Dränkta i snön

Oj då. Massor med snö. Och så där plötsligt. Utan att jag fick någon chans att förbereda mig, framförallt emotionellt. Det blev fram med Doc Marten´s-kängor och mina isländska tumvantar som har det gemensamt att de håller kylan borta från min frusna lekamen.

Imorse hittade vi svenske förbundskaptenen i fotboll Lars Lagerbäck dränkt. Inte helt oväntat, vi hade det på känn att hans tid var på upphällning. Förvisso är hans kropp av plast och huvud av papp men han förtjänade ett bättre öde än att bli islängd kattens vattenskål. Och det såg så sorgligt ut när han låg nedtryckt i vattnet. Inte lätt att få publiken nöjd även utanför säsongen.

Men det ska inte handla om fotboll utan min första riktiga närkontakt med snön för i år. Egentligen skulle jag och Laurentia åkt till Båstad. För att sportlova oss och träffa Janny med ny bebis.

Fast redan kvällen innan började det komma läskiga väderrapporter som handlade om snö och storm och många minusgrader. Fy, fy, fy.

Så världen kan ibland vara full med besvikelser. Därför gjorde vi det bästa av situationen: istället för bilresa blev det museumbesök.


Även det har en sportlovskänsla. För på vanliga vardagar kommer jag aldrig iväg på museum. Den möjligheten glöms bort bland prommenad alternativen. Varför? Ingen aning.

Efter vissa logistikförhandlingar bestämde jag och Laurentia för att ses på Triangeln utanför Kjell & Co. I kallt väder vill ingen stå och vänta på någon annan ute i rusket. Därför blev köpcentret den perfekta värmande kompromissen.

Snön vräkte ner och det var verkligen med blandade känslor som jag vinterklädde mig och Alva. För många minnen av iskall snö som obevekligen hittar in till skinnet. Och sedan plussas allt på med vinden som blåser från alla håll samtidigt. Ahh, kombinationen kallt och blött.

Till min förvåning var det relativt milt ute och vindstilla, snöflingorna pussade min panna. Se: tänk hemska saker och allt måste bli bättre, kanske.

Med Alva djupt nedbäddad i sittvagnen gick vi med raska steg genom Slottsparken till Malmö Museum. Och med Sydsvenskans stjärnkort och häfte (snabbt, varför inte ladda kortet med erbjudanden och skippa häftet helt?) kom vi in till halva priset. Men barnvagnen fick jag inte ta in på museet. Istället fick jag spänna fast Alva i en sulky och försöka knö ner skötväskan undertill i den minimala vagnen.

Alva löste sedan problemet med litet vagnsutrymme genom att vägra sitta i den. Istället sprang hon runt porträttutställningen, som var högst upp i huset, eller blev buren av mig. Laurentia fick dra runt på lånevagnen där nu skötväskan fick bra plats i sittdelen. Och snön fortsatte att vräka ner. Utanför fönstret blev landet bara vitare och vitare.

Uställningen bestod av porträtt framifrån, i profil, i grupp och på konsnärerna själva. Från 1700-talet till nutid. Olika stilar och olika tillväga gångsätt men alla ändå fascinerande. Människans behov att avbilda sig själv är ungefär lika gammal som vi som art har funnits men fortfarnade kan vi hitta nya vinklar att göra det på.

Efter dessa funderingar blev det en mer lågmäld men lika relevant utställning om kaffe en våning ner. Kaffekoppsdelen var den biten som mest fångade mitt intresse eftersom faktabiten mest blev ett tvång att memorera inför en framtida quiz night på Pickwick med Turboaporna.

Sedan var klockan 16.00 och museet stängde. Vi var nästan sist ut och sedan ville Laurentia gå till Titanic. För er som inte vet: Titanic är en pir högt över marken längst ut i Västra hamnen och där ungdomar med dödsförakthoppar ifrån, framförallt sommartid. Vinden hade nu börjat tillta och jag var lite skeptisk till idén men Laurentias entusiasm personifierade idén om det finns inga dåliga väder bara dåliga inställningar.

Det var inga snöpussar längre utan småspik rakt in i ögat. Hur vi hittade ut dit var lite av ett mysterium eftersom blicken var hela tiden sänkt. Eller så blundade vi och hoppades på att "the force was with us".


Starka kvinnor klarar allt och med extrastöd från barnvagnen kom vi ut, såg oss runt och vände tillbaks. Nu var klockan fem och då stänger fiken där ute vid hamnkanten. Vilket vi inte visste, vilket gjorde oss besvikna och riktigt frusna. Det blev en sammanbiten prommenad genom snö och storm till Centralstationens fik. Fy satan vad kallt det var. Mitt hår var frusna istappar.

Väl framme hade känsel börjat försvinna från fingertopparna men aldrig har väl en blaskig capuccino smakat så bra. Och efter en stund var vi helt normala igen, blodet pumpade och hjärtat slog. Lilla Alva åt upp en stor portion av sin favoritburkmat medan vi träffade på Turboapa-Anna som nu arbetar i Köpenhamn. Det visade sig att hon hade haft tur som ganska lindrigt kommit över sundet med tåget. För det var både en och annan som blev fast på ett snöfyllt spår.


Nu fanns det inte längre att vi skulle gå. Nu skulle vi åka buss. Buss 11. Men den fanns inte längre. I sin iver att ändra om har de lokala bussarna i Malmö har de blivit försedda med nya nummer. Det blev buss 5 som stannar vid Folkets Park och sedan kämpade jag mig igenom snövallarna med barnvagnen för att komma in i värmen.

För Ruben tog det två timmar att ta sig från Lund till Malmö. Dagen därpå stängdes hela Skåne. hela mänskligheten fick order om att stanna inne. På eftermiddagen gick hela familjen genom ett ganska öde men vackert stilla Malmö. Vårt mål var stjärncaféet för att hämta den uteblivna morgontidningen.

Det blev som en extra semesterdag. En spontandag med avslutning framför TV:n i sovrummet med nötgodis, russin och filmen "Magnolia".