It's Christmas and we're all in misery

Med dessa värmande ord satt jag på julafton och blev förälskad i min Janssons frestelse. Den smälte i min mun; potatisen var perfekt krämig med rikligt pikant bistånd från löken och sälta från ansjovisen. Tänk, jag hade lyckats göra det för oss perfekta julbordet. Jag sög in en bit Jansson till och bara njöt.

Njutning var inget jag fick känna av på lilljulafton utan mer slit, slit och slit. Familjens största smutstvätt för året skulle tvättas. Den tog för fan aldrig slut. Och när jag stod i tvättstugan flera timmar senare och samlade ihop de nytvättade men inte torra kläderna stängde elen av sig med tidsautomatik. Det blev beckmörkt. Övertygad om att diverse seriemördare från forna tider hade sitt tillhåll i den mörka tvättstugan försvann jag snabbt därifrån. Ljuden är annorlunda i mörkret och mer skrämmande.

Uppe i lägenheten tillbringade jag tvättmellantiden med att laga mat. Mycket mat. Köttbullar från ett recept i en kokbok som måste kommit ut precis efter att vårt samhälle slutade med hemslakt för husbehov. Alla färsrätter börjar med att mala kött och fett; även om färsen är malen ska du gärna göra om det. Som om jag skulle ha en köttkvarn? jag är för bövelen modern, född efter högeromläggningen.

Men köttbullarna blev bra med färdigmalen blandfärs från Ica. Kanske lite lösa i konsistensen men det gjorde inget eftersom hemmagjorda köttbullar alltid blir lite torra när de ska värmas i ugnen. Åtminstone de som jag gör. För detta är omoderna köttbullar vars recept skapades långt före mikrovågsugnen blev uppfunnen. Och så rullade det på. Bröd bakades, vitlök blev marinerad och tvätten upphängd i lägenheten. Ruben städade med en gråtandes Alva hängade efter sig. Det är svårt att förklara för en bebis varför människor anstränger sig till bristningsgränsen för en enda dag.

Jag och Ruben ville avsluta lilljulafton med thailändsk take-away och lite glögg framför TV:n. Istället blev det så mycket annat som kom emellan och när det till slut blev dags att beställa mat hade restaurangerna stängt för kvällen. "Det var precis så här jag inte ville att det skulle bli" gnällde Ruben. "Tror du jag ville ha det så här?" "Nej och åter nej, jag ville ha god mat, glögg, julgnistrande hem och TV-tittande med fötterna på bordet" gnällde jag tillbaks. Vi var rörande överens att nästa jul skulle allt vara mycket bättre och aldrig mer skulle vi göra något i sista minuten.

På själva julafton var Alva pigg och go' medan jag kände mig mest mör och trött inför vad som var kvar att göra innan helgen kunde börja officiellt. Klockan 13.00 åkte Ruben iväg med Alva för att hämta storebror i Hjärup och farföräldrar i Lund. Min flit glöd över spisen. Årets nykomling på julbordet, wasabimarinerad lax, blev grillad och det färska valnötsbrödet uppskuret. Äggen fick koka tills de nådde det perfekta stadiet av nästan hårda men ändå lite rinniga och till slut: Janssons frestelse som, visade sig blev skapelsens krona på julbordet.

Sedan löpte det mesta av sig självt: gästerna kom med julgröt och -skinka, Kalle Anka på TV, matdags, julklappsutdelning med många fina klappar till oss alla fast Alva sov igenom hela händelsen, kaffe och sedan körde jag hem svärföräldrarna till Lund. Även om jag vid vissa stunder hade ögonlock som vägde ett kilo var blev kvällen både trevlig och lyckad i ordens bästa bemärkelse. Bästa julklappen fick jag och Ruben av Alva: en extern DVD-brännare som fungerar både på en Mac och PC, dessutom är hon en underbar människa och den bästa dottern för oss.

På juldagen masade vi oss upp ur sängarna, hade långsam långfrukost och åkte sedan, efter att ha lämnat Viggo i Hjärup, till Sölvesborg. Alva fick träffa mormor och vi fick alla ännu fler julklappar dessutom lutfisk till middag. Ruben är ganska övertygad att inom en snar framtid kommer den traditionella lutfisken försvinna från julbordet medan jag tror tvärtom. Nåja, det får framtiden utvisa.

Innan jul hade jag en julDVDspecial som bestod av Fight Club för att få stopp på mitt behov av julklappsshopping. Det är roligt att köpa till andra men någonstans måste jag dra gränsen för att ekonomin inte helt ska haverera och då är det bra med en film vars budskap är: Du äger inte dina ägodelar utan ägodelarna äger dig. Den tesen sätter alltid stopp på min shopping precis som du slutar äta när du är kräkmätt på mat. Den andra filmen var A long kiss goodnight som är lite mer explosionsaction men handlar om hur hemlig amerikansk underrättelsetjänst vill utföra en terrorattack som de kan skylla på araberna för att få mer statliga bidrag. En film med ett tänkvärt bidrag till nutidens samhällsklimat.

Samtidens juldekorationer har gått från en liten tomtelykta i trädgården till upplyst, blinkande tivoli. Inte överallt men exempel går att hitta, ibland inte fullt utvecklade i Las vegas by night ljussättning men på god väg dit. Och detta är en dekorationer som kostar pengar och tid. Men elkraftverken ser säkert med glädje på den utvecklingen.

Annandagen, julhelgens sista dag, firades traditionellt i Vilshult, som ligger norr om Olofström och bortom civilisationen, hos min bror med barn och ingiftingar. Jag fick knappt se till Alva eftersom alla ville bära henne och som min brorsdotters fästman förvånat sa: men hon börjar ju inte gråta. Och nu fick Alva kläder från Baby Gaps londonbutik och leksaker från Ica Maxis olofströmbutik. Leksakerna är hittills den stora favoriten men kläderna kommer att användas på nyårsafton då vi alla ska vara uppklädda till tänderna.

Största besvikelsen i år på annandagen var att vi fick sitta vid samma bord som gamlingarna. Eftersom detta är enda gången jag träffar jämnåriga under helgen brukar vi få fantastiskt roligt medan våra föräldrar konvenserar med varandra. Men den avslagna goda julstämning som endast kan uppkomma av mycket helgfirande infann sig även i år. Och jag, mina brorsdöttrar samt våra respektiven skrattade hjärtligt hela kvällen tills det blev tid att säga farväl och åka hem till Malmö.

Dagen därpå höll jag mest om Alva hela tiden. Låg och pussade på henne långt från bebisnödiga släktingar.