Samling runt bordet

Vi, dvs jag, Ruben, Kim och Anders,samlades kring matsalbordet i lördags för att spela Texas Hold'em. Insatsen var låg men prestigen stor för den som skulle vinna. För där kan bara vara en som vinner hela potten.

För några år sedan spelades det poker i nästan varje hem. Pokerfeber i hela avlånga landet. Och det är från den tiden som vårt pokerbord härstammar. Det är stort, det är "World series of Poker" men allra bäst är drinkhållarna som finns strategiskt placerade mellan groparna för spelmarker.

Så med Kim som huvuddomare och med det lilla vi kom ihåg från pokerturneringarna på TV satte vi oss runt bordet för att vinna eller försvinna.

Varje pokerspelare, det gör detsamma om det är ett proffs eller oskuld, har sin egen spelstrategi som är förenad med personligheten.

Det är den som går ut hårt och aggressivt och den som går ut försiktigt och tveksamt. Båda typerna brukar inte bli långvariga kring bordet. Om de inte har tur, superdupermycket tur.


Min ingående strategi är att jag hoppas på turen och mina tveksamma bluffar. Går det så går det. Men jag har problem med att bluffa.

De blir aldrig bra eftersom jag själv inte vågar tro på dem. Och att tro på sitt spelupplägg kan visa sig bli lika viktigt under kvällen som att ha tumme med turgudarna.

Spelkvällen börjar avslappnat. Lite småprat, lite fördrinkar, lite småtugg. Allt för att känna motspelarna på pulsen eller rättare: deras psykologiska spelprofil.

För det är som i det hårda, kalla livet utan färgstarka spritdrinkar: vi vill veta vad personerna runt om kring oss tänker på. Helst vad de tänker på innerst inne där mörka hemligheter blandas med ljuva dagdrömmar. För tänk om det kan vara så att vi alla är lika stora fånar?

Simone de Beauvoir skrev i "Det andra könet" att enligt den traditionella borgerligheten bidrar mannen med sina handlingar, kvinnan med sin person.

I spelbordssammanhang blir det mannen som höjer insatserna medan kvinnan i djupt urringad klänning tittar uttråkat på honom. Mannen aktiv, kvinnan passiv eller väldigt följdsam. Hon får på mannens uppmaning turblåsa på tärningarna.


Så att jag inte vet hur jag ska förhålla mig kring spelbordet har en historisk förklaring. Det finns väldigt lite traditioner med coola kvinnor som spelar. Särskilt kvinnor som kombinerar coolhet utan urringningar som är djupa nog att befria tuttarna för evigt.

Sedan tar det alltid en stund för mig att bli bekväm med andra människor när de är fler än en. Så jag använder mitt påtagna utanförskap till att studera mina motspelare. Vilka typer är de?

Kim är den mest spelerfarna och därmed den enda som kan reglerna på riktigt. Men hon är ärlig, ända in i benmärgen och utnyttjar inte sina kunskaper mot oss. Det hade annars varit lätt som en plätt för henne att ändra i regelverket. Rak och jämn spelstil.

Ganska omgående insåg jag att min bristande och undermåliga spelstil snart skulle leda till undergång eller åtminstone storförlust. Ändrad spelstrategi. Nya regler. Lägga ner spelet vid minsta tvekan och bara satsa på hyfsat bra spelkortskombinationer.

Och mina marker slutade att minska, de blev fler eftersom jag nu även började vinna partier. Jag spelar som havet, ibland spegellugn, ibland frenetiska stormar och ibland lurar jag i vassen. Med spelsäkerheten ifann sig bluffmagin.

Annars är jag verkligen usel på att ljuga. Det är för mig fysiskt omöjligt, mina ögon börjar skela i samband med minsta oärlighet.


Ruben var den som förts fick lämna bordet. Det gick fort på slutet. All in, men han hade inget gångbart på handen. En bluff för mycket.

Annars är han den drivande bakom spelkvällarna. Helst hade han sett att vi hade varit ännu fler kring bordet. Medan jag tycker att desto fler, desto sämre, för jag bara försvinner i mängden.

Fyra stycken är bara så lagom familjärt. Alla får utrymme och en spelomgång tar bara en halv evighet.

Spelet styrs av våra medvetna handlingar och vår fria vilja som i det här fallet ligger nära slumpen. Vi höjer och hoppas på kortet som ska rädda vår hand. Ibland slutar det lyckligt men för det mesta inte.

Till slut var det bara jag och oskulden Anders kvar. Han är en mycket bättre spelmänniska, gratulerar mig när jag vann medan hans vinster bemöttes med en grymtning. Varför kan jag inte vara en storsint förlorare?

Jo, på Pickwickquizen, då kan jag gå fram och ta motståndar laget i hand. Grattis säger jag och tittar dem rakt in i ögonen. Den som tittar bort först är dödens.


Annat var det förr, innan psykkonsulternas tid, då la folk sina trätor till handlingarna genom ett fast handslag. Men då levde alla i ett annat land, utan inflytesrika tv-serier där folk får prata ut om konflikter inför hela världen.

Jag och Anders insåg att småfishöjningar bara skulle leda till en väldigt låååång spelomgång. Så all in, upp från stolarna, öppna kort och jag vann.

För första gången vann jag en pokerspelkväll. De andra valde att gå på lokal men jag stannade hemma hos en sovande Alva och sög på min vinstkaramell.

Spela är bra men att vinna är bäst.