en solskenshistoria som fick mig att skratta så tårarna rann. På allvar. Och det var längesedan jag skrattade på bio utan någon cynisk bismak. Storyn är enkel: dysfunktionell familjs knubbiga dotter lyckas kvalificera sig till Little Miss Sunshine-finalen i Kalifornien, hela familjen följer med på resan västerut och upplever samtidigt en form av katharsis. Fast det låter simpelt återupprättar filmen det goda i feel-good-film.

Denna indie-pärla har blivit nominerad och vunnit filmpriser runt om i världen, senast på Stockholms filmfestival. Och är det någon som istället för att svetta bort julmaten på gym vill skratta bort överflödskilon är detta filmen du söker.

Halleluja

Men det var nästan så att jag blev religiös. Efter att på fredagskvällen lämnat ett meddelande på min brorsdotters mobiltelefon ringde hon tillbaks och sa: såklart att vi kan passa Alva. Jag skulle få gå på konsert på KB. Från att vara som Askungen när de andra försvinner iväg till balen sken jag upp lika mycket som hon, för även i verkligheten finns det goda feér.

Ruben fick laga mat medan jag packade förnödenheter och Alva pressades ner i sin fina petroleumblåa overall. Ut på motorvägen in mot Lund, hitta Vildanden, hitta rätt adress och sedan lämna en glatt vinkandes Alva. Klart bra vid barnpassning att ha en bebis som tycker om nya människor.

Tillbaka till Malmö, datumhelvetesparkering, tillsammans med andra bilar cirkulera runt kvarteren i sökandet efter laglig parkering. Efter 10 minuter lyckades jag hitta en precis vid KB och sedan hem, gäster, telefonen som ringde, middag, ringde till Kim som tog med mig in på KB:s gästlista (supertack), mingla, konsert med Woven Hand, ilfart till Lund för att hämta Alva.

Se det var en fredagskväll att minnas. Till skillnad från den regniga lördagen.

Parallella universum

Det kunde precis lika gärna varit the Twilight Zone, tänkte jag under min bilfärd i Östra Hamnen. Mitt uppdrag var att i den mörka och disiga kvällen hitta sistaminutenbrevlåda. Och än var inte undrens tid förbi eftersom långt borta skymtade jag en postterminal. Det var bara jag som körde där. Det var kusligt. Jag steg ur bilen, tog ett steg mot brevlådan och precis i det ögonblicket från ingenstan kom 3 bilar och bildade en kö bakom mig. En rivstart senare och jag var tillbaks vid Segevång. Brev som ska postas i framtiden får nöja sig med brevlådan utanför huset på Möllevångsgatan.

Varför jag var där ute berodde på att Alvas BVC-kompis Alva fyller år på fredagen och det fanns bilder på de små grynen som kan bli en fin födelsedagspresent. Och när man fyller år ska det komma brev och det var så roligt att få skriva: "Grattis Alva från Alva." Det är min motivering till Östra Hamnenfärden.

Innan på förmiddagen var mitt sista möte med tandhygienisten på åtminstone ett halvår. Belöningen var en räkning på 1.500 sek. Tjo. - Och hur vill du betala? Har jag mycket bedövning halkar kreditkortet fram automatiskt men i detta fallet med minamal duttbedövning sa jag: -Faktura. Försök inte blåsa mig på största möjliga, och med en icke hel föräldrapening blir det ändå begränsat, decembershopping.

Det var faktiskt så att förra fredagen var jag på Eastpaks konsert med fyra olika band. Meningen var att även Ruben skulle med och bortser vi från vårt hastigtlustiga Hultfredsfestivalbesök så var det första gången utgång på lokal utan Alva. Total vuxengrej som man inte saknar förrän det inte går att göra. Nu skulle Ruben upp och jobba på morgonen därpå, därför stannade han hemma. Och jag fick köra dit själv.

Ett annat konsert alternativ vi hade sett ut under hösten var Woven Hand på KB 1/12. Som nykära var vi i Köpenhamn för att se 16 Horsepower som inte finns längre men Woven kan väl lite ses som en reinkarnation eller de har iallafall samma sångare. Nu visade det sig att de flesta vi känner och har ringt till ska se fredagskonserten på KB. En lokal som jag inte varit i sedan det blev rökförbud, undrar hur folk ser ut i baren när de hänger och försöker se coola ut utan cigg? Så ännu en gång blir det ingen utgång för åtminstone mig om det inte mirakulöst dyker upp en bebispassare inom det närmsta dygnet.

Men vad är väl en bal på slottet när man har en årsförbrukning av olästa böcker som väntar på att bli upptäckta.

Så vilken bok läser jag just nu?
We need to talk about Kevin av Lionel Shriver. Om en dysfunktionell pojk och hur svårt mamman hade det med sin modersroll.

Vilka böcker ska jag läsa därefter?
The Master av Colm Tóibín
A Short History of Tractors in Ukrainian av Marina Lewycka
The Secret of Scent av Luca Turin
Läsa Bilder av Alberto Manguel
Tyskt Trauma av Gitta Sereny
Lewis Resa av Per Olov Enquist
I begynnelsen var ordet av Maaret Koskinen
Med världen som spegel av Gertie Englund
Blåsningen historien om kommersiell TV i Sverige av Håkan Lahger och Love Svensson
The Electric Michelangelo av Sarah Hall
Fakta om Finland av Erland Loe
Doppler av Erland Loe
Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn (som jag fått av mamma)
Kinesisk historia av Alf Henriksson och Hwang Tsu-Yü
Kejsarbiografier av Suetonius
Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi

Hmm, jag ska nog försöka hålla mig lugn på nästa bokrea.