Frukost med dinosaurier

För det mesta gör vi som vanligt. Går upp på morgonen, går dit vi ska vara, går hem när vi ska och efter lite lek och softning går vi och lägger oss. Det säga att störst av allt är kärleken men jag tror att vanans makt har blivit större. Varför skulle vi annars stå ut med att vantrivas? Eller vanan?

Fast egentligen mäter vi tillfredsställelsen i vårt liv med vad som är viktigast. I viktiga saker kan hälsa, goda personliga relationer till familj och vänner som också kan ingå i den utökade familjebilden, intressant fritid fylld med spännande upplevelser ingå. Och väga upp vardagen som förser den roliga delen av livet med drivmedel.

Men måste det vara så?


Eller behöver vi dualistiska kamper som kärlek mot vana och kvalité mot kvantitet? Bara för att vi ska ha något att sträva efter? Eller att för mycket valmöjligheter i vårt liv endast ger upphov till en total existentiell ångest? Och finns det egentligen något svar eller är frågeställningen som universum: oändlig? Det finns helt enkelt inga enkla svar att leverera till dagens lunch.

Fast detta resonemang leder ingenstans. "So what, inga enkla lösningar. Det var inget nytt förutom för alla new age författare som lever på att leverera andlig lättfattligheter". Kanske så men vad är den största livsnyttan: lycka eller tillfredsställelse? Det viktiga är inte svaret utan att fundera på frågan.

Vad som finns är att kvantiteten sätts före kvalitén. Skapar strävan efter kvalité prestationsångest med handlingsförlamning?

Eller är det mer förtjänst i kvantitet, som att ombyte förnöjer, fast hur länge går det att leva på kickar? Förbannat mycket frågetecken. Mer handling, tack.

Wapitihjorten lever i Nordamerika. Endast hannar har horn. Stora, ståtliga horn. Ju större horn desto populärare är hannen bland honorna. Väldigt poppis blir de storhornade som får möjlighet att få sätta på många damer. Vilket är det hannarna strävar efter. Men.

Inget kommer utan ett pris. Hannar med stora horn blir också mer sårbara eftersom de får svårigheter att forcera terrängen när de blir jagade. Hornen kommer i vägen för trädgrenar och buskar. Så, stora horn med många taggar gör att hjorten går hem hos damerna, kan dominera andra hannar men är ett enkelt byte för jägaren. Hjorten får mycket sex men håller helt enkelt inte i längden.

Eller som de säger i Masterchef: "And the competion just gets tougher". Lycka och tillfredsställelse: allt har en baksida. Välj, välj klokt och välj på riktigt. Inte av vana eller feghet.


Läste en artikel om att kvinnor känner mer skuld än män. Inte för att kvinnor har mer ångest utan för att män känner för lite empati. Jag och Ruben hade en diskussion om mina arbetstider. Framförallt när de med väldigt kort varsel hade ändrats till tider som inte sammanfaller med Alvas dagis öppettider.

Jag arbetar på ett ställe där det finns flexibel arbetstid, vilket innebär tidig morgon till sen kväll. Däremot har jag ett avtal med min arbetsgivare sedan två år om att jag ska arbeta till största del dagtid. Heller inget ovanligt. Flera småbarnsföräldrar har det så. Min upprördhet över ändrade arbetstider var, hur ska jag bäst uttrycka det, okej den var stor. Väldigt stor.

Framförallt var den största upprördheten av att manliga chefer hade väldigt svårt att sätta sig in i min situation utan hänvisade till ett kontrakt jag skrivit under för flera år sedan. Alla andra avtal kan de ändra när de själva vill. Utan att berätta det för mig. En tråkig och ofunktionell inställning.

Ruben påpekade att fastän han var väldigt insatt i vår situation och tyckte det hela var horribelt så är det såhär som de flesta män resonerar. Shit pommes frites.

Men slutet gott; jag fick tillbaka mina ordinarie arbetstider. Och kanske är det så att män har bristande empati. Men det behöver inte vara så. Välj klokt, välj kvalité och välj kärlek.

Att simma på månen

Ibland blir det inte som jag tänkt mig. På Öresundsbron i bilen med lånat brobizz och med en gps som en minivärld nere i vänstra hörnet på bilens framruta griper en plötslig fotodokumentärlusta mig. Färdas på bron mitt i det stora kallblåaktiga sundet när jag inser att batteriet i kameran är oåterkalleligt slut.

Nåja, det får gå. Varför berätta med bilder när det finns ord? Ord som är oändliga och aldrig tar slut. Inom mig finns en ordkälla som aldrig sinar. Så vi åkte över bron, igenom tunneln och kom fram i ett isande kallt Danmark.

Och ett Danmark dekorerat med snö. Första och dessutom det enda bestämda målet var Arken i Ishøj för att se på deras Oluf Høstutställning som jag hade läst om i Sydsvenskan.

Inte enbart för den artikelns skull utan för att jag även är uppvuxen med en Oluf Høstlitografi ovanför TV-soffan. Jag ville helt enkelt se vad mer han hade åstadkommit. Denne bisarre man som hade ett avtal med brandkåren för att få vara på plats att måla av branden som flammar upp mot himlen medan människors livssträvan släcks.

Arken som lokal är väldigt vacker. Stora fönster som låter ljuset falla in från havet. Snäll personal som genast tipsar oss om deras kreativa rum för barn. Eller de kanske gjorde det av rädsla att Alva skulle, tja, ändra om utställningen på egen hand?

Och vilken färgexplosion där var på Arken. Från Katarina Grosses 200 m³ stora sandberg som var indränkt i en gigantiskt intressant multifärgspya till Oluf Høsts säregna djupblå tavlor över Bornholm och till den genialiska barntallriken med frukter som utropstecken i cafeterian.

Och Damien Hirst, så klart. En herre förtjust i monokroma färgblock och döda insekter. Helst tillsammans.

Men det som fångade min fantasi och påverkade mitt balanssinnet var en spegellabyrint byggd av spegelpelare. Väldigt förvirrande, väldigt spännande.

Ungefär som den danska valutan. Vi är nu i det stadiet att vi inte bryr oss. Danska kronan får befinna sig i förhållande till den svenska kronan precis hur den vill. Vi är på utfärd, färd ut. Och ingen valutakurs ska få stoppa oss.

Kontoutdraget från banken lämnar jag också därhän. Ibland är okunskap en välsignelsen. Åtminstone för mitt samvete. Inte för min ekonomi.

Till slut beslöt vi oss för att byta ut ett iskallt Ishøj mot ett behagligare innerstad Frederiksberg där Rubens gymnasiekompis bor. Som turligt och finurligt nog var hemma och denna dag hade en mötescentral i sitt hem för människor som varit på Louisiana eller Arken.

Igen, vi sjöng en hyllningssång till gps. Fikade så pass länge att värdparet bjöd oss och även de andra gästerna på lördagsmiddag. Ja, vi var allihopa som en stor italiensk filmfamilj samlade kring matsalsbordet.