Tandgorillor och solsken

Så var det dags för Alvas första tandläkarbesök. Tydligen ska alla vid 1-års ålder i Skåne kallas till en "tandhälsokontroll och rådgivning".

Efter en, för min del, helvetesnatt då Alva somnade först på småtimmarna eftersom det är så roligt att vara vaken på natten när vuxna vill sova, lyckades jag komma upp, klä på oss och se till att även en yrvaken bebis fick frukost. Jag är nu förtiden alltid fascinerad över att komma i tid utan sedvanlig vansinneskapplöpning med barnvagn. Tandlvårdshögskolan hade dessvärre en urkorkad hiss som var bred men inte djup, vilket betydde ett väldigt knixande med vagn och svärande från min mun innan vi kunde åka upp. Och det var nästan tio minuter till reserverde tid 09.30 som för oss är förbannat snortidigt.

Vart än jag kommer verkar väntrum vara upp byggda på samma sätt. Rektangulärt med stolar placerade så att jag inte ska behöva se på någon annan och en drös med skvallertidningar. Det är tidningar som inte ändrat på varken layout eller redaktionellt material. Inget skvallertidningsinnehåll stannar mer än 5 minuter i medvetande sedan försvinner det för alltid iväg. Och tur är det eftersom det finns annat med mer substans att filosofera över.

Nåja vår tandläkare på tandvårdshögskolan, som visade sig inte vara färdigutbildad, försökte snärja mig med kluriga frågor som: VAD har ni i nappflaskan? HUR ofta äter hon? Har DU börjat borstat hennes tänder? På A svarade jag välling eller vatten på B 4 - 5 gånger per dag och på C när jag kommer ihåg. Efter intygande om att jag skyr socker som pesten och det sötaste Alva får smaka är purreat äpple dessutom inga kariesproblem hos mig blev vi godkända men dessutom behövde hans handledare också titta på Alva 2 små tänder.

Hon i sin tur påpekade hur viktigt det var att vi som föräldrar borstade Alvas tänder två gånger om dagen. För: "de första mjölktänderna är jätteömtåliga." Troligtvis har hon inga egna barn för bebis som somnar när den får nattvälling väcks inte. Så är det bara.

På väg ut från besöket skulle vi välja leksak denna uråldriga tradition lever fortfarande kvar. Efter denna moraliska uppläxning angående bebistandvård så visar det sig att alla leksaker i den lilla röda plastskålen var tillräkligt små, även om en föreställde en gorilla, för att Alva skulle kunna kväva sig på dem. Så hon fick en egen minitandkräm att tugga på. Hon kan iallafall inte svälja den.

Så kan det gå. Nu tänkte jag, lite försenat, skriva om den sista filmen för säsongen på babybio:

Little Miss Sunshine
av Jonathan Dayton och Valerie Faris

En amerikansk variant på "Vi hade iallafall tur med vädret" med vissa element utbytta. Istället för familjesemester som i den svenska filmen ska denna familj i sin något skrangliga folkvagnsbuss åka västerut till en skönhetstävling för barn. Men temat är en dysfunktionell tregenerationsfamilj ska hålla samman under en resa för att slutligen, förhoppningsvis, stärkas som enhet. Det målet uppnår den amerikanska filmen bättre än den svenska men det finns också kulturella skillnader mellan länderna som spelar sin roll.

"Little Miss Sunshine" är en solskenshistoria som fick mig att skratta så tårarna rann. På allvar. Och det var längesedan jag skrattade på bio utan någon cynisk bismak. Storyn är enkel: dysfunktionell familjs knubbiga dotter lyckas kvalificera sig till Little Miss Sunshine-finalen i Kalifornien, hela familjen följer med på resan västerut och upplever samtidigt en form av katharsis. Fast det låter simpelt återupprättar filmen det goda i feel-good-film.

Denna indie-pärla har blivit nominerad och vunnit filmpriser runt om i världen, senast på Stockholms filmfestival. Och är det någon som istället för att svetta bort julmaten på gym vill skratta bort överflödskilon är detta filmen du söker.