Tidsjakten - nu med bebis (uäuäuä)

Troligen vill jag och Ruben att den stundande julen mest ska vara myskvällar med glögg och DVD-filmer. Jag vet att vi inte vill tillbringa tiden med att plocka upp och undan efter katt och bebis som tror att julgransplundringen infinner sig redan i december.

Och då har vi inte ens en julgran. Bebisar är fantastiska men de små liven är otroligt tidskrävande. Om det inte är något inskrivet i min kalender, som bvc-möte, bebisbio eller tandläkarbesök, kommer jag inte ur min pyjamas förrän efter lunch. Så vad är det som händer?

Först går jag upp, lagom till kaffet är färdigbryggt vaknar Alva. Alltid solig. Alltid hungrig. Byter och ger henne morgonvälling. Sedan blir hon ledsen för att välling tagit slut och vill bli tröstad i mitt knä. Hon börjar lukta kontigt och då är det dags att byta blöja igen. Hon har iallafall slutat spy vid varje givet tillfälle. Alltid något.

Därefter får min frukost räddas från en klåfingrig bebis. Största glädjeämnet med morgnarna är att vi hinner med, under frukostbestyren med pauser, att se ett STAR TREK-avsnitt. Nåja, idag blev det lite annorlunda eftersom Ruben har börjat en kampanj för att även jag och Alva ska gå upp tidigt om morgnarna. I vanliga fall sover vi till nio på morgonen.

Den stora fantastiska idén var att vi skulle handla julmaten tillsammans i Lund. Så, hopp i kläder, Alva i sele, skötväska på ryggen och bilstol under armen med min handväska instoppad, vandrade vi till lundabussen. Och det var nog längesedan som jag åkte buss för inte hade de säkerhetsbälten förr? Det måste vara en säkerhetsnymodighet som de flesta passagerare nonchalerar. Jag tyckte det verkade roligt och spände bältet över mig och bebisen som satt i selen.

Väl framme i Lund och Ica Tuna var det otroligt skönt att bara vältra ner allt i en kundvagn. Alva tycker det är absolut roligast när jag sätter fart på vagnen. Hela ansiktet blir en strålande sol. Och vad bra det är att ha Ruben som kan hela butiken när vi ska handla där. Inget springa fram och tillbaka i en tröstlös jakt efter något som jag kom på precis innan utcheckning utan det blir nästan en militärisk ordning över matshoppingen.

"Vi börjar med grönsaker och frukt, sedan knäckebröd och kex, därefter barnmat och blöjor." Ja, även språket blir sådär gulligt uppstaplat för han är en sann butikskonnässör som vill ha ordning och reda. Inget hafsverk utan en metodisk genomgång av alla gångarna i butiken.

Åttahundra kronor senare kom vi ut, matade och bytte på Alva för att sedan fortsätta vårt julshoppingäventyr på IKEA. Först inspirationsprommenad som blev snabbare ju närmare restaurangen vi kom. Och tänka sig: mellanköttbullemenyn för bara tjugofem kronor. Det bästa med IKEA är att varje gång jag är där finns det fynd att göra. Som om det lilla fyndet bara ligger där och väntar på mig. "Förr 79:- nu 39:-". Wow.

Köpte julklappar till Alva som var pedagogiska och som gjorde att IKEA skänkte tio kronor till unicef. Vilket kan vara ett reningsbad inför jul för föräldrarnas själar. Typ: "jag köper och hjälper behövande samtidigt, nu kan jag komma i den rätta julstämningen i detta fuktiga snöfattiga land". Huvuduppdraget var att hitta ramar till fotografier på Alva som ska bli julklapp till mor- och farföräldrar.

Det var inte bara vi som kommit på den tanken för där var en väldig brist på ramar. Men efter mycket rotande och velande lyckades vi få ihop en godkänd kombination av svarta och vita ramar. Utchekning IKEA och ett sista snabbstopp på Özens allfrukt. Ett in-och-ut uppdrag. Lite olivolja och vitlök, inget komplicerat. Fast därefter kom den svåra frågan.

"Ruben, var är korten på Alva"? "De ligger väl där bak"? "Nej, de gör inte det". "Fan vi glömde dem i vagnen på IKEA". "Okej, vi kör dit igen och hoppas på att ingen har tagit vagnen". "Eller kanske lämnat in dem".

Ruben trampade på gasen, det var en nervös resa tillbaka, vad fan skulle vi göra med ramarna och julklappar till föräldrarna om bilderna försvunnit. Och där i bilen förstod jag hur mycket de här bilderna på Alva från öppna förskolan och babysim betydde för mig. Alla bilderna hade vi klantapor haft med oss. Nu kunde de föralltid vara förlorade.

Jag sprang fram till vagnarna på IKEA. Och undrens tid var inte förbi. För där välklämda i en vagn låg bilderna och väntade på oss. Och så hade ännu en dag blivit kväll.