Vab-nöjen

Ja så var det dags för den tiden i månaden igen. När jag är hemma med snorigt och febrigt barn. En gång per månad har det varit sedan Alva började på dagis i augusti.

Fast en gång var det vård av sjuk Bodil. Och jag lovar: aldrig mer ligga sjuk samtidigt som ett barn med superspring i benen kan härja ostört i lägenheten. Verkligen, aldrig mer.


Hur sjuk jag än blir kommer jag att stoppa i mig piller, snorta upp näsdroppar och gå med Alva till dagis. Sedan kan resten av dagen försvinna i en ljuv feberdvala. Åtminstone till klockan fem då hon ska hämtas hem igen.

Att vara hemma med sjukt barn är som att vara avklippt från resten av samhället. Som när jag är utomlands, de enda nyheter som når fram till mig är de stora katastroferna, resterande händelser försvinner förbi utan att passera mitt medvetande.

Så jag känner mig totalt jävla förpassad och mitt enda sällskap är en febergnälltrött Alva och en sovande katt. När jag går ut på kvällen efter att Ruben kommit hem från jobbet känner jag mig som en fånge på rymmen.

Försiktigt smyger jag mig runt husknutarna till Möllevångshallen som ligger några hundra meter bort. Tassar sedan omgående hem igen med några bananer och mellanmjölk under armen.

Men ett nöje fungerar fantastiskt bra: DVD-filmer. Och ännu är Alva för liten för att förstå varför vissa filmer är barnförbjudna. Istället för att bli rädd somnar hon bredvid mig. Om det inte är mycket explosioner för det tycker hon är så fantastiskt roligt.


Är det en riktigt maffig explosion får den en Alva-applåd. Det där med empati och djupare förståelse för människors lidande kommer säkert med åren.

I alla fall, första filmen ut blev: From here to eternity från 1953 av Fred Zinnemann med Burt Lancaster som har sex on the beach med Deborah Kerr i denna klassiker som utspelas bland soldaterna dagarna före Pearl Harborattacken 1941.

Och Frank Sinatra som var på dekis och fick tigga till sig rollen Maggio. Det fick mig i sin tur att tänka på filmen Gudfadern och avhugget hästhuvud i sängen. Så på med den i DVD-spelaren och några timmar till försvann.

Sedan passade jag på att se Hellboy, Crouching Tiger Hidden Dragon och A History of Violence för blod och våld piggar upp mig när jag tillbringar dagarna instängd i sovrummet.

Stackars Alva var hängig och febrig och gnällig. Allt var jobbigt, fel eller bara oöverstigligt svårt att förstå. Som, varför tar energin slut så fort? Är det för att dagis är stängt? Inte lätt att förklara för en snart-tvåårig-Alva.

Nåja, livet är inte bara film utan även lite teater. Även om mina gamla biografmaskinist vänner skulle se just den kulturyttringen som en styggelse. Men jag och Ruben var och såg på 500. Som skaparna av HippHipp gjort för att... tjäna ännu mer pengar, typ.

Men visst blev vi roade, vi fick vara Glenn Miller och Karl XV som knappast kan ha kvalat in som historiens femhundra bästa kändisar utan kom säkert med som utfyllnad.

En annan sak som mer var lite underlig var att jag stötte på mitt mörka förflutna i form av en preskriberad expojkvän som Ruben aldrig hade träffat. Och dessvärre var väl inte presentationen den smidigaste heller.

Så här gick det till. Vi stod bredvid varandra i kön in till Lunds stadsteater, såg varandra och nickade ett leende hej. Heeej :) - Ruben det här är P som är kompis med Thomas R. Öh det blev lite konstigt. - Ja och sedan är han ett ex till mig. Preskriberade exet såg ut som om han svalt en hel surströmming med citron.

Snabbt gled vi in i salongen. Ruben viskade nyfiket till mig, - Vad sa du, var det ett ex? - Schhh, han och hans fru sitter precis bakom oss.


Japp, jag gör mig inte roligare än vad jag får. Och där satt vi som Glenn och Kalle och surade lite över att alla andra fick väldigt mycket mer glammiga kändisar. Dessutom byggde hela föreställningen på publikens medverkan.

Det hela hade säkert gjort sig bättre som krogshow när folk blivit stärkta i själen av sprit.

Nåja, allt har ett slut och Alva blev frisk och fick börja på sitt älskade dagis. Då uppstod ett annat problem: hon hade blivit mammig. Jättemammig. Jag fick bända hennes små fingrar för att kunna ta mig till jobbet. Jättejobbigt.

Vänlig och miljömässig

Vi kanske inte är den ultimata miljöanpassade familjen. Jag och Ruben hade haft egna liv, länge och väl när vi blev sambos. Det betyder varsin TV, varsin stereoanläggning, varsin dammsugare, varsin matberedare, varsin dator, varsin DVD och varsin röd volvo från 80-talet.

Och allt det behöll vi vid sammanflyttningen. För det kunde vara bra att ha i framtiden. När vi var lyckliga, framgångsrika och hade vårt alldeles egna lantställe på Österlen.


Fast det handlade nog mest att vi inte ville ge avkall på individuella valmöjligheter. Att slippa kompromissa om vilken tv-kanal vi ska se på, att ha fri tillgång till datorn, att få lyssna på sin egen musiksmak, se de filmer som egot längtar efter och att få köra dit jag vill, när jag vill.

Matberedaren hamnade dock ganska omgående hos Sysav. Dålig pålitlighet, ett mfhpppp istället för brrrrrr gjorde att den blev snabbt hänvisad till tippen. Min bil avled på E20 utanför Lund på långfredagen 2006 för att aldrig återuppstå.

Men tänk, undrens tid var inte förbi, för jag har aldrig saknat min bil. Inte en millimeter. Istället slapp jag oron för dyra reparationer, ångesten för bilbesiktningen och never ever en p-bot när jag minst behövde den.

Mina pengar blev mina. Inte mina och kanske bilens. En stor lättnad infann sig. Dessutom kände jag mig genast mycket mer miljövänlig nu när jag inte åkte runt på de skånska lantvägarna med blyad bensin i en gammal volvo.


På min fantastiska fest, som jag fortfarande suger på som en god everlasting karamell, fick jag med mottot: "Den viktigaste boken du får ikväll" Peter Erikssons (nej, det är INTE miljöpartistspråkröret) Ursäkta, hur dags går jorden under? med underrubriken, miljöfrågor för oss som hellre blundar.

Och jag reste lite präktighetsragg inom mig. Va fan, jag sopsorterar och handlar ibland ekologiskt. Dessutom cyklar jag. Fantastiskt vilka argument jag bygger upp bara genom att titta på ett bokomslag. Kanske var det texten på baksidan som lovade att: "boken på ett enkelt och underhållande sätt tar upp vilka problemen är, hur de uppstått och hur vi ska bära oss för att ta itu med dem".

Allt detta på etthundrafemtiofem sidor. Det var när författaren började lägga in lite länktips som boken tappade något av den profetiska mossigheten som jag först tyckte mig läsa på varje rad undangömd i all grabblustighet.

Det första tipset som jag testade var My foot print där du kan testa hur många jordklot som behövs för att leva ditt nuvarande liv. Att leva som Bodil krävs 2,1 klot.

Av bara farten började jag fortsätta att kolla in länkar. En annan favorit blev Naturskyddsföreningens bästa miljöval. För att få en känsla över vad som är goda val av miljövänliga varor.


Blev jag en bättre människa? Kanske, kanske inte. Men nu kan jag tänka mig för innan jag handlar. Och all shopping är ett politiskt ställningstagande.

Hur blev det då med lantstället? Jo, istället för att köpa något dyrt strannära på Österlen övertog vi Rubens föräldrar lilla skånelänga i Blentarp Och med tanke på höjd havsnivå och försvinnande stränder kan det stället bli havsnära eller åtminstone inte slukat av havet de närmaste generationerna. Och det kan vi glädjas åt när vi lufsar runt på skogstomten.

Rubens gamla volvo räknar sina sista dagar. I december byter vi till en Volvo V70 flexifuel, det betyder att vi kan tanka med både blyfri bensin och etanol. Numera beter sig Ruben som en nyfrälst miljöpartist och tar bussen varje morgon till Lund. Vilket också kan ha att göra med de katastrofalt dåliga bromsarna på gammelvolvon.

Men vi strävar i alla fall mot en mer väldoftande och hållbar värld.

För längesedan

Var jag en flitig bloggare. Inlägg flera gånger i veckan. Alla kanske inte de mest fantastiska uppbyggliga verk men de var mina tankar, mina dagar. Sedan tog föräldradagarna slut och arbetsdagarna började. Jag fick trötta ögon efter långa dagar framför bildskärm och orken och inspirationen till att skriva tog slut.

Men nog om det. Nu i höstmörkret finns det inget som lockar och efter en förhandling med min sambo fåt jag måndagskvällar till att skriva. Exklusivt. Ingen gnällig familj, bara jag och datorn.

På tal om datorer: jag har fått en ny. En sprillans ny med massor av ramminne, processorer och hårddiskskapacitet. Framtiden är här. Förra datorn köptes för ganska exakt sju år sedan. Det är i datorsammanhang vad medeltiden är för historiskt intresserade. Intressant tid men ändå långt efter i utvecklingen.


Nu sitter jag ändå vid Rubens Mac eftersom den nyafinafantastiska datorn saknar strömkabel och produktnyckel till Windows och tangentbordet vill inte fungerar. Men den nya trådlösa musen är fin och den stora platta bildskärmen också med klara färger och mycket utrymme. Bara jag får det andra att fungera så är äntligen första steget till den ljusnande digitala framtiden taget.

Nu får jag nöja mig med att kasta trånande blickar. Något annat som var roligt var mitt födelsekalas. Det var skitskoj; min bästa fest någonsin. Så det så. Som standard tycker jag att alla fester borde ha ett liveband på scen. Helst ett fräckt partyband. Många gånger bättre än, låt mig se, beskt kaffe och kalorifylld men ändå torr kaka.

Det var mitt första kalas någonsin som jag inte höll hemma men som ändå bara var mitt. Visst har jag firat födelsedagar på krogen med långbord fast det blir inte detsamma när okända fulla människor står och vrålar bakom ryggen. Bättre med fulla människor som jag känner och som blir så där lagom roligpinsamma.


Det värsta med fester är städningen innan. Slit, slit, slit. Party. Trångt, spill av drink, spill av mat, fimpar i krukan. Sista sega gästerna. sedan kommer efterröjningen. Under en väldigt mikroskopisk tid var bostaden feststädad. Bara det är ett otroligt bra skäl för att hyra lokal. Och möjligheterna blir oändliga, det är som barndomens kalas när jag fick bjuda in alla i klassen, rakt av utan att behöva välja: maffigt.

Alla och några till får vara med. Klackarna på dansgolvet och alla händer sträcker sig upp mot taket. Nästvärst är maten. Laga mat är så jävla roligt men när jag stod där själv i köket klockan tre på natten var det inte lika skoj. Det var skittrist och förbannat motigt och väldigt nära att ett hamburgerhak hade fått stå för maten på min fest.

Men ny dag med nya löften och färgglada balonger kan få vem som helst på bättre tankar. Och matbelåtna gäster fick mig nästan att gråta av glädje. Fånigt? Jajamen, fast mina känslor var äkta.


Dessutom har jag nu funnit mina vänner på nätet via facebook som fortfarande känns ambivalent. Men möjligheten att få kontakt med människor som för längesedan flyttat ut ur vänskapssfären kring Möllan är en möjlighet som jag hyllar. Särskilt nuförtiden när kvällen tar slut vid 21.00 sovandes framför TV:n med Alva bredvid mig.

Internet kanske är min enda möjlighet till kvalitetstid med mig själv.