Promenad hos döden i höstkylan

Idag, tack vare att Anna ringde och ville ha barnvagnssällskap, tog jag mig ut i den kalla höstsolen med Alva djupt nedstoppad i åkpåsen. Också av pratiska skäl var en promenad på sin plats eftersom kattens mat var slut. Iklädd mina stålhättade Doc Martens känger, svart skinnjacka och solglassögon tog jag mig ur min självpåtagna (fast jag har haft väldigt ont i halsen och snorat mycket) inomhusexil.

Efter S:t Knutstorg tog vi oss med bestämda steg och för Annas del, med en falafel i ena handen, in på kyrkogården. Vi tänkte börja med ett before and after alla helgona helgen research. Alltså med och utan ljus. Nu var det redan ljus som brann, vilket är stämningsfull och kanske även lite ödesmättande. Ännu mer döden blev det när vi gick förbi den Romska begravningsplatsen med gravar stora som två friggebodar. I mitt stilla makabra sinne undrade jag för mig själv om dessa, ibland palatsliknande gravar, behövde byggtillstånd.

Nu är den här delen av kyrkogården fylld med stora och höga gravar. En symbol för tiden när efterlivet, dvs när döden gjort sitt intåg, skulle prydas med en bautasten. Längst bort på Östra kyrkogården, som var det egentliga målet med promenaden eftersom vi ville se det berömda kapellet och blomsterhandeln arkitekten Sigurd Lewerentz hade skapat, var gravarna bara en enkel sten som låg ner i marken. Alla gravar verkade ha samma enhetliga struktur. Döden får med den modernare och urbana människan inte lika mycket utrymme. Och döda kroppar tar plats, vem ska ta hand om dem eftersom de flesta har en tendens att flytta från den ursprungliga släkthemorten?

Sedan gick vi hem med de djupt sovande bebisarna för en rejält uppvärmande fika. Men det var delvis nya platser för mig som jag besökte idag. Det är spännande med upptäcksfärd särskilt där man bor