Apans triumf

Satan i gatan. Nu hände det. Turboapas första vinst på Pickwicks quiz för i år. Och det innan januari månads utgång. Hell yeah, vi är ett hett lag, snyggt lag och vinnande lag.

Även om det bara var med ett halvt poäng. Dock: det är guldet som räknas. Det sa iallafall konståkningskommentatorerna på SVT sport idag. (apmemo: EM, Warsawa, Tyskland-paråkning-guld)

Jag är oerhört lycklig över mina quiz-onsdagar. Varje vecka har jag två timmar som bara är mina. Och jag är verkligen där med all min kunskap och allt mitt vetande. Turboapa är mitt titthål mot en värld utan bebis.

Ruben och jag gjorde en annan vuxengrej i veckan: gick på KB för att se The Magic Numbers. Eller Magical Numbers som Ruben kallar dem.

Vi såg dem 2005 på Hultsfredsfestivalen (nej vi bor inte i tält där och det är fribiljetter) då de var lite bubblande på väg mot något större. Den konserten gav tillräcklig mersmak för att vi skulle köpa deras skiva.

Och nu i julas fick Ruben deras senaste skiva i dubbla upplager. Dels från honom själv och dels från mig. Min gav han till Johan G. Nästa jul ska han bara få julklappar som jag själv har tillverkat.

Nu kan vi inte bara kvista iväg till en konsert eftersom vi behöver Alvavakt. Vi ringde därför till Maria Li. och förklarade att det payback time för alla gånger vi varit kattvakt.

Hon ställde snällt upp och med lättat hjärta när det visade sig att KB var utsålt. Efter gemensam kvällsmat och vi hade lånat pengar av henne studsade vi som glada små getter till konserten.

Det är speciellt med människor sammanpressade i en lokal förväntasfulla på vad som ska hända. Och allt hade varit fantastiskt om jag inte besökt den förbannade specialisttandläkaren tidigare på dagen.

Fantastiskt nog har detta skrå inte lärt sig ett skit om patientvård. Ett besök består av att du gapar de sticker in saker i munnen utan att berätta vad eller varför. Pratar om siffror som är koder för olika tänder.

Orolig? Ja för fan. Frågor? Ja. Svar? Nej. Som sylt på gräddglassen får jag en liten moralisk uppläxning angående min tandskötsel. Hur mycket jag än gör verkar det aldrig vara nog.

Likadant när jag var med Alva på tandläkarhögskolan. Va, borstade jag inte hennes två tänder två gånger om dagen? Hmmm, ohygienisk mor.

Nåja, bandet kom till slut upp på scenen efter långt längtande. De såg ut som långhåriga smårunda hobbitar. Och strålade av glädje.

Musiken påminner, i mina öron, om Prefab Sprouts som gav ut en skiva "Steve McQueen", blev uppskrivna och försvann sedan mer eller mindre in i pophistoriens dimmiga glömska.

Konserten var bra, att få vara ute en tisdag med Ruben fantastiskt och vi småsprang i kylan hem. Där hade Alva sovit i sin säng mest hela tiden tills vi kom hem. Då vaknade hon med ett argt skrik.

Nu börjar bebisen mer falla in i rollen som ettåring. Hon har tagit 7 steg, jag räknar dem lika intensivt som när jag var liten och ville slå nytt rekord i att kasta smörgås. "Ett, tvååå, tre, fyra, fem, seeex, ett till kom igen gumman, sjuuuuuuuuu. Vad du är duktig." Alva ligger på golvet och ler mot mig. Morslycka.

Fast bebisarna på öppna förskolan har blivit större och vissa är nog redan vid ett och etthalvt år redo för anger management.

Annars träffade vi på en bebis som vi sist såg för ett år sedan på Ikea. Och då var Alva inte officellt född. Eftersom hon skulle komma först i februari.

Nu har det blivit kallt igen och mina DocMarten's har fått hedersplatsen på skohyllan.