Vab-nöjen

Ja så var det dags för den tiden i månaden igen. När jag är hemma med snorigt och febrigt barn. En gång per månad har det varit sedan Alva började på dagis i augusti.

Fast en gång var det vård av sjuk Bodil. Och jag lovar: aldrig mer ligga sjuk samtidigt som ett barn med superspring i benen kan härja ostört i lägenheten. Verkligen, aldrig mer.


Hur sjuk jag än blir kommer jag att stoppa i mig piller, snorta upp näsdroppar och gå med Alva till dagis. Sedan kan resten av dagen försvinna i en ljuv feberdvala. Åtminstone till klockan fem då hon ska hämtas hem igen.

Att vara hemma med sjukt barn är som att vara avklippt från resten av samhället. Som när jag är utomlands, de enda nyheter som når fram till mig är de stora katastroferna, resterande händelser försvinner förbi utan att passera mitt medvetande.

Så jag känner mig totalt jävla förpassad och mitt enda sällskap är en febergnälltrött Alva och en sovande katt. När jag går ut på kvällen efter att Ruben kommit hem från jobbet känner jag mig som en fånge på rymmen.

Försiktigt smyger jag mig runt husknutarna till Möllevångshallen som ligger några hundra meter bort. Tassar sedan omgående hem igen med några bananer och mellanmjölk under armen.

Men ett nöje fungerar fantastiskt bra: DVD-filmer. Och ännu är Alva för liten för att förstå varför vissa filmer är barnförbjudna. Istället för att bli rädd somnar hon bredvid mig. Om det inte är mycket explosioner för det tycker hon är så fantastiskt roligt.


Är det en riktigt maffig explosion får den en Alva-applåd. Det där med empati och djupare förståelse för människors lidande kommer säkert med åren.

I alla fall, första filmen ut blev: From here to eternity från 1953 av Fred Zinnemann med Burt Lancaster som har sex on the beach med Deborah Kerr i denna klassiker som utspelas bland soldaterna dagarna före Pearl Harborattacken 1941.

Och Frank Sinatra som var på dekis och fick tigga till sig rollen Maggio. Det fick mig i sin tur att tänka på filmen Gudfadern och avhugget hästhuvud i sängen. Så på med den i DVD-spelaren och några timmar till försvann.

Sedan passade jag på att se Hellboy, Crouching Tiger Hidden Dragon och A History of Violence för blod och våld piggar upp mig när jag tillbringar dagarna instängd i sovrummet.

Stackars Alva var hängig och febrig och gnällig. Allt var jobbigt, fel eller bara oöverstigligt svårt att förstå. Som, varför tar energin slut så fort? Är det för att dagis är stängt? Inte lätt att förklara för en snart-tvåårig-Alva.

Nåja, livet är inte bara film utan även lite teater. Även om mina gamla biografmaskinist vänner skulle se just den kulturyttringen som en styggelse. Men jag och Ruben var och såg på 500. Som skaparna av HippHipp gjort för att... tjäna ännu mer pengar, typ.

Men visst blev vi roade, vi fick vara Glenn Miller och Karl XV som knappast kan ha kvalat in som historiens femhundra bästa kändisar utan kom säkert med som utfyllnad.

En annan sak som mer var lite underlig var att jag stötte på mitt mörka förflutna i form av en preskriberad expojkvän som Ruben aldrig hade träffat. Och dessvärre var väl inte presentationen den smidigaste heller.

Så här gick det till. Vi stod bredvid varandra i kön in till Lunds stadsteater, såg varandra och nickade ett leende hej. Heeej :) - Ruben det här är P som är kompis med Thomas R. Öh det blev lite konstigt. - Ja och sedan är han ett ex till mig. Preskriberade exet såg ut som om han svalt en hel surströmming med citron.

Snabbt gled vi in i salongen. Ruben viskade nyfiket till mig, - Vad sa du, var det ett ex? - Schhh, han och hans fru sitter precis bakom oss.


Japp, jag gör mig inte roligare än vad jag får. Och där satt vi som Glenn och Kalle och surade lite över att alla andra fick väldigt mycket mer glammiga kändisar. Dessutom byggde hela föreställningen på publikens medverkan.

Det hela hade säkert gjort sig bättre som krogshow när folk blivit stärkta i själen av sprit.

Nåja, allt har ett slut och Alva blev frisk och fick börja på sitt älskade dagis. Då uppstod ett annat problem: hon hade blivit mammig. Jättemammig. Jag fick bända hennes små fingrar för att kunna ta mig till jobbet. Jättejobbigt.