Memory lane

I vårt badrum finns en shower & shampoo "family fresh" som Ruben tycker luktar T-Girl från Tommy Hillfiger och jag klorerad badbassäng. Och efter ha varit en flitig besökare under fotobiennalen (Fotografi i Fokus) i Skåne är det också min inställning till fotokonsten: somliga verk är ljuvliga och somliga stinker.

Utan att frånta de enskilda verkens värde så är det vissa möten med fotokonst som sticker ut. Andra försvinner. Men det är så det brukar vara.

Så jag glömmer det som redan befinner sig i glömskans land och koncentrerar mig på det som upplevelsespännande. Som Fredrik Rubins "10 december". Video och installation, om och med de hemlösa i Malmö. Jag var bara tvungen att fråga:"Men varför heter utställningen 10 december?"


"Åååh, du är den förste som frågar. Tack!" Svarade en överlycklig Fredrik Rubin som berättade om utställningen, Nobeldagen och andra möten som han hade haft på galleriet.

Gallerie Rosemarie på Gamla Väster hade Marie Barthelssons vackra skymningsbilder från ett höstligt bondlandskap med torra textutdrag från polisprotokoll för att understryka det hemska som en gång hände där. Bildserien blev en påminnelse om det osynliga dödliga våldet i vår gemensamma vardag.

Region Skåne var mesar som inte hade tillräckligt med mod för att köpa in hennes bilder. Konst ska även ifrågasätta, provocera till eftertanke inte bara vara tårtdekoration.

Arno Rafael Minkkinens bilder på Fotografins Hus (Malmö Museer) var bara otroligt coola och Ulrika Walmarks bilder på berömda människors assistenter/sekreterare gav en annorlunda bild på de mäktigas "baksida". Sedan var det också roligt att få glida runt med barnvagn på Radisson SAS Hotell och belevat titta på utställningen.


I Lund blev det Arturas Raila på Konsthallen med sina trolska naturbilder och förstås, Brutus Östling på Zoologiska museet. Men där spelade den fantastiska miljon med alla uppstoppade djur och skelett också en del i upplevelsen. Freakshow-skåpet med en anka med fyra fötter och kattunge med dubbelt kranie och lamm med två huvuden var nog favoriten. jag har alltid haft en dragning mot det makabra.

På Dunkers kulturhus är det mer tillsägelsen att jag inte fick fotografera Alva på utställningen än själva utställningen jag kommer ihåg. Och att en i personalen tyckte att min kjol av Max-Jenny Forslund var "så otroligt vacker".

Och porträtten i Ystads Konstmuseum var fina men mest kommer jag ihåg jätte-rosatyll-trampolin-kuken. Och det var en annan utställning som pågick där. För att inte tala om de tjocka skurupstonåringarna på tåget hem. De tog livet av all pastoral romantik som jag bar med mig den dagen.

Den sista utställningen som jag besökte var Anna-Lena Lundqvists utställning "Tonårstjejer" och Birgitta Wahlbergs "Moderna tanter" på Regionmuseet Kristianstad. De är mycket för att kalla instutitioner något med Region i Kristianstad och länge var den största muntrationen på E22 skylten "Kristianstad - Region Skånes Huvudstad". Är det någon utanför Krstd som vet om det?


Visst är det ändå nostalgiskt för mig att besöka staden eftersom jag tillbringade stora delar av min barndom där. Så vi började med en tur i Heliga Trefaldighets Kyrka med ett ljus som strilar in från de stora fönstren. Kyrkans män var duktiga på att skapa effekter. Och utan effekter ingen religion.

Vi promenerade sedan över torget och gick in på museet. Och jag såg inte var jag skulle betala inträde så troligtvis är det gratis att se på utställningarna. Alva tyckte det var lite småtråkigt att titta på tonårstjejer däremot var den andra utställningen medan tantutställningen gick hem. Kanske för att de i ett hörn hade lagt ut tantskor och tantväskor och tanthalsband som hon kunde leka med?

Bäst tyckte hon om Mamma Mu utställningen men så gjorde även de andra barnen som var där. Lantlig idyll är alltid en vinnare.

Därefter började jakten på den tid som har försvunnit. Det vill säga: min ungdomstid. Kristianstad som stad har inte ändrat sig mycket, för att se förändringarna måste jag titta riktigt nära.


Som att affärer har öppnats och andra har försvunnit. När jag gick förbi Café Fenix fanns faktiskt fiket där men under ett helt nytt namn. Min ungdom kändes för alltid förlorad. Och jag som var på nostalgiskt humör.

Nere i Tivoliparken var det mesta sig likt. Jag tror att även parkbänkarna står på samma plats som de alltid gjort. Och Alva fick leka på samma lekplats som jag gjorde en gång i tiden. Det var faktiskt lite sentimentalt att se.

Och kanske är den största konsten de vardagsögonblick som lever sig kvar i minnet?