Bland Apor och Sanningar

Läste i morse en artikel på Sydsvenskans Opinionsida som hette "bekymret med Borat". Jag kunde kanske ana att fenomenet Borat skulle börja dyka upp på ledarsidor. Och mot vad många kan-allt-sett-allt recensenter trodde innan filmen kommit och bara var ett rykte så verkar Borat hamna på plussidan hos många. Nu har inte jag sett filmen och ska därför inte uttala mig om dess kvaliteter utan om något annat: kulturpanik.

Humor kan vara bra, dålig, tråkig eller helt obegriplig. Men det är jag som sätter gränsen för mig och när, som så ofta sker, någon annan förfäras över plump oförskämd humor, inte för egen del men för andra människor kan tänkas bli upprörda, kränkta osv, tycker jag det luktar ruttet och är ett angrepp på demokratin.

Jag har fått lära mig på högskoleutbildningen Journalism in Digital Media att kultur behandlas mjukare när det handlar om nyhetsvärde. Detta kan jag se framförallt på TV när det ställs oerhört få motfrågor vid intervjuer med kulturpersonligheter, utan deras påståenden får ofta stå oemotsagda.

Så tillbaka till artikeln, författaren erkänner att han skrattade i biomörkret men sedan, några timmar senare fastnade skrattet i halsen. Det var hela hans bekännelse för sedan blir det mest oro om hur : "Komikern uttnyttjar gemene mans ogenomtänkta kommentarer för att exponera fördomar. Samtidigt verkar han ta för givet att gemene man plötsligt, som biopublik, blir insiktsfull nog att genomskåda alla de unkna fördomar på vilka skämten bygger."

Alltså när vi ser en film kan vi så oerhört påverkade att begrepp som rätt och fel går förlorade på bara någon timme. Medan om vi åker med Öresundstågen utan biljett måste hitta, utan att bli informerade om det, en tågvärd innan vi passerar gränsen till Danmark för att undvika dryga böter i Danmark. Det ställs väldigt olika krav på gemene man vid olika tillfällen.

Till sist kan jag avslöja att även författaren Herman Lindqvist "upprörs och äcklas av filmen" och han "befarar att den respekt för och hänsyn till utsatta grupper som med stor möda byggts upp flabbades bort på bara några minuter och att Borat gör det fritt fram att säga vad som helst om vem som helst." Vill den käre Herman kanske att kulturlivet ska vara som himmelen i Tage Danielsson den Sista sagan där: "Man för fromma samtal med alla själar och lyssnar till den ljuveliga harpomusiken"? Eller är det så att Borat är det västerländska samhällets nya förkämpe för uttrycksfrihet? Hm, jag ska nog gå och se filmen. Den verkar vara minnesvärd och vem vet: lärorik.

Mina kära medapor och jag samlades på Pickwicks ondags quiz. Någon som också har en mycket egen syn på vad som är sant och fakta är qiuz master Tim. Han är otroligt förtjust i graderingar av typen: Vilka av dessa 5 länder producerar mest kaffe. Rangordna dem från störst producent och nedåt. Not Jippie. Vi, som är ambitiösa apor, kontrollerar ibland hans svar när vi kommit hem. Och tänka sig, den fakta han har läst i finns varken på internet eller NE. Han verkar ha en egen bok som säkert heter något i stil med "Facts of Tim".

Vi tycker inte att han är något bra alls. Något som heller inte verkar bra är den manliga intuitionen. "Det är DEFENITIVT inte det/den". Jag förstår inte varför vi går på det. Är vi, från barnsben, vana vid manlig auktoritet att när de låter så där tvärsäkra vi bara låter det passera för sant? Kvinlig intuition låter aldrig lika tvärsäker utan mer: "Det kan vara det/den men jag är inte hundra, så slå mig inte om jag har fel." De manliga låter helt enkelt mer trovärdiga fastän både kvinnor och män baserar sina kunskaper på samma opålitliga källor.

Dock är apornas glädjetid här för vi har kvalificerat oss till Pickwicks årliga quiz final. Och det är inte vilket lag som helst som får vara med. Det är ungefär som filmvärldens nominering till en Oscar.

Alva blev helt förkrossad när jag stängde ytterdörren för att gå till qiuzen. Kryp, kryp och kryp till mamma som går iväg och stänger dörren uuuuäääähhhh! När jag kom hem var hallen överfylld med skor som hon dragit ut från skostället. Och det var bara glada miner när hon såg mig igen även katten spann lite extra. Tänk om det alltid var så när jag kom hem men aldrig ledsna miner när jag går hemifrån såklart.

Onsdagar innebär också simning och nu börjar det äntligen hända något. Inte bara sång om små fiskar, bussar och nippertippan. Nu dyker vi, Alva hänger själv i bassängkanten och som en klängapa hänger hon i mina fingrar. Vad månde bliva av denna lilla envisa, glada och mycket bestämda bebis?