Bland film och storm

Det behövs inga namngivna stormar för att förstå vilket blåshål Malmö är. När jag och Alva skulle gå på babybios säsongsstar förde med- och motvind en kamp om vår framkomlighet.

Antingen fick jag kämpa hårt med barnvagn i motvinden eller tog medvinden tag i oss och vi flög utan kontroll flera meter framåt. Perstormen satt vi inomhus och tittade på. Utanför vårt fönster vajade träden som lösa mjölktänder. Det är vid dessa tillfällen som boende i civilisationen är bäst. Inget elavbrott, inget teleavbrott och en närbutik runt hörnan.

Och Möllevången var sig ganska lik efter stormen, bara lite mer grenar och skräp på gatorna. Fast jag är sanslöst trött på det gråtrista vädret som ska föreställa vinter. För att tala om trötthet: Alva har fallit för åldersstrecket på Öppna förskolans bebisöppet och nu får vi vara med de lite större barnen på förmiddagen. Vi som tycker så mycket om sovmorgnar.

Vi kommer ner dit vid tiotiden och bebisen tittar yrvaket på leksakerna medan jag bäljar nybryggt kaffe i mig. Alva vaknar ändå inte förrän efter sångstunden som är vid 10.30 och därefter får hon leka fritt. Någon gång vid 11.30 får jag äntligen frukost och då smakar den underbart.

Och så var det dags för Asta Kasks årliga vaccinering. Hela familjen, dvs jag, Ruben, Viggo, Alva och Asta, stuvar in oss i bilen för att åka till Djursjukhuset. Där råder stort allvar i väntrummet som påminner väldigt mycket om en vanlig vårdcentral.

Du tar en nummerlapp, väntar på din tur, anmäler djurets namn och ärende, väntar på din tur, Asta Kask blir uppropad, invisad till undersökningsrum, vänta på vetrinär, vetrinär kommer, undersökning och sköterska kommer in för att vaccinera vilket tar 10 sekunder.

Sedan betalar vi eftersom som människa är vi på djursjukhuset reducerade till räkningsbetalare och köpte 10 kilo prima Royal Canin-mat till Asta. Som vi hoppas ska räcka till nästa år när familjen åter igen gör den årliga utfärden dit. Och festligt värre tycker Asta som när vi kom hem gjorde sitt bästa för att ta hål på säcken med den goda maten.

I fredags var det dags för säsongspremiär på Spegeln för babybio. Egentligen skulle de visa "Underbara Älskade" av Johan Brisinger. Jag tycker det är fantastiskt roligt med bio men bebisar och filmer på svenska brukar inte bli en lyckad kombination eftersom ljudet i salongen tidvis överröstar det på duken. Men endast den som är svag i tron tvivlar och jag vill alltid se på verkligeten positivt. För vem vet, kanske är de små liven trötta och sover hela filmen?

När jag småspringande genom förstormen kom fram till Spegeln hade de ändrat film till Almodovars "Att Återvända". Vilken lycka, en film med text, insatt i sista minuten och med 11 års gräns. Länge leve bioanarkin. Dessutom en film som jag verkligen vill se.

Eftersom bebisarna är med på bion måste alla filmerna vara barntillåtna eller från 7 år. Jag har numera en dröm att äntligen få se barnförbjudna filmer på bio för det var längesedan och inte bara på DVD. Nåja den tiden kommer.

"Att Återvända" eller "Volver" som den heter på spanska är Almodovars 17:e långfilm och också en av hans bästa. Enkelt sett är det en historia om tre generationers kvinnor och hur livet rör sig i cirklar där allt kommer igen. Både gott och ont.

Filmen har, som många andra av Almodovar, en visuel poesi där grå vardag kan explodera i en färgdetalj. Kameran får inta fågelperspektiv för att understryka de dödas eller de icke närvarandes bevakande öga.

Dialogen har sin egen struktur där ett samtal om en joints för- och nackdelar blir lika vardagligt som utbyte av kakrecept. Filmen är en osentimental skildring av människor i förorten som när de inte är arbetslösa hankar sig fram på minimilön och ströjobb.

Jag skulle gärna skriva mer om filmen som är en måste-se-film MEN jag har en vrålledsen Alva.