Musikens kraft

Dagens höjpunkt med bebisen var undervattensfotoporträtt på babysimmet. Först bebisen med simlärare som håller lillan på något fantastiskt magiskt sätt så det ser ut som hon svävar fritt. Sedan tillbaka till den hårda verkligheten med en bild på mor och dotter tillsammans stirrandes vilt under vattnet på fotografen.

För min del var det förbannat läskigt eftersom världen var helt suddig när jag kom upp till ytan. - Är dina linser kvar? frågade fotografen som hade lovat att det inte var några problem med linsdykning. - Ääeeh, jag vet inte, kanske. Det kändes som kontaktlinserna var kvar men världen var fortfarande mycket gausisk oskärpa. Jag blundade hårt och när ögonen öppnades var synen skarp på vänster öga. Fotografen var nu märkbart nervös. Blunda hårt igen och halleluja, synen hade återvänt på båda ögonen. Nästa vecka kommer bilderna.

Förutom simning så är Alvas höjdpunkt musikenstunden på öppna förskolan. Hon ska alltid sitta längst fram med ett rytmägg ivrigt digga låtarna som hon hör flera gånger i veckan. Eller dyker Alva in i publikhavet för att vinna ännu ett ägg. Yeah.

I fredags var jag på Mejeriet i Lund för att se Gogol Bordello och Danko Jones. Dessutom var det två band vars nmna jag inte kommer ihåg. Men vad som slog mig var att oberoende ålder uppträder vi relativt lika på konserter. Vi vill tränga oss fram till scenkanten och hoppa eller stå längre bak och lungt lyssna, kanske stampa lite diskret med ena foten.

Sedan finns det skillnader i alkoholintag. Medan småttingarna på öppna förskolan verkar vara odrogade kan inte detsamma sägas om de stora på Mejeriet. Jag kunde överblicka lokalen och människorna bra eftersom jag var kvällens chaufför. Det enda säkra sättet att komma hem från Lund är nämligen med bil.


Visst var det lite synd om den sympatiske sverigevännen Danko Jones som äntrade scenen sist för kvällen. Publikhavet var betydligt vingligare än tidigare på kvällen, golvet ölblött och många blickar simmiga. Visst, det är rock'n roll, men inte fan verkar det så glamouröst att spela för en publik som håller på att degenerera till apstadiet. Alla rockers gråter säkert hela vägen till banken.

Lisa & Karin på öppna förskolan har gett ut en cd med sina och andras sånger. Skivan är otroligt populär hos föräldrar, som inser att den kan göra en ledsen småtting glad, och hos bebisarna. Det är hittills ingen som lagt ut den på eller Youtube. Det är annars en situation som de flesta rockers är insatta i. Skivbranschens intäkter minskar och nyinvesteringar likaså. Varför ha en studio med bästa möjliga ljud när låten ska spelas i en liten mp3-spelare?

Musiken har en lockelse för de flesta oberoende av ålder, bakgrund och smak. Formerna för hur musiken gör sig bäst kommer att ändras prcis som den alltid gjort. Tekniken har varit drivande men i framtiden kan det vara upplevelsen.

Kungligt vemod

Min önskan är att få möjlighet till bloggning varje dag men verkligheten ser annorlunda ut. Det finns aspekter som konkurrans om datorn, alltför trött och bebis med underhållningsbehov. Sedan vill jag också fylla mina dagar med upplevelser som innebär mer action än att filosofera vid köksbordet. Jag vill ut i höstvädret för att känna mig fri.

Iallafall, fredagen började hos tandläkaren med mycket mindre bedövning än vid förra besöket. Denna gång kunde jag direkt efteråt ta en fika på Espresso House utan en ansiktshalva bedövad till slaganfallsstelhet. Belöningen blev en saffransskorpa, lagom sött och lagom gott, till capuccinon.

Sedan styrde jag barnvagnen till Spegeln för bebisbio som denna gången var:

Marie Antoinette
av Sofia Coppola

Eller som amerikanska Vogue skrev i septembernumret: The teen queen who rocked Versailles. En film som trots sitt överdåd av lyx, kläder och Manolo Blahnikskor i sin ton mest påminner om Coppolas debutfilm Virgin Suicides. Som biografpublik blir det ibland svårt att förstå karaktärernas motiv och handling. Istället blir jag likgiltig till dem och vill ha mer flärd, sex och glamour. Det känns som filmens skådespelare varandrar runt på duken som isolerade öar utan kontakt med någon annan.

Och det är kanske det regissören eftersträvar, att visa en spegling av att förlora sin plats i det större sammanhanget av vårt liv. För som kunglighet fick Marie Antoinette länma över borde sin kropp och själ till staten. Hennes främsta uppgift var att föda en arvinge till den franska tronen. Hennes make verkade mest vara tafatt låsteknikfreak och slutligen tog hon sig en svensk älskare som visste hur en kvinna skulle tillfredställas. Håhå jaja.

Den tomma livstillvaron fick den unga drottningen fylla med kläder, skor, fantastiska håruppsättningar och maskeradbaler. Även nu i modern tid kan du läsa på omslaget till tidningen "Elle LYX" om kungliga modeikoner. Så fortfarande när det gäller den yppersta modelyxen finns det en roll för kungliga prinsessor och drottningar. Även om filmstjärnor anses som glamourösare.

Filmen visar att även om de av kungligt blod smickrar sig av att tillhöra en utvald gemenskap förödmjukas de av den. Dock kan detta lindras av sagans skimmer som omger och isolerar dem från folket. Och nutida modehus som Chanel, Oscar de la Renta, Dior, Balenciaga och Rochas skapar klänningar inspirerade av Marie Antoinette. På så sätt fortsätter möjligheten att tjäna pengar på henne även när filmen slutat och ljuset i salongen tänts.

Drottningen är död, leve drottningen.

/ Vill bara säga att jag personligen, i själ och hjärta, är en humanistisk republikan.

Bland Apor och Sanningar

Läste i morse en artikel på Sydsvenskans Opinionsida som hette "bekymret med Borat". Jag kunde kanske ana att fenomenet Borat skulle börja dyka upp på ledarsidor. Och mot vad många kan-allt-sett-allt recensenter trodde innan filmen kommit och bara var ett rykte så verkar Borat hamna på plussidan hos många. Nu har inte jag sett filmen och ska därför inte uttala mig om dess kvaliteter utan om något annat: kulturpanik.

Humor kan vara bra, dålig, tråkig eller helt obegriplig. Men det är jag som sätter gränsen för mig och när, som så ofta sker, någon annan förfäras över plump oförskämd humor, inte för egen del men för andra människor kan tänkas bli upprörda, kränkta osv, tycker jag det luktar ruttet och är ett angrepp på demokratin.

Jag har fått lära mig på högskoleutbildningen Journalism in Digital Media att kultur behandlas mjukare när det handlar om nyhetsvärde. Detta kan jag se framförallt på TV när det ställs oerhört få motfrågor vid intervjuer med kulturpersonligheter, utan deras påståenden får ofta stå oemotsagda.

Så tillbaka till artikeln, författaren erkänner att han skrattade i biomörkret men sedan, några timmar senare fastnade skrattet i halsen. Det var hela hans bekännelse för sedan blir det mest oro om hur : "Komikern uttnyttjar gemene mans ogenomtänkta kommentarer för att exponera fördomar. Samtidigt verkar han ta för givet att gemene man plötsligt, som biopublik, blir insiktsfull nog att genomskåda alla de unkna fördomar på vilka skämten bygger."

Alltså när vi ser en film kan vi så oerhört påverkade att begrepp som rätt och fel går förlorade på bara någon timme. Medan om vi åker med Öresundstågen utan biljett måste hitta, utan att bli informerade om det, en tågvärd innan vi passerar gränsen till Danmark för att undvika dryga böter i Danmark. Det ställs väldigt olika krav på gemene man vid olika tillfällen.

Till sist kan jag avslöja att även författaren Herman Lindqvist "upprörs och äcklas av filmen" och han "befarar att den respekt för och hänsyn till utsatta grupper som med stor möda byggts upp flabbades bort på bara några minuter och att Borat gör det fritt fram att säga vad som helst om vem som helst." Vill den käre Herman kanske att kulturlivet ska vara som himmelen i Tage Danielsson den Sista sagan där: "Man för fromma samtal med alla själar och lyssnar till den ljuveliga harpomusiken"? Eller är det så att Borat är det västerländska samhällets nya förkämpe för uttrycksfrihet? Hm, jag ska nog gå och se filmen. Den verkar vara minnesvärd och vem vet: lärorik.

Mina kära medapor och jag samlades på Pickwicks ondags quiz. Någon som också har en mycket egen syn på vad som är sant och fakta är qiuz master Tim. Han är otroligt förtjust i graderingar av typen: Vilka av dessa 5 länder producerar mest kaffe. Rangordna dem från störst producent och nedåt. Not Jippie. Vi, som är ambitiösa apor, kontrollerar ibland hans svar när vi kommit hem. Och tänka sig, den fakta han har läst i finns varken på internet eller NE. Han verkar ha en egen bok som säkert heter något i stil med "Facts of Tim".

Vi tycker inte att han är något bra alls. Något som heller inte verkar bra är den manliga intuitionen. "Det är DEFENITIVT inte det/den". Jag förstår inte varför vi går på det. Är vi, från barnsben, vana vid manlig auktoritet att när de låter så där tvärsäkra vi bara låter det passera för sant? Kvinlig intuition låter aldrig lika tvärsäker utan mer: "Det kan vara det/den men jag är inte hundra, så slå mig inte om jag har fel." De manliga låter helt enkelt mer trovärdiga fastän både kvinnor och män baserar sina kunskaper på samma opålitliga källor.

Dock är apornas glädjetid här för vi har kvalificerat oss till Pickwicks årliga quiz final. Och det är inte vilket lag som helst som får vara med. Det är ungefär som filmvärldens nominering till en Oscar.

Alva blev helt förkrossad när jag stängde ytterdörren för att gå till qiuzen. Kryp, kryp och kryp till mamma som går iväg och stänger dörren uuuuäääähhhh! När jag kom hem var hallen överfylld med skor som hon dragit ut från skostället. Och det var bara glada miner när hon såg mig igen även katten spann lite extra. Tänk om det alltid var så när jag kom hem men aldrig ledsna miner när jag går hemifrån såklart.

Onsdagar innebär också simning och nu börjar det äntligen hända något. Inte bara sång om små fiskar, bussar och nippertippan. Nu dyker vi, Alva hänger själv i bassängkanten och som en klängapa hänger hon i mina fingrar. Vad månde bliva av denna lilla envisa, glada och mycket bestämda bebis?

Vagn, Man, Mat, Kvinna

Så till slut i fredags fick Alva en ny sittvagn. Ruben tog upp den stora plånboken. Vagnsituationen började bli lätt besvärlig med en vagn utan höger bakhjul, en vagn utan fungerande sufflett som dessutom bara hade ett sittläge och ingen bra vagn på Blocket.

Den jag hade sett på Blocket var redan såld utan att de tagit bort annonsen. Otroligt retsamt. Andra vagnar var kombinationsvagnar eller Duoskit. Vi ville helt enkelt bara ha en vanlig basic sittvagn med fineser som ställbart handtag och fungerande bromsar och helst också skitsnygg.

Därför gick jag efter fredagsbion in på Pauls barnvagnar som ligger nära KB. Han är liten egen den käre Paul men när du går där ifrån är du övertygad om att det var ett gott köp. Oberoende av vad du köpt. Dessutom accepterar han bara cash, inget kort. Och, jodå visst hade han sittvagnar och jodå jag kunde få dem till rabatterat pris eftersom: "affärerna går lite långsamt nu så jag behöver kontanter men om du hade kommit om en månad hade det varit ett helt annat pris." Jag kände på mig att det var en bra deal, nu gällde att övertyga Ruben om detsamma.

Och jag visste precis hur. Genom att påpeka vissa betydelsefulla fakta som: Ny vagn har bra andrahandsvärde, vi hade sett en liknande vagn på Blocket för nästan samma pris och den hade flera år på nacken, ny hållbar vagn och vår prekära situation med höstregn samt ännu värre väder på inkommande. Plus att vagnen var svart som synden och såg väldigt cool ut.

Vi är numera stolta ägare till en svart Emmaljunga Classic Sport årsmodell 2007. När jag läser om dagens moderna barnvagnar går mina tankar till bilar med tillbehör. Vår nya vagn har bland annat ställbart styre med isolerhandtag, integrerad stretch-komfort 5-punktsbälte, vändbar fotstödsklädsel, dubbelt kullagrade lufthjul, Classic Cryptonite chassi, nylonlagrade fyrlänksfjädring, ställbar fjädring E.A.S.T. och vagnen finns i 10 olika färger. För att dessutom citera brochyren: "En riktig Emmaljungavagn kan bara vara tillverkad i Emmaljunga."

Lördagens stadspromenad med familjen innehöll en stolt Ruben som hela tiden körde vagnen och en Bodil som hela tiden skulle fram och lukta på nyvagnsdoften och en Alva som hela tiden sov. Du får bara så roligt som du gör dig. Jag ska nu försöka matcha min klädsel med den svart vagnen.

Nu har också hösten kommit på stort allvar. Med mörkgråa dagar, regn som smattrar mot fönsterrutan och en katt som vill dela huvudkudde med mig. Faktiskt börjar den fanatiska jag-måste-ut-känslan släppa. Det är gott nog att ligga i soffan med Alva på magen och titta på Star Trek.

Middagar hemma hos någon annan är också trevlig höstsysselsättning. Vi blev bortbjudna i fredags. Det är så sällan nu förtiden vi blir bjudna eller kan göra något utanför hemmet tillsammans. Därför måste varje situation utnyttjas maximalt. Båda jag och Ruben var lite sega när vi vaknade på lördagsförmiddagen.

Detta hindrade oss inte att senare på lördagskvällen själva ha middag med vänner och pokerspel. Jag förlorade. Sedan, eftersom vi hade bjudit på alkohol, blev det digital bildvisning med fester från förr och semesterresor.

Men det bästa med höstar är befrielsen från aktivitet och istället ta det lugnt hemma.

Iallafall. Nu innan lönen och efter barnvagnsköpet är vi barskrapade. Så jag får vara kreativ med de ingredienser vi har hemma vid den dagliga matlagningen. Därför har jag gjort en veckans meny som ser ut så här (två dagar är redan avklarade men jag skriver om dem ändå):

Måndag - Spaghetti alla Gricia som på svenska blir spaghetti med vitlök, lök och pancetta fast jag tog bacon istället eftersom veckans motto är " jag tager vad jag haver"
Tisdag - Snabba fisksoppan med brödkrutonger men utan brödkrutonger för jag tycker de blir så soggiga.
Onsdag - Gaeng keow wan gai som blir "grön, söt kyckling i curry från Thailand" och vill jag tillägga med hetta.
Torsdag - Biffar med varm röra på röda bönor en ny kombination för vanligtvis gör jag bönröran tillsammans med lax.
Fredag - Ruben ska göra paj troligtvis med fetaost i fyllningen.
Lördag - Lasagne med gott rödvin.
Söndag - Ungsbakade fyllda kycklingklubbor med klyftpotatis som blir en total improvisation.

Det var denna veckas mat, nu ska jag börja fundera på nästa meny. Mmmmm mustiga grytor, nybakat bröd och varma drycker.

Livet från de andras sida

Hmm, jag har inte skrivit på några dagar så det här blir en sammanfattning för min egen skull. För att uppnå känslan att jag har hunnit i kapp med samtiden.

Fredagar betyder som vanligt babybio på Spegeln. Och denna gång visades:

De andras liv
Av Florian Henckel-Donnersmarck

En berättelse om landet som inte längre finns förutom i vårt minne. Dvs Östtyskland. Som mest blev känt för stängda gränser, dopade idrottsmän och Stasi. Filmen handlar Stasis system att finna förrädare, anlita informatörer som kunde ange vänner, grannar och familjemedlemmar men även om att leva sitt vardagsliv inom systemet. Och hur, beroende från vilken sida du ser ifrån, det bestäms vad som är gott och av ondo.

Stasi ansåg sig vara kommunistpartiets "sköld och svärd". Men deras egentliga uppgift var att skydda Partiet från folket. De arresterade, fängslade och förhörde vem de ville. Vem som ansågs vara landets fiende hade mer med slumpen att göra än verkliga bevis. Det fanns hemliga rum ovanför postkontoren där de satt och läste brev, lägenheter och telefoner blev avlyssnade. Stasi hade egna sjukhus, universitet och elitsportanläggningar. Så tack vare Stasi (och även uppbackade av sovjetiska tanks) kunde SED, Sozialistische Einhetspartei Deutschlands, behålla makten ohotat.

Filmen handlar om en toppagent Wiesler som får till uppgift att avlyssna en författare och skådespelska som lever ihop. Sakta men säkert blir Wiesler mer fascinerad av de andras liv än hans egna inrutade Stasiliv. Och när vänskapskorruption med maktambitioner gör sig alltför påtaglig börjar han undra om det kanske finns mer än en väg att leva sitt liv. Att den tyska socialismen inte är den enda möjligheten.

Detta är faktiskt en måste-se-film. Jag kommer hela tiden tillbaka till den när jag går här hemma. det finns många spekter som vi även kan applicera på vårt nutida samhälle. Den som vill veta mer om den östtyska tiden rekommmenderas att läsa Stasiland av Anna Funder.

Nu blir det en lista med resten av vad helgen innehöll:
1. Ny snygg svart sittvagn
2. God middag hemma hos Maria och Robban
3. Bakislördag på stan'
4. Födelsedagsfest med pokerspel för Ruben
5. Söndagsprommenad på Triangeln
6. Falafel med fetaostsallad.

Chariot on fire

Alva står bredvid och tuggar på min klänning. Kanske hon vill säga mig något?

Det blev till slut omöjligt för mig att bära runt henne i selen eftersom det är höst med ganska mycket regn vissa dagar. Och ibland är hon trött och gnällig, då är det skönt att ha henne nedstoppad dessutom fastspänd i en vagn. Därför ringde jag på hos en grannne, lånade nyckeln till källaren som annars bara är öppen för vanliga hyresgäster på måndagsförmiddagar, och tog upp Viggos gamla, urgamla eller åtminstone 20 år gamla, vagn.

Vagnen känns trots sin ålder väldigt gedigen. Som om det satsades mer på kvalitet förr. Ett eller två problem är att suffletten inte går att spänna utan åker ner vilket gör det svårt att använda vagnen när det regnar, blåser eller är väldigt soligt. Det andra problemet är att vagnen har bara ett läge, rakt uppsittande läge, vilket gör det lite obehagligt för Alva när hon vill sova.

Jag vill ha en ny vagn. Söker minst varannan timme på Blocket om det kommit in något lämpligt. Eftersom jag tycker det ska vara ett gemensamt beslut satt även Ruben och surfade efter sittvagn med trötta ögon sent på kvällen. Skickade e-post till en lämplig vagnkandidat. Men ännu har de inte hört av sig. Trots att jag skrev om hur det kändes, livet utan vagn dessutom hänvisad till att bära min 11 månaders bebis i bärsele. Vilket låter värre än vad det är. Hon är faktiskt inte så tung, väger knappt 7 kilo. Fast, som jag tidigare påpekade, när Alva har jättefisar på tvären är hon ingen lämplig kandidat att bära i en babybjörn.

Mänskliga faktorn

På morgonnyheterna hörde jag att Ringhals hade brunnit i en transformator. Det fick mig att tänka på de gamla fina punkarna Asta Kask och deras "Ringhals brinner". Klicka gärna på länken för att lyssna på den låten. Det gjorde jag och även Alva tyckte den var klämmig.

Tisdagar är för oss den första möjligheten på veckan att besöka öppna förskolans bebisöppet. Alva speedokryper in för att hämta minst ett rytmägg. Sedan håller hon krampaktigt i det till vi ska gå hem. För det mesta har hon en kamp med sin namne om vem som kan komma över flest ägg.

En trend när det gäller bebisnamn verkar vara att de ska börja på en vokal företrädesvis A. Som Alva, Alma, Agnes, Alvin, Angelina och Ada. Varför det har blivit så har jag ingen aning om men kanske låter ett namn som börjar på en vokal något mjukare än ett namn som börjar på en konsonant. Och i ett hårt samhälle vill vi kanske skapa mjuka oaser hos våra barn?

Min dagliga shoppingtur, som också är skälet till att jag måste lämna hemmet och ta mig ut, fick idag göras med bärselen. Om jag ska hålla på så här kommer mina armar snart få fantastiska biceps. Det är tungt att kånka på påsar, handväska och bebis. Jag gruffar lite på Ruben om att vi måste köpa en ny vagn, drömmen är med justerbart handtag för att kunna hålla ryggen rak, men han tycker att vi kan försöka laga den som gick i sönder. Precis som vi någonsin skulle ta i tu med det. Ha. Knappast troligt. Därför kollade jag runt lite på Blocket. Med lite tur hittar jag snart någon passande sittvagn.

Eftersom Ruben fyller år nu 15 november så har vi städat, gjort mördeg till äppelpaj och tvättat till förbannelse. duntäcken har många fördelar men torktid efter tvätt tillhör verkligen minussidan. Ruben får sova med tomt påslakan. Nåja, nu ska jag snart krypa ner hos honom så att han drömmer sött

Jaws

Jag visste att det var hör tid att ringa till min tandläkare när jag inte kunde dricka något kallt utan att kindtanden isade hysteriskt. Det var tre år sedan jag var där sist. Sådant straffar sig. Först den obligatoriska röntgen av tänder och förresten strålningen är mycket mindre nuförtiden och bilderna är digitala, men jag lämnas fortfarande själv i rummet. Till och med Alva rullade de ut.

Det var en mycket dålig nyhet och några bra. Först bra: karies är inget problem för mig och de flesta tänderna ser friska ut bara lite tandsten. Sedan mycket dåligt: mina kindtänder har djupa fickor med tandsten vilket innebär tandlossning. Kindtanden längst in på vänster sida går troligtvis inte att rädda utan blir snart utdragen. Förhoppningsvis går tanden bredvid att rädda dessutom ska de nog klara kindtänderna på min högersida.

Arghhhhhh.

Sedan tandhygienist, bedövning, lite bedövning till och borttagning av tandsten. Alva lekte med min nyckelknippa, själv såg jag efter en timmes tandläkarbesök ut som jag fått slaganfall på vänster kindhalva. Fast jag kunde göra en ganska fräck Elvisläpp med höger läppsida. Vilket jag annars inte kan. Alltid något.

Fortfarande bedövad gick jag ut i ösregnet vid Triangeln som råkar vara där tandläkaren har sin praktik. Faktum är att jag kan bli tandbehandlad och titta ut på bakgården där Bo Widerbergs film Kvarteret Korpen spelades in. En meter ut i ruskvädret och barnvagnshjulet gick av. Helt och hållet. Så jag fick trixa mig hem på tre hjul.

Väl hemma tittade jag på filmen Sylvia som handlar om Sylvia Plath och kanske inte det mest muntra. Ruben tyckte att jag skulle sett något med bröderna Marx men i min sinnesstämning gällde ju deppigare desto bättre.

Glamour och köttbullar

Vad underbart härligt skönt det var att komma hem efter en lång fredagspromenad. Vädret var, för första gången på en vecka, fantastiskt. Hög luft, sol och vindstilla. Men att gå från Möllevången ner till Spegeln och sedan vidare till Ica Maxi i Västra hamnen, eftersom de där hade billiga bananer, billig Rasker och billig köttfärs, blev jag trött i fötterna. Särskilt hemvägen kändes oändligt lång. Barnvagnen fick dessutom skevt bakhjul varje gång som jag svängde med vagnen. Till slut var det väldigt, väldigt trögt att köra med vagnhelvetet överhuvudtaget.

Fredagsförmiddag betyder babybio på Spegeln och idag visades:

A PRAIRIE HOME COMPANION
av Robert Altman

Först, innan jag skriver något om filmen, ska jag förklara vad babybio är för er som inte varit med om det. För att få se en film under denna vinjett måste man ha med sig en bebis och med rådande censurregler måste filmerna vara antingen barntillåten eller tillåten från 7 år. Vilket begränsar urvalet av filmer som kan visas för kombinationen förälder/bebis. Salongen har både dämpad belysning och lägre ljudnivå under dessa visningar och halvvägs in i filmen är det paus så att föräldrarna kan få fika, bebisarna mat och byte av blöjor som biografen sponsrar med. Nej, det står inte Spegeln stämplat i baken på småttingarna efter blöjbyte. Och det behöver inte vara tyst i salongen under filmvisningen.

Filmen "a prairie home companion" är 81-årige Robert Altmans senaste, kanske sista, film. Det handlar om ett radioprogram som direktsänds på lördagkvällar med familjeunderhållning i countrytappning à la 50-tal och som nu sannerligen sjunger på sista versen. Radiostationen har blivit uppköpt av att bolag i Texas som nu vill göra processen kort med denna gammelmodiga radioshows modell. Nya tider, nya lukrativa koncept för att sända radio. Tävlingar och tjutande ungdomar.

Garrison Keillor spelar huvudrollen och han i sin tur ledde en radioshow som hette "A prairie home companion" under 31 år tills den blev tagen ur tablån 1987. Och filmens styrka ligger i skådespelarnas prestationer. Idel kända namn, bortsett GK, som Meryl Streep, Lily Tomlin, John C. Reilly, Woody Harrelson, Lindsey Lohan och som ängel: Virginia Madsen. Detta är en film som understryker kraften hos de lantliga idealen. Där, om ingen tänker onda tankar, inget dåligt händer. Enkla människor med enkla familjevänliga nöjen och ideal. Filmen är skickligt gjord och för alla som tycker om hillbilly country, vilket alla bebisar verkar göra, så är detta klart sevärt.

Vardagsmorgnar betyder ett nytt avsnitt från Star Trek the original series som jag köpte alla delar av i somras på Sjöbo marknad. De flesta av oss har saker som ska göras för att den rätta sommarkänslan ska infinna sig. För Ruben är det ett besök på Sjöbo marknad för min egen del räcker det med bad i havet. Fast Falsterbo strand är bäst och mest sommar.

På torsdagkvällen var vi ute och körde bil. Vad jag saknar att ha bil eftersom min dog på långfredan utan att återuppstå igen. Jävla skit, den kunde väl levt ett år till? Efter föräldraledigheten skulle jag bli milömedveten och kollektiv. Men just nu hade friheten och oberoendet som en bil skänker varit underbart. Men egentligen kostar bilen mer än vad ägaren har nytta av den. När vi körde förbi Abisko i somras var bensinpriset 13,61 SEK. För helvete, bilen är inte värd vad det kostar att äga den. Och så kan det väl också bli mer miljötrevliga återvinningsbara drivmedel som kostar en tiondel av dagens blyfria bensin.

Så tack vare Rubens fortfarande levande röda Volvo som aldrig fått ett namn, min bil hette Marie-Louise Johnson, körde vi ut till IKEA. Ahh detta stora möbelvaruhus. Under många år förstog jag mig inte på Ikea utan såg det som ett hemskt tvång att åka ut dit. Som den sista möjligheten för inköp av billig lampa, matta och annat oumbärligt för vardagslivet. Sedan blev jag via en väninna introducerad till hur man för sig där. Du tar den ena avdelning efter den andra utan att hoppa över någon. Sök i varenda vrå, tänk utanför de givna ramarna - ett grytställ blir perfekt brevställ och glöm inte att fika. Ett verkligt måste om man ska orka med hela varuhuset och denna gången blev det köttbullar till mig och Ruben Alva fick nöja sig med en flaska baby plus. Inget hemskt kan hända på Ikea. Precis som på Tiffany's fast utan juveler.

Och alla dessa möten, denna gången träffade vi en av sjuksköterskerna från Neonatal som var där med man och jättebebis. Hon kom fortfarande ihåg Alva som är hälften så stor men dubbletså gammal som hennes son. Och när vi var färdiga med möbelvaruhuset och på väg ut träffade vi på Janicke från Sölvesborg. Eftersom de inte kan kvista över till Malmö närsomhelst för att handla pryttlar och möbler hade de med sig en släpvagn. Jag lovar, efter att ha sett allt de hade handlat på Ikea och de hade dessutom haft en liten tur på ILVA, den släpvagnen måste varit över dess lagliga gräns för lastning.

Blött ute, blött inne

Ahhhh, höstregnet är här. Istället för en lång barnvagnsmarsch till Ikea blev det BVC och Lotta, vår bvc-tant. Lotta ska nämligen på barnfri dirty weekend i Prag med sin man och kunde därför inte träffa oss på måndagmorgon som planerat. Det visade sig vara turligt för mig och Alva eftersom den lilla bebisen hade fått en svampinfektion i underlivet. Så kan det gå. Fast varför hon fick det har jag ingen aning om. Tydligen är det inte helt ovanligt bland bebisar.

För att sätta lite piff på en regnig onsdag beslöt jag mig för att vi skulle ha japansk afton med ankake dofu och buta no shogayaki, dvs tufo med sås och ingefärsmarinerat stekt fläsk. Visst låter det bättre på japanska. Så på med babybjörnen och stoppa ner Alva i den eftersom det krävdes för att laga dessa rätter en shopping på Möllevången. Och barnvagnsvänliga är inte någon butik i området, förrutom Ica Möllevångshallen. Regnet gjorde dessutom att jag såg ut som en jättegluffa påklädd en gul regnkappa med ett litet huvud i gulgrön sylväst som titta fram under hakan.

Efter Lottabesök och matshopping tvärsomnade Alva i selen. Hon vaknade inte av att vi kom hem och att jag tog ur henne från selen utan sov vidare på fårfällen. Först när jag tog upp henne igen för att vi skulle gå till babysim tittade ett litet trött öga på mig. Öfff.

Babysim är också ett av Alvas favoritsysselsättningar. Jag tycker mest om det 32 gradiga vattnet. Hon håller med sina små händer mina pekfingrar och jag drar runt henne i vattnet. För att variera oss gör vi också ett och annat dyk. Hon dyker, jag håller. Sedan blir det sångstund och så är det slut. Förrutom att vi måste duscha efteråt. Skönt tycker jag, skithemskt tycker Alva.

Japansk mat, kaffe och en snabb promenad ner till Pickwick. Quiz night med Turboaporna. Anna verkar vara efter barnafödande. Vi är nu två mammor med bebisar som har vår egentid på onsdagskvällar. Tyvärr gör mina eksem det svårt at sitta ner en hel kväll. Klia, klia. Men Turboapa kom på andra plats och nu hoppas vi att det finns en plats till oss på sässongsfinalen. Som jag inte tänker missa i år. Förra året tillbringade jag finalen med att ligga på IVAs uppvak och hade tre olika dropp inkopplade.

Anna körde mig hem med sin bil och det var skönt eftersom regnet öste ner

Fockad röra

Hm, vad gör jag när mina små enkla vardagsrutiner blir förstörda? Struntar i det eller krisar? Eller försöker få det gå ihop och önskar att det fanns fler timmar med middagsvila? Det sista alternativet är nog det som ligger närmst sanningen. Fast sanning och lögn är som i de flesta fall subjektiv.

Det är andra dagen som Ruben ligger hemma och snorar, har ont i huvudet med tendens till allmän gnällighet. Om inte bebisen får sin vila, vilket inte fungerar med pappa hemma, blir hon också gnällig, får konstiga mattider och vill inte klä på sig sin teddyoverall för uteaktiviteter. För att uppmuntra mig själv tänker jag på om hjulet var den mest fantastiska uppfinningen någonsin eller inte. Det blir ja för hjulet och dess vidare tekniska användanden men nej för bara cirkeln. Hjulet är en komplex produkt som är mer än bara en cirkel med ett hål i.

Tisdagseftermiddagar är vikta för öppna förskolans bebisöppet på Familjens hus. Alva älskar sångstunden medan jag tycker om att det finns tillfälle att då ta en kopp kaffe med tillhörande läsningen av dagsfärsk Sydsvenskan. Vissa mammor kommer dit med sina bebisar för att umgås med andra nymammor. Men för mig har det varit svårt att hitta rätt i det här oh-vad-gulligt-med-bebis-snacket. Mycket är tyvärr mina egna nojor att umgås med främmande människor som ser mer präktiga ut blandat med mina egna fördomar om mammor med bebisar.

Efter ett halvår på bebisöppet börjar jag finna min plats bland nymammorna även om jag inte gullar med bebisar. Alva stormtrivs och kryper med glädje upp i valfri kvinnas knä. Nästan alla mammor verkar veta vem hon är. Den lilla speedkryparen som inte är blyg för någon.

Imorgon har Ruben lovat att han ska åka till jobbet. Då kan jag och Alva gå tillbaka till våra vanliga vardagsrutiner.

Måndagsblås

Snorigheten har nu spridigt sig från mig till Ruben. Så pass mycket att han sjukskrev sig och tillbringade restan av dagen insvept i en grå filt på soffan. Själv tyckte jag att allt bara tog tid men ändå blev inget gjort. "Jag kommer aldrig någonstans" skrek jag desperat från diskbänken vid tvåtiden på eftermiddagen.

En halvtimme senare var jag ute med ett skevt barnvagnshjul som nästan har sparkats tillbaka i rätt läge. Men hu vad det blåste, efter filmlämning på Videomix - som jag måste påpeka helt ändrat butiksinriktning: från filmvänligt till ett överdåd av godisboxar - och matshopping på Ica Möllevången, blev jag förd till hemmet av den sura höstvinden. Blåst och snorighet går inte riktigt bra ihop, faktiskt inte alls.

Måndagar är för mig den stora hemmafru-vid-spisen-dagen. Maten är nästan färdig när Ruben kommer hem från jobbet, han behöver aldrig vänta mer än i en timme iallafall. Idag, med tanke på att han var sjuklig och ingen stress låg på att bli klar inom en viss tid gjorde jag Chapchae som är koreanska för "nudlar och grönsaker blandat". Jag har bestämt mig asiatiska veckor fram tills 15 november då kokboken ska återbördas till stadsbiblioteket.

Saknar verkligen mina långpromenader. Nåja, det finns många dagar kvar på denna vecka. Kvällen avslutas med bröderna Cohens "The Big Lebowski" med Alva sovandes under soffbordet.

Helgfärder

Helgmorgnar är fina stunder. Ingen ska upp tidigt, vi delar upp sysslorna efter diskussion i sängen och allt som vi gör får ta sin tid. Alva följde i lördagsmorse gladeligen med Ruben upp för att göra frukost och allt var fantastiskt tills hon blev trampad på handen. Storgråtandes kröp hon till sovrummet där jag fanns med öppen famn och favoritnapp. Sutt, sutt.

Dagens stora händelse var annars bilfärd till Danmark. Först stopp i Tårnby för sprit och bag-in-boxisar och sedan i full fart på motorvägen mot Louisiana. Full fart visade sig vara 34 km/h därför att det danska vägverket nu bygger på Ring M3 vilket innebar långa köer och tuffa inbromsningar.

Flera timmar senare anlände vi till museet för modern konst som ligger så vackert vid Öresunds kustlinje. Och med tre timmar på oss innan de stängde blev allt gjort i rapidotakt. Utom, förstås, köandet till kafeterian. Men vilken tur vi hade, för efter tio minuters stillastående köande välde hungriga människor ut från Lousianas lördagskonsert. Lite kuriosa är att barnstolarna i caféet ser ut som en blandning mellan en barstol och herrbetjänt.

Utställningarna som den här helgen var tre till antalet bestod av: Stjerneskud - 100 års filmbilleder, vilket utställningstiteln avslöjar vad det handlar om. Det visade sig också när jag gick bland denna fantastiska bildskatt att alla filmbilder från Sverige kom från Ingmar Bergmanfilmer. Av de hundra åren var det övervikt på de första sextio. Lite synd eftersom det finns fler klassiska filmbilder från de senaste åren än bara Matrix.

Den andra utställningen var med möbelaritekt Poul Kjaerholm. Där nästan sprang vi igenom med barnvagnen eftersom tiden hade runnit iväg alldeles för snabbt.

Avslutande utställning för oss var Keith Tyson och hans Large Field Array. En fascinerande utställning med till stor del kvadratiska skulpturer som alla hade sin upprinnelse från ett tidningsomslag i ett tidningsställ som också igick i utställningen. Längst stannade jag till vid en kuvös som innehöll en liten docka. Dockan hade samma storlek som en nyfödd Alva. Jag satt och stirrade stint på dockan precis som jag gjorde med Alva för mindre än ett år sedan. Efter en stund tog jag dit min bebis till kuvösen för att med egna ögon se att hon har faktiskt växt en hel del.

Med stolthet kan jag berätta att jag körde oss hem längs danska kusten med en fullmåne som lyste upp sundet och genom ett mörkt Köpenhamn utan att köra fel. Väl hemkomna kunde jag konstatera att punkteringshjulet på vagnen håller luft men nu har ett annat blivit skeft. Förbannade skithjul.

Dagen avlutades med middag och att Ruben gick på Jeriko för en modevisning med tillhörande gratis öl. Och Alva lyckades välta mitt kaffe över mig vilket ännu en gång bevisar att bebisar ät långarmade och klåfingriga.

Söndagen tillbringades snorigt i soffan. Vi hade en gemensam pyjamasdag

Pimp my ride

Ja då försöker jag igen. Skrev precis en artikeln men eftersom en liten Alva drog i sladden till tangentbordet som hängde sig på bokstaven ggggggg och datorn blev tvångsomstartad innan jag hann skriva ner vad det nu var jag ville säga. Men ungefär väldigt fritt från minnet var det så här:

Jag är verkligen i behov av att pimpa my barnvagn eftersom den är nästfulast i Malmö, vinnare till den titeln är en chockrosa vagn, dessutom är jag sur på den eftersom det var alldeles för krångligt att byta från barnvagn till sittvagn. Förbannade duoskit. Första dagen, dvs i måndags, höll jag på att tappa Alva med huvudet först ur vagnen för den inte höll ihop riktigt som den skulle. Så förrutom att det är den nästfulaste vagnen fick jag idag även punktering på vänster framhjul. Jävla hjul. På cyklar kan det bli punktering antingen på bak- eller framhjul eller om det är väldigt oturligt, på båda samtidigt. För barnvagnar är det gånger två.

Fredagar brukar jag börja med att gå på Spegelns babybio. Inte så idag eftersom de körde "Efter bröllopet" igen. Senast var för en månad sedan. Även om Mads Mikkelsen är fantastiskt sexig där han står med bar överkropp i den indiska natten och sakta suger på en cigarett så är den scenen lagrad i min egna minnesbank och jag behöver inte betala 60 kronor för att se det igen.

Istället blev det Star Trek the original series med Captain Kirk inför rätta som troligtvis skyldig till mord. Men tänka sig, på slutet visade sig den döde levde fast på hemlig plats i skeppet och Kirk blev frikänd.

Eftersom snoret hängde tungt i näsan även idag tog det tid innan jag kom ut. Utan Doc Martens känger, för jag fick skoskav från dem igår, aj. Shopping på Möllevången följdes av en tur ner till högtryckluftspumpen mittemot P-Huset Anna. För där är luften fri till skillnad från hos cykelhandlaren i korsningen Möllevångsgatan/Södra Skolgatan som vill ha TIO kronor för att pumpa ett barnvagnshjul.

Efter detta mellanspel blev det en riktig fredagstradition: vinhandling på Hansakompaniet. Fantastiskt sortiment. Jag brukar köpa två flaskor rött, ett jag känner till och ett totalt okänt. Allt för att vidga mitt perspektiv på vin och mat.

Därefter begav jag mig till Robert&Blad för att kolla in den nya kollektionen med drag av country och doft av sex. Och så passade jag samtidigt på att skvallra med butiksinnehavaren Helle. Mörkret låg kompakt när jag slutligen styrde vagnen hemåt.

Promenad hos döden i höstkylan

Idag, tack vare att Anna ringde och ville ha barnvagnssällskap, tog jag mig ut i den kalla höstsolen med Alva djupt nedstoppad i åkpåsen. Också av pratiska skäl var en promenad på sin plats eftersom kattens mat var slut. Iklädd mina stålhättade Doc Martens känger, svart skinnjacka och solglassögon tog jag mig ur min självpåtagna (fast jag har haft väldigt ont i halsen och snorat mycket) inomhusexil.

Efter S:t Knutstorg tog vi oss med bestämda steg och för Annas del, med en falafel i ena handen, in på kyrkogården. Vi tänkte börja med ett before and after alla helgona helgen research. Alltså med och utan ljus. Nu var det redan ljus som brann, vilket är stämningsfull och kanske även lite ödesmättande. Ännu mer döden blev det när vi gick förbi den Romska begravningsplatsen med gravar stora som två friggebodar. I mitt stilla makabra sinne undrade jag för mig själv om dessa, ibland palatsliknande gravar, behövde byggtillstånd.

Nu är den här delen av kyrkogården fylld med stora och höga gravar. En symbol för tiden när efterlivet, dvs när döden gjort sitt intåg, skulle prydas med en bautasten. Längst bort på Östra kyrkogården, som var det egentliga målet med promenaden eftersom vi ville se det berömda kapellet och blomsterhandeln arkitekten Sigurd Lewerentz hade skapat, var gravarna bara en enkel sten som låg ner i marken. Alla gravar verkade ha samma enhetliga struktur. Döden får med den modernare och urbana människan inte lika mycket utrymme. Och döda kroppar tar plats, vem ska ta hand om dem eftersom de flesta har en tendens att flytta från den ursprungliga släkthemorten?

Sedan gick vi hem med de djupt sovande bebisarna för en rejält uppvärmande fika. Men det var delvis nya platser för mig som jag besökte idag. Det är spännande med upptäcksfärd särskilt där man bor

Del 1

Efter funderingar om vad jag kan göra för att fylla mina dagar med handling blev beslutet att skapa en blog. Med denna som bas tänker jag dokumentera min vardag som nu under det närmsta halvåret består av att vara mammaledig.

Även andra tankar och händelser och tips kommer att publiceras. Jag har ingen bestämd vilja med bloggen mer än ett behov att få uttrycka mig. Något som just nu kanske inte blir tillfredställt i min vardag.

Idag är vädret uselt med regn blandat med sylvass snö. Inget som bekymrar mig eftersom jag är förkyld och har på mig en underbart mjuk halsduk dessutom tunntvättade taekwondobyxor. Fast bebisen blir nog ledsen över att jag ställer in hennes babysim idag. Jag deklamerar härmed utegångsförbud för oss alla.