TV, skelett och middagar

Då började dokumentären på SVT om "Ordförande Persson". Fast kanske mest framstår den förre dette socialdemokratiske partiledaren som en folkskollärare av den gamla stammen. En sådan som alla eleverna stod upp för och bockade respektive neg för. En utdöd dinosauriestam av lärare.

Och Göran Perssons stora supporterskara var alltid gråskallarna. De som är uppvuxna med första maj som årets finaste helgdag. Valet av honom som partiordförande var säkert med en förhoppning om att få partiet att återvända till fornstora dagar. Eller åtminstone till 60-talets röstsiffror.

TV-Dokumentärens tagline är "Öppenhjärtigt om livet, kärleken och politiken" och visst pratas det. Men med Persson har det alltid varit mest intressant med det som inte sagts.


Exempel: integration och feminism ämnen som aldrig fick den traditionella klassfrågans utrymme. Även i programmet behandlas han främst som politiker, statsman men aldrig som familjefar.

Jag tror inte när det blir dags för Mona Sahlin att summera sina dagar på den blåsiga politikertoppen att hon undkommer frågan om rollen som politiker/mor. Nåja, det får framtiden utvisa.

Och jag hoppas att vår framtid kommer att vara modernare än vår nutidshistoria. Att förnuft får råda och samarbetsvilja.

Nu består livet inte bara av politik. Inte heller av nära och kära och mat. Utan även om vårt förhållningsätt till döden och lusten att stoppa tiden.

Ett fascinerande bevis för det sistnämda upplevde jag på zoologiska museet i Lund. Inträdesavgift: 10 sek. Jag lovar, det var de mest välspenderade tiokronor någonsin. Bara att hitta dit var ett äventyr.

Den egentliga orsaken till mitt besök var Brutus Östlings utställning På vilda vingar - en fotografisk resa från kungsörnar i norr till pingviner i söder.


Jag kom in i en stor oskyltad byggnad och frågade försiktigt: - Är det här zoologiska museet och i så fall, är det öppet? - Jajamen, fick jag till svar och gick därmed ut för att hämta barnvagnen.

Väl inne möttes vi av en entusiastisk kvinna som berättade om utställningarna av skellet och uppstoppade djur och snäckor och mycket mer än så. Allt som allt hade jag tre våningar att plöja igenom.

Om Alva inte skulle orka med, eftersom musset saknade hiss,erbjöds jag barnpassning. Jag förklarade att hon kunde gå så vi klarade oss utan vagn. Först på bottenvåningen var det skelettsalen.

Vilket fick mig att tänka på livets förgänglighet och människans fascination av ben. Och nog var där ben, från rävar och valar och för evigt utdöda djur.

Nästa våning började med freakshow-montern. Det är där de har uppstoppade änder med fyra ben och konserverade kattungar med dubbla kranier. Och det är helt omöjligt att sluta titta på dem.


Sedan var det uppstoppade djur, alla i naturliga format. Så som de såg ut när de levde, fast med ögon av glas.

Högst upp var fotoutställningen och massor med uppstoppade fåglar. Jag blev helt förtrollad av kolibrins minimala storlek. Alva sprang mest runt och slog på glasmontrarna.

Det mest otroliga var att det var bara vi där. Vandrandes runt i en värld där tiden för evigt står still. När jag skulle gå där ifrån fick jag en förfrågan om jag inte kunde rekommendera museet till dem jag känner.

Jag lovade och har härmed gjort det.

Människan lever dock inte på ideologi och kultur enbart utan behöver också mat. Därför för vår och andras fortlevnads skull bjöd vi på middag. Och här kommer att piffigt middagstips:


Lasagne. Tar evigheter att laga men när det väl, efter all väntan, blir färdigt tycker alla det smakar himmelskt. Du blir kvällens hjälte och alla glömmer bort hur lång tid det tog.

Och vi kom äntligen iväg på restaurang för att fira Rubens pappas födelsedag som var i november. Vi prövade Kin Long på Rådmansgatan här i Malmö, vilket jag och Ruben tyckte var fantastiskt medan de andra tyckte: - OK, som den i Lund. Jag blev alldeles paff.

Mitt omdöme får råda eftersom jag är den ende av oss som varit i Kina och därmed vet att så som på Kin Long så smakar maten i Kina. Vilket ingen annan kinakrog i Malmö har kommit i närheten av.

Dessutom hann jag med en tur på hundutställning i Västra Hamnen och fick se mattar som var väldigt lika sina hundar. Och här tänker jag på en afghanhund med ljus päls som hängde som silke över öronen och en ägare med snarlik frisyr.

Och se: vi lever i en fantastisk värld där det mesta kan hända. Allt från att dinosaurier uppstår till den nya människan som vill stanna i ögonblicket.