Superheroes

Den som arbetar ideellt med kultur är verklighetens motsvarighet till superhjälten. Låter det otroligt eller väldigt överdrivet? Inte det minsta. Det som först verkar vara två ytterligheter har mer gemensamt än vad många kan tro.

Först den självklara likheten: båda grupperna arbetar med att hjälpa sina medmänniskor utan att få ersättning och, ibland, utan att få någon uppskattning.

Båda grupperna vill väl men alltför få i samhället förstår det. Både i det fiktiva där superhjältarna bo och i det som vi andra bor i. Att vara missförstådd blir vardagens normalläge.

Men superkrafter då? Ett måste för varje superhjälte och kanske inte så vanligt bland fattiga kulturmänniskor. Eller? Vad är drivkraften? Skapa något för det offentliga rummet till allas glädje och utan personlig vinning?

Att arbeta med kultur kräver enorma inre krafter. Detta eftersom många ifrågasätter varför låta ens renommé bli lidande över något så smalt som kultur, varför låta hjärtat styra över förnuftet och varför, i hela världen, göra något utan att få betalt.

Endast väldigt starka människor klarar av att ständigt bli ifrågasatta. De superstarka.

Rent utseendemässigt finns det inga större beröringspunkter mellan den klassiske superhjälten och ideella kulturmänniskan. Den förra har mestadels färgglada tights med dragning åt neon medan den andre kategorin föredrar kläder i svart. Fast igen, båda grupperna utmärker sig från övriga samhället.

Även om de säkerligen skulle tjäna på att ta klädinspiration från varandra. Tights kan tyvärr upplevas som lite besvärligt. Fast även här gäller det att vara stark. Superstark.

Läsare av serietidningar som har uppnått en tvåsiffrig ålder anses av många som ohjälpligt fast i nördighet. Eller hur? Viss är en tjugoplussare med toalettidningshyllan fylld med Stålmannen lite fånig, töntig och inget att bygga en framtid med?

Tänk tvärtom. Den 22 februari 2010 på ComicConnect.com såldes den första Stålmannentidningen för en miljon amerikanska dollar. Tänk om.