Stasi och teater

Visste ni om att i den tyska hålan Zirndorf sitter ett 40-tal människor och pusslar ihop 15000 säckar med material från Stasis arkiv? Det är kort, brev och personakter som har blivit sönderrivna. Med den arbetsstyrka som de har kommer det att ta 375 år innan de är färdiga. Papperspusslandet började 1995.


Jag tänkte på detta när vi var på Malmö Opera i helgen för att se "Jag är min egen kvinna" med Björn Kjellman. Pjäsen, som är skriven av amerikanen Doug Wright, handlar om Charlotte von Mahlsdorf, den tyska transvestitikonen som överlevde både nazismen och kommunismen.

För er som inte känner till Charlotte föddes hon som Lothar Berfelde men kände sig som en kvinnlig själ i en mans kropp. Med mod, integritet och ett smakfullt pärlhalsband stod hon upp för rätten att vara sig själv.

Dessutom drev hon i Östtyskland det enda privata museet. I en herrgård i Mahlsdorf byggde Charlotte upp en unik borgerlig sekelskiftesmiljö.

Hennes museum blev också en tillflyktort för homosexuella som brukade träffas i herrgårdens källare. Där det fanns en fullt inredd bar. Den östtyska staten ville kontrollera folket och såg helst att medborgarna var kyska som en disneyfilm. Så självklart var även den hemliga polisen, Stasi, nyfikna på vad som hände i museet.

Och det är här som versionerna går isär. Charlotte vidhöll alltid att hon skrev under ett papper på samarbete med Stasi. För att därefter strunta i dem. Ungefär som att få fienden att tro på samarbete istället för att bli motarbetad.

Andra hävdar, med Stasis arkiv som källa, att Charlotte var informatör för hemliga polisen under kodnamnet Park. En agent som villigt lämnade information som i sin tur underlättade arresteringar av oliktänkande, totalitära statens fiender.

Det är lätt för oss i Väst vara politiskt korrekta och moraliskt högstående. Men det skapar ingen förståelse för livet i en manipulativ diktatur som låg cirka 4 timmars båtresa från Trelleborg.

Och där enda möjligheten till överlevnad, kroppsligen och själsligen, var att sammarbeta under avskyvärda omständigheter. Valet mellan böldpest och kolera var vanlig vardag. Så det är svårt att döma någon för var de gjorde eller inte gjorde.

Sanningen är dessutom alltid subjektiv. Charlotte valde att tro på sin.


För lite mer än 10 år sedan såg jag Rosa von Praunheims film "Ich bin meine eigene Frau" som var mitt första mötet med historien om Charlotte von Mahlsdorf. Jag blev helt fascinerad. Hennes berättarmagi och utstrålning nådde ut från duken och berörde. Och det händer inte ofta.

Några år senare hade Danstationen ett arrangemang med film + samtal efteråt med Charlotte. Då hade hon på grund av neonassars våldsamma angrepp på homosexuella i Tyskland flyttat till Porla i Närke.

Jag var väldigt pirrig i magen. Jag skulle få träffa en ikon. Eller åtminstone få lyssna till henne. Vi var många som satt i ett litet café och var helt betagna till denna människas berättande. Eftersom jag aldrig läst ett ord tyska, utan i ungdomlig upproriskhet valde franska, var jag glad över att hon pratade god engelska.

Vilket jag också fann lite förvånande för de flesta tyskar (och i synnerhet de från forna Östtyskland) brukar inte behärska engelska. Men det fanns säkerhet en historia bakom det med.

Precis som det för Ruben bara var en teaterpjäs var det så mycket mer för mig. Biljetterna var svindyra men platserna var bra. Och det var en jävla tur annars hade vi nog blivit lika sura som Sydsvenskans recensent.

Charlotte von Mahlsdorf dog 2002 när hon besökte Berlin. Hennes museum finns kvar i Mahlsdorf.

Ett superdupertack till Vante och Urszula som ställde upp med kort varsel och passade Alva så att vi kunde gå på teater.

*Informationen om Östyskland och Stasi har jag hämtat från Anna Funders bok "Stasiland".