Så vad är väl en bal på slottet?

Eller Nöjesguidens prisfest på Slagthuset? Den är säkert inte alls underbar utan för mycket folk, lång köer till allt och bara en sorts öl som dessutom säkert smarkar illa eller blaskig eller båda sakerna samtidigt.

Nej, jag hade inte ens biljett dit men Ruben hade via en medlem i gubbandet han spelar i fått del i en inbjudan som berättigar till inträde för två. Jag kände ingen sorg över att få stanna hemma eftersom senaste gången var gratisölen en hemsk japansk sak som fick munnen att torka ihop. Skitäckligt, jag lovar.

Nåja, här kommer en sammanfattning för oss som inte var där helt baserade på Rubens upplevelser över vilka han träffade i olika kösituationer.

"När jag skulle hänga in jackan träffade jag Cecilia N. och Peter." "Vilken Peter?" "Hennes pojkvän heter väl det?" "Han heter Thomas." Jag bryter samman i en stor skrattattack. "Peter heter mitt ex som är kompis med Thomas. Du sa väl inte fel namn till honom?" "Tror inte det."

Och så fortsatte kvällen. Olika människor som vi lärt känna vid olika tillfällen hade Ruben virvelmöten med i festvimlet. De flesta namnen och ansikten kom han ihåg medan vissa säkerligen fortfarande döljer sig i glömskans mörka vatten.

Själv satt jag hemma med en otroligt pigg Alva som inte under några omständigheter ville somna. Vi såg på "Walk the line" och lyssnade på radio och gosade väldigt länge på golvet innan ögonlocken blev för tunga. Tyvärr blev nästan ögonlocken för tunga på mig också.

På lördagen sov både far och dotter sött i soffan tills Viggo kom och vi beslöt oss för en stadpromenad, även om de flesta butikerna nog var stängda. Till vår stora förvåning häll de flesta affärsinrättningar öppet trots helg. Eftersom vi blev lite förvirrade av det gick vi ner till centralstationen och köpte en skateboardtidning, dessutom ringde vi till Johan och bjöd in honom till lördagsmiddag.

Spontanmiddagar är fantastiskt roliga. Ingen lång ångestperiod över hur middagen ska forma sig och vad den ska innehålla utan pang på rödbetan, desperationshandla på hemköp och småspringa hem för att hinna med. Och om maten inte är färdig när gästen kommer blir det fördrinkar och snacks och sedan blir alla mördarhungrigar vilket gör måltiden till en stor kulinarisk upplevelse för alla.

Johan verkade nöjd med både mat och vinval. Senare fick han till uppgift att klura ut hur vårt nya reseväckaur fungerar. Vilket han lyckades med men precis som när någon löser ett datorproblem visste han inte riktigt hur han hade gjort för att få det fungera. Nu piper klockan om morgonen, fortfarande är vi inte vana vid ljudet så vi tror inte att ringningen gäller oss, men vi vågar inte ändra på tiden, knappt ens peta på klockan.

På söndagen besökte vi min nästkusin som bor i Bjärred och har en bebis som är två veckor äldre än Alva. Ottilia, som den lilla varelsen heter, är väldigt lugn, säger inte ett pip och lägger redan tillbaka leksakerna i leklådan. Alva däremot speedokryper mest hela tiden, pratar konstant sitt eget språk och tömmer leksakslådan utan en tanke på att det finns någon möjlighet till fylla den igen.

Jag undrar om de hade något direkt utbyte av varandra om nu bebisar i den åldern har det överhuvudtaget. Alva satt vid leklådan för att tömma den och Ottilia satt mest vid sin mamma. Och det är lite underligt att umgås med min nästkusin eftersom vi i princip inte har sett varandra sedan jag var 6 och hon var 4. Den gången blev jag också sur över att jag inte fick låna hennes tramptraktor och ville aldrig mer se henne igen. Och se, det löftet höll jag tills i våras då Ottilia döptes.

Precis som jag inte automatiskt börja umgås med någon annan nymamma med bebis så är det svårt att finna en umgängesform som där det gemensamma är ett släktband. Och även om jag alltid vill ge det mesta en chans är det nog så att ju enklare umgänge desto enklare att upprätthålla kontakt. Alva har ännu så länge inte dessa filosofiska problem. En låda full med leksaker är för henne en bal på slottet.