Att simma på månen

Ibland blir det inte som jag tänkt mig. På Öresundsbron i bilen med lånat brobizz och med en gps som en minivärld nere i vänstra hörnet på bilens framruta griper en plötslig fotodokumentärlusta mig. Färdas på bron mitt i det stora kallblåaktiga sundet när jag inser att batteriet i kameran är oåterkalleligt slut.

Nåja, det får gå. Varför berätta med bilder när det finns ord? Ord som är oändliga och aldrig tar slut. Inom mig finns en ordkälla som aldrig sinar. Så vi åkte över bron, igenom tunneln och kom fram i ett isande kallt Danmark.

Och ett Danmark dekorerat med snö. Första och dessutom det enda bestämda målet var Arken i Ishøj för att se på deras Oluf Høstutställning som jag hade läst om i Sydsvenskan.

Inte enbart för den artikelns skull utan för att jag även är uppvuxen med en Oluf Høstlitografi ovanför TV-soffan. Jag ville helt enkelt se vad mer han hade åstadkommit. Denne bisarre man som hade ett avtal med brandkåren för att få vara på plats att måla av branden som flammar upp mot himlen medan människors livssträvan släcks.

Arken som lokal är väldigt vacker. Stora fönster som låter ljuset falla in från havet. Snäll personal som genast tipsar oss om deras kreativa rum för barn. Eller de kanske gjorde det av rädsla att Alva skulle, tja, ändra om utställningen på egen hand?

Och vilken färgexplosion där var på Arken. Från Katarina Grosses 200 m³ stora sandberg som var indränkt i en gigantiskt intressant multifärgspya till Oluf Høsts säregna djupblå tavlor över Bornholm och till den genialiska barntallriken med frukter som utropstecken i cafeterian.

Och Damien Hirst, så klart. En herre förtjust i monokroma färgblock och döda insekter. Helst tillsammans.

Men det som fångade min fantasi och påverkade mitt balanssinnet var en spegellabyrint byggd av spegelpelare. Väldigt förvirrande, väldigt spännande.

Ungefär som den danska valutan. Vi är nu i det stadiet att vi inte bryr oss. Danska kronan får befinna sig i förhållande till den svenska kronan precis hur den vill. Vi är på utfärd, färd ut. Och ingen valutakurs ska få stoppa oss.

Kontoutdraget från banken lämnar jag också därhän. Ibland är okunskap en välsignelsen. Åtminstone för mitt samvete. Inte för min ekonomi.

Till slut beslöt vi oss för att byta ut ett iskallt Ishøj mot ett behagligare innerstad Frederiksberg där Rubens gymnasiekompis bor. Som turligt och finurligt nog var hemma och denna dag hade en mötescentral i sitt hem för människor som varit på Louisiana eller Arken.

Igen, vi sjöng en hyllningssång till gps. Fikade så pass länge att värdparet bjöd oss och även de andra gästerna på lördagsmiddag. Ja, vi var allihopa som en stor italiensk filmfamilj samlade kring matsalsbordet.