Storsnor och Lillsnor

Det hela började nog i fredagsnatt. Alva var otröstlig och fick sova mellan mig och Ruben. Repris lördagsnatt. Nu började vi undra om hon höll på att bli sjuk eller få en ovana?

På söndagen under vår eftermiddagsprommenad fick hon feber och somnade i vagnen. Vi har sedan dess en snorig, gnyende och trött bebis som ligger i vår säng. Twentyfour/seven.

Jag har nu också blivit snorig med ont i halsen och är nu väldigt nöjd med pissigt vinterväder. Dessutom har jag läst ut Mikael Niemis "Mannen som dog som en lax" och otroligt bläddervänliga "Mossvikenfruar Chansen" av Emma Hamberg.

Det är två relativt nyutgivna böcker om den svenska samtiden. Men ur väldigt skillda utgångspunkter. Niemi är författaren som bor på landet, skriver om folk i småort men blandar in lite stockholmsnatt. Han kan sitt Pajala men har även en känsla för storstadsmänniskan. Men det finns mer kärlek och förståelse för dem som biter sig fast i norr än för storstadsmänniskan som lämnat naturen för det teknologiska samhallet.


Emma Hamberg skriver från stockholmsperspektiv och berättar om folk i småort som flyr till huvudstaden där friheten finns. För att sedan inse att friheten finns med kärleken som kan var stor, bullrig och med rött skägg. Jag har svårt för den kvinnobild som Hamberg förmedlar. Kvinnan som en intuitiv varelse utan behov av intellektuell stimulans. Fan, jag fixar inte kvinnor som har spån istället för hjärnsubstans.

Förebilden till boken ska vara Jackie Collins' böcker som fanns i så gott som var kvinnas läshög på 90-talet. Även min. Och de kvinnorna var mycket mer smarta, kvicka och cyniska. Åtminstone de jag kommer ihåg vilket betyder att om typ tio åt är "Mossvikenfruar" mest mossa i mitt minne.

Fast som så många andra kvinnliga författare har hon föredömligt korta kapitellindelningar. Till skillnad från boken som jag läser nu: "The Master" av Colm Tóibín. Inget kapitel under 20 sidor. Men så blev den också nominerad till "The 2004 Man Booker prize".

Jag kanske ska fortsätta med att se på Star Trek och lyssna på P1 för att bli lärd och allvetande. Då får jag säkert tips på hur vi ska undvika att Alvas ovana att sova i vår säng blir till vana.

Bodils dag

Fredagar brukar innebära, för min del, tjurrusning med barnvagn genom centrum till biograf Spegeln. Dock inte denna. Otroligt taskigt väder med storm och ispiksregn kombinerat med att bebisbion körde "Marie Antoinette" i repris fick oss att stanna hemma.

Lite myspys hemma med Alva och Asta fungerar en halv dag. Sedan måste jag bara ut. Ingen jävla pardon. Och lyckliga jag fick uppleva att solen lyste igen. På med solglasögon och ner med Alva i barnvagnen.

Det är ibland lite svårt med mål och mening på barnvagnsfärderna. Och ibland tittar jag avensjukt på de ökända lattemammorna som verkar ha intagit alla caféer som saknar trappor. De verkar ha en sådan gemenskap där de sitter med perfekta figurer i moderna kläder, perfekta vagnar och perfekta bebisoutfits.

Säkerligen skulle jag känna mig utanför i deras sällskap. För vad kan vi, förutom föräldraledigheten, ha gemensamt? Så för att slippa sitta själv och storögt titta på andra sällskap ringde jag till Maria Lu. och bestämde att vi skulle fika på Hansakompaniets Espresso House.

Innan Maria kunde komma spenderade vi tiden på systembolaget. Vi börjar få en bra laddning med vin hemma eftersom jag varje fredag köper två nya sorter. Nya och nya. Iallafall nya för oss. För det mesta rött och just nu har jag en ekologisk rödvinsperoid. Återkommer senare om det är gott eller surt. Men flaskorna är fina.

Till slut blev det en klassisk fika med té, kaffe och minihälsomuffin. maria hade med sig sin stickning och nya coola digitalkompaktkamera. När jag berättade om den för Ruben blev han väldigt intresserad av modellen. Så vem vet, vi kanske får en ny kamera som vi kan filma med?

Annars var det otroligt skönt att få prata om datorer, önskan om ny dator eller ta steget att omformatera den nuvarande. Det skulle, för mig, vara en god gärning eftersom det gamla pc-tröskverket börjat få åldersrelaterade problem. Tänk en dator som är pigg igen.


Och senare på kvällen var jag och Ruben hos Helle på Robert&Blad för att hämta och betala kläderna som vi lagt undan. För min del innebar det ett stort hål i plånboken men också de första nya jeansen sedan jag var 18 år. Dessutom en snorsnygg blus.


Tråkigt att Helle stänger butiken för vi brukar titta in varje fredag efter bebisbion. Men jag har full förståelse för hennes beslut. Kläderna finns kvar men i andra butiker.



26 januari har Bodil namnsdag. Dessa människor får ett hedersomnämnande för att de kom ihåg:
Rubens mamma Evy
Jannike
Ruben
Maria Li.
Min Mamma
Susanne
Mårten.

Apans triumf

Satan i gatan. Nu hände det. Turboapas första vinst på Pickwicks quiz för i år. Och det innan januari månads utgång. Hell yeah, vi är ett hett lag, snyggt lag och vinnande lag.

Även om det bara var med ett halvt poäng. Dock: det är guldet som räknas. Det sa iallafall konståkningskommentatorerna på SVT sport idag. (apmemo: EM, Warsawa, Tyskland-paråkning-guld)

Jag är oerhört lycklig över mina quiz-onsdagar. Varje vecka har jag två timmar som bara är mina. Och jag är verkligen där med all min kunskap och allt mitt vetande. Turboapa är mitt titthål mot en värld utan bebis.

Ruben och jag gjorde en annan vuxengrej i veckan: gick på KB för att se The Magic Numbers. Eller Magical Numbers som Ruben kallar dem.

Vi såg dem 2005 på Hultsfredsfestivalen (nej vi bor inte i tält där och det är fribiljetter) då de var lite bubblande på väg mot något större. Den konserten gav tillräcklig mersmak för att vi skulle köpa deras skiva.

Och nu i julas fick Ruben deras senaste skiva i dubbla upplager. Dels från honom själv och dels från mig. Min gav han till Johan G. Nästa jul ska han bara få julklappar som jag själv har tillverkat.

Nu kan vi inte bara kvista iväg till en konsert eftersom vi behöver Alvavakt. Vi ringde därför till Maria Li. och förklarade att det payback time för alla gånger vi varit kattvakt.

Hon ställde snällt upp och med lättat hjärta när det visade sig att KB var utsålt. Efter gemensam kvällsmat och vi hade lånat pengar av henne studsade vi som glada små getter till konserten.

Det är speciellt med människor sammanpressade i en lokal förväntasfulla på vad som ska hända. Och allt hade varit fantastiskt om jag inte besökt den förbannade specialisttandläkaren tidigare på dagen.

Fantastiskt nog har detta skrå inte lärt sig ett skit om patientvård. Ett besök består av att du gapar de sticker in saker i munnen utan att berätta vad eller varför. Pratar om siffror som är koder för olika tänder.

Orolig? Ja för fan. Frågor? Ja. Svar? Nej. Som sylt på gräddglassen får jag en liten moralisk uppläxning angående min tandskötsel. Hur mycket jag än gör verkar det aldrig vara nog.

Likadant när jag var med Alva på tandläkarhögskolan. Va, borstade jag inte hennes två tänder två gånger om dagen? Hmmm, ohygienisk mor.

Nåja, bandet kom till slut upp på scenen efter långt längtande. De såg ut som långhåriga smårunda hobbitar. Och strålade av glädje.

Musiken påminner, i mina öron, om Prefab Sprouts som gav ut en skiva "Steve McQueen", blev uppskrivna och försvann sedan mer eller mindre in i pophistoriens dimmiga glömska.

Konserten var bra, att få vara ute en tisdag med Ruben fantastiskt och vi småsprang i kylan hem. Där hade Alva sovit i sin säng mest hela tiden tills vi kom hem. Då vaknade hon med ett argt skrik.

Nu börjar bebisen mer falla in i rollen som ettåring. Hon har tagit 7 steg, jag räknar dem lika intensivt som när jag var liten och ville slå nytt rekord i att kasta smörgås. "Ett, tvååå, tre, fyra, fem, seeex, ett till kom igen gumman, sjuuuuuuuuu. Vad du är duktig." Alva ligger på golvet och ler mot mig. Morslycka.

Fast bebisarna på öppna förskolan har blivit större och vissa är nog redan vid ett och etthalvt år redo för anger management.

Annars träffade vi på en bebis som vi sist såg för ett år sedan på Ikea. Och då var Alva inte officellt född. Eftersom hon skulle komma först i februari.

Nu har det blivit kallt igen och mina DocMarten's har fått hedersplatsen på skohyllan.

Tre små steg

Så var det den årliga filmgalan eller filmbranschens firmafest mer känd som Guldbaggen. Storvinnare blev filmen Förortsungar som väl ska vara en uppdaterad nyinspelning av snyftmusikalen Rännstensungar.

Jag ska villigt erkänna att svensk film är inget som ses mycket på bio i den här familjen. Därför var både jag och Ruben ganska ovetande om de nominerade filmernas kvalitet. Så vitt vi visste kunde de vara både fisk och fågel. Vi kommenterade istället publikens sinne för galaklädsel. Något ingen behöver ha kompetens om för att kommentera.

Förutom Cecilia Frode i sin galanta utstyrsel och Björn Kjellman som var snyggt klädd (men håret, håret och dassig skäggstubb, förhelvete) var de flesta kanske korrekta men bomullstråkiga.

För att inte tala om galans storvinnare (manus/film/regissör) som såg ut som glada men förvirrade småskolefröknar (eller besannade mina fördomar om hur förskollärare klär sig). Det var klassiska klädfel som tre plagg var och ett kanske snyggt för sig men tillsammans en kalopsröra och att en bra BH gör underverk är något vissa hade glömt.

Nåja, vad fan är en bal på slottet mot att vara allvetande framför TV:n. Själv har jag varit på tre fester under en veckas tid vilket är ett nytt postgraviditetrekord för mig.

Även om två av festerna innebar att jag fick vara chaufför var den första festen den stora belöningen. Då var jag utan både Ruben och Alva. Därmed representerade jag bara mig själv vilket var väldigt eonlängesedan det hände.

Laurentia (som jag har ett gemensamt folkets bio förflutet med) hade med mig som dejt på Film i Skånes (fis) fest i Ystad. Vi åkte dit i Rubens bil under en lång och intressant diskussion om hur Oprah Winfrey skapade vår syn på homo americanus. Och insåg att vår syn på amerikaner därmed har brister och lider av grova generaliseringar. Men det gör den amerikanska utrikespolitiken också.

Väl framme bjöds vi på filmstudiovisning och fick besöka Wallanders lägenhet. Som innehöll whiskey, opera och en Mankellbok. Dessutom fanns där två hans Wegner stolar vilket ska visa på viss designerintresse hos kommisarien.

Middagen var lång, mystisk men god. Med min bordsgranne kom jag in i ett samtal om Taiwan som vi båda hade besökt. Jag i slutet på 80-talet medan han hade varit där förra året. Även andra som satt i vår närhet drogs in i konversationen. kanske för att väldigt få har varit där eller fanns där ett intresse att prata om något annat än film.

Vad vet jag? Inget mer än att det värkte i restarmen och att jag fick uppslag till ett antal filmer om Taiwan, barnvagnar och resor. Är det möjligen så att jag vill vara någon annan? Eller bara växa upp?

Festen innehöll kulturmänniskor jag kände från förr, filmen Göta Kanals producent (som hade kreativa filmideér om Öresundsbron) och ett filmquiz vår lilla grupp hade problem med. På vägen hem till Malmö blåste det friskt. Vinden tog ibland tag i bilen. Lite läskigt när yttre makter vill styra.

Nästa fest var 40-års-fest i Lund. Hela familjen inklusive Viggo var med. Jag satt mest i köket och filmskvallrade med Ingela eftersom hon också känner till Film i Skåne.

Alva hade hur roligt som helst i kökshallen med tomflaskor. Medan flertalet av gästerna satt i vardagsrummet för att äta god mat och dricka gott vin. Så där var det väldigt trångt särskilt med rörlig bebis som ska vara överallt.

Därför såg vi tyvärr inte mycket av festens födelsedagsbarn men, faktiskt, vi hade väldigt trevligt ändå. Även om det var förbannat svettigt att hitta en födelsedagspresent. Jag fick som förslag av Micke B. att köpa sprit men blev lite missmodig av det förslaget: är enda möjligheten till skönhet efter 40 att supa sig full? Eller botox?

Kanske inte. Vi verkar se yngre ut nu än förra generationer. Det kan vara en annorlunda inställning till livet som gör skillnaden. Eller att miljöförstöringen konserverar våra drag.

Den tredje festen var två kvarter ifrån oss. Ännu en blåsig lördagskväll som det var skitskönt att ha nära dit och hem. Den minsta festen av de tre och den enda där jag inte behövde köra bil hem ifrån. Där var supergod mat, supergott vin och supertrevliga gäster som alla charmades av Alva.

Hon blir inte rädd för nya människor utan älskar uppmärksamhet men kan även roa sig själv. Vilket gör henne till den ultimata partyprinsessan. Även om två dagars festande tog på krafterna och söndagen tillbringade hon sovandes i sängen tillsammans med en lätt snarkande Ruben.

Fast den stora, riktigt stora, nyheten är att Alva har tagit sina första tre små steg. Lite trevande men ack så glädjande för mig.

Bland film och storm

Det behövs inga namngivna stormar för att förstå vilket blåshål Malmö är. När jag och Alva skulle gå på babybios säsongsstar förde med- och motvind en kamp om vår framkomlighet.

Antingen fick jag kämpa hårt med barnvagn i motvinden eller tog medvinden tag i oss och vi flög utan kontroll flera meter framåt. Perstormen satt vi inomhus och tittade på. Utanför vårt fönster vajade träden som lösa mjölktänder. Det är vid dessa tillfällen som boende i civilisationen är bäst. Inget elavbrott, inget teleavbrott och en närbutik runt hörnan.

Och Möllevången var sig ganska lik efter stormen, bara lite mer grenar och skräp på gatorna. Fast jag är sanslöst trött på det gråtrista vädret som ska föreställa vinter. För att tala om trötthet: Alva har fallit för åldersstrecket på Öppna förskolans bebisöppet och nu får vi vara med de lite större barnen på förmiddagen. Vi som tycker så mycket om sovmorgnar.

Vi kommer ner dit vid tiotiden och bebisen tittar yrvaket på leksakerna medan jag bäljar nybryggt kaffe i mig. Alva vaknar ändå inte förrän efter sångstunden som är vid 10.30 och därefter får hon leka fritt. Någon gång vid 11.30 får jag äntligen frukost och då smakar den underbart.

Och så var det dags för Asta Kasks årliga vaccinering. Hela familjen, dvs jag, Ruben, Viggo, Alva och Asta, stuvar in oss i bilen för att åka till Djursjukhuset. Där råder stort allvar i väntrummet som påminner väldigt mycket om en vanlig vårdcentral.

Du tar en nummerlapp, väntar på din tur, anmäler djurets namn och ärende, väntar på din tur, Asta Kask blir uppropad, invisad till undersökningsrum, vänta på vetrinär, vetrinär kommer, undersökning och sköterska kommer in för att vaccinera vilket tar 10 sekunder.

Sedan betalar vi eftersom som människa är vi på djursjukhuset reducerade till räkningsbetalare och köpte 10 kilo prima Royal Canin-mat till Asta. Som vi hoppas ska räcka till nästa år när familjen åter igen gör den årliga utfärden dit. Och festligt värre tycker Asta som när vi kom hem gjorde sitt bästa för att ta hål på säcken med den goda maten.

I fredags var det dags för säsongspremiär på Spegeln för babybio. Egentligen skulle de visa "Underbara Älskade" av Johan Brisinger. Jag tycker det är fantastiskt roligt med bio men bebisar och filmer på svenska brukar inte bli en lyckad kombination eftersom ljudet i salongen tidvis överröstar det på duken. Men endast den som är svag i tron tvivlar och jag vill alltid se på verkligeten positivt. För vem vet, kanske är de små liven trötta och sover hela filmen?

När jag småspringande genom förstormen kom fram till Spegeln hade de ändrat film till Almodovars "Att Återvända". Vilken lycka, en film med text, insatt i sista minuten och med 11 års gräns. Länge leve bioanarkin. Dessutom en film som jag verkligen vill se.

Eftersom bebisarna är med på bion måste alla filmerna vara barntillåtna eller från 7 år. Jag har numera en dröm att äntligen få se barnförbjudna filmer på bio för det var längesedan och inte bara på DVD. Nåja den tiden kommer.

"Att Återvända" eller "Volver" som den heter på spanska är Almodovars 17:e långfilm och också en av hans bästa. Enkelt sett är det en historia om tre generationers kvinnor och hur livet rör sig i cirklar där allt kommer igen. Både gott och ont.

Filmen har, som många andra av Almodovar, en visuel poesi där grå vardag kan explodera i en färgdetalj. Kameran får inta fågelperspektiv för att understryka de dödas eller de icke närvarandes bevakande öga.

Dialogen har sin egen struktur där ett samtal om en joints för- och nackdelar blir lika vardagligt som utbyte av kakrecept. Filmen är en osentimental skildring av människor i förorten som när de inte är arbetslösa hankar sig fram på minimilön och ströjobb.

Jag skulle gärna skriva mer om filmen som är en måste-se-film MEN jag har en vrålledsen Alva.

Och idag firade

vi att Alva fick komma hem till oss för ett år sedan. Jag var övertygad om att hon skulle sakna de kompetenta sköterskorna på neonatal. Fast hon verkade ganska fort finna sig till rätta med bara föräldrarna. Asta ignorerade hon totalt vilket var ganska ömsesidigt.

Det var, ska jag erkänna nu efteråt, väldigt nervöst att få hela ansvaret över denna lilla tvåkilosbebis. Nu började föräldralivet med lite mjukstart eftersom hemsjukvården kom varannan dag för att väga och prata med oss. Och en tid med långa barnvagnsprommenader började trots snö och kyla.

Men nu insåg jag också att Malmö inte var direkt handikapvänligt som är lika med barnvagnsframkomligt. Möllevången gick bort direkt. All införskaffande av förnödenheter fick ske på Ica eftersom de andra butikerna är pluttesmå med hög trappa. Idag har jag fantastiska armmuskler efter släpat upp vagnen för diverse trappor. Möllans ost var examensarbetet, därefter var jag godkänd barnvagnsframförare.

Idag började babysim på Parkmöllan igen. Alva toksparkade i bärselen när vi gick nedför trapporna till bassängen. Hon verkar komma ihåg det hon lärt sig, vilket är att hålla sig i bassängkanten och dyka. Som nytt trick övade vi på "backpacking". Det går ut på att bebisen håller fast sig på den simmande mammns rygg och är snorcoolt. Alva ligger på min rygg som en liten apbebis.

På tal om apor. Onsdag innebär quiz på Pickwick. Detta var inte en omgång som kommer att gå till Turboapornas historia men Åsa var tillbaks från Australien och drinkzippande på Cate Blanchetts balkong och Peter var tillbaks från Norrland. Nu saknar vi Micke som kanske försvunnit i Norrland, Anna som fortfarande är i Stockholm och Johan som lovade att han skulle komma men glömde bort oss.

Varje onsdagskväll är jag under två timmar bara Bodil som är helt fokuserad på att lösa quizen tillsammns med laget. Det är som en liten resa tillbaka till en tid då jag varken var sambo eller mamma. Och det är otroligt skönt. Numera har Turboaporna blivit förevigade med en liten namnplakett som sitter uppe på pubväggen.

Så vad är väl en bal på slottet?

Eller Nöjesguidens prisfest på Slagthuset? Den är säkert inte alls underbar utan för mycket folk, lång köer till allt och bara en sorts öl som dessutom säkert smarkar illa eller blaskig eller båda sakerna samtidigt.

Nej, jag hade inte ens biljett dit men Ruben hade via en medlem i gubbandet han spelar i fått del i en inbjudan som berättigar till inträde för två. Jag kände ingen sorg över att få stanna hemma eftersom senaste gången var gratisölen en hemsk japansk sak som fick munnen att torka ihop. Skitäckligt, jag lovar.

Nåja, här kommer en sammanfattning för oss som inte var där helt baserade på Rubens upplevelser över vilka han träffade i olika kösituationer.

"När jag skulle hänga in jackan träffade jag Cecilia N. och Peter." "Vilken Peter?" "Hennes pojkvän heter väl det?" "Han heter Thomas." Jag bryter samman i en stor skrattattack. "Peter heter mitt ex som är kompis med Thomas. Du sa väl inte fel namn till honom?" "Tror inte det."

Och så fortsatte kvällen. Olika människor som vi lärt känna vid olika tillfällen hade Ruben virvelmöten med i festvimlet. De flesta namnen och ansikten kom han ihåg medan vissa säkerligen fortfarande döljer sig i glömskans mörka vatten.

Själv satt jag hemma med en otroligt pigg Alva som inte under några omständigheter ville somna. Vi såg på "Walk the line" och lyssnade på radio och gosade väldigt länge på golvet innan ögonlocken blev för tunga. Tyvärr blev nästan ögonlocken för tunga på mig också.

På lördagen sov både far och dotter sött i soffan tills Viggo kom och vi beslöt oss för en stadpromenad, även om de flesta butikerna nog var stängda. Till vår stora förvåning häll de flesta affärsinrättningar öppet trots helg. Eftersom vi blev lite förvirrade av det gick vi ner till centralstationen och köpte en skateboardtidning, dessutom ringde vi till Johan och bjöd in honom till lördagsmiddag.

Spontanmiddagar är fantastiskt roliga. Ingen lång ångestperiod över hur middagen ska forma sig och vad den ska innehålla utan pang på rödbetan, desperationshandla på hemköp och småspringa hem för att hinna med. Och om maten inte är färdig när gästen kommer blir det fördrinkar och snacks och sedan blir alla mördarhungrigar vilket gör måltiden till en stor kulinarisk upplevelse för alla.

Johan verkade nöjd med både mat och vinval. Senare fick han till uppgift att klura ut hur vårt nya reseväckaur fungerar. Vilket han lyckades med men precis som när någon löser ett datorproblem visste han inte riktigt hur han hade gjort för att få det fungera. Nu piper klockan om morgonen, fortfarande är vi inte vana vid ljudet så vi tror inte att ringningen gäller oss, men vi vågar inte ändra på tiden, knappt ens peta på klockan.

På söndagen besökte vi min nästkusin som bor i Bjärred och har en bebis som är två veckor äldre än Alva. Ottilia, som den lilla varelsen heter, är väldigt lugn, säger inte ett pip och lägger redan tillbaka leksakerna i leklådan. Alva däremot speedokryper mest hela tiden, pratar konstant sitt eget språk och tömmer leksakslådan utan en tanke på att det finns någon möjlighet till fylla den igen.

Jag undrar om de hade något direkt utbyte av varandra om nu bebisar i den åldern har det överhuvudtaget. Alva satt vid leklådan för att tömma den och Ottilia satt mest vid sin mamma. Och det är lite underligt att umgås med min nästkusin eftersom vi i princip inte har sett varandra sedan jag var 6 och hon var 4. Den gången blev jag också sur över att jag inte fick låna hennes tramptraktor och ville aldrig mer se henne igen. Och se, det löftet höll jag tills i våras då Ottilia döptes.

Precis som jag inte automatiskt börja umgås med någon annan nymamma med bebis så är det svårt att finna en umgängesform som där det gemensamma är ett släktband. Och även om jag alltid vill ge det mesta en chans är det nog så att ju enklare umgänge desto enklare att upprätthålla kontakt. Alva har ännu så länge inte dessa filosofiska problem. En låda full med leksaker är för henne en bal på slottet.

Nytt år

Vid midnatt på nyårsaftonen satt vi alla tre i sovrummet och tittade på det ljudliga fyrverkeriet. Bang, boom, schviii och poff. Den mörka vinterhimmeln blev färgrik av alla fyrverkeristjärnorna som förkunnade att ett år hade gått till ända och ett nytt började.

Alva, som håller på att bli en hjärtlig charmerande partyprinsessa, somnade otroligt nog lite efter åtta på kvällen. Efter middagen som för Alvas del bestod av babymat på burk medan jag och Ruben njöt av grillad oxfilé med tillhörande rödvinssås. Bara ett kort ögonblick efter måltiden blev det lilla flickbarnet trött och vi, föräldrarna, var rörande överens om att hon skulle nattas.

Och miraklernas, mirakel: hon somnade på studs. Bara så där. Äntligen kunde jag och Ruben göra nyårsaftonens höjdpunkt: årsgenomgången. Vi börjar som vanligt med januari och försöker sedan beta av året kronoligiskt. Detta innebär också bildvisning av årets familjefotografier och en stor dos nostalgi. Dessutom brukar jag alltid börja sakna sommaren med varma bad och ljusa nätter.

Nåja en stund senare, mitt i det värsta nostalgiträsket, vaknar Alva igen och vill inte somna om. Därför satt hon mellan mig och Ruben på sängen vid tolvslaget. Därefter gick resten av kvällen åt till att natta Alva. Till slut fick vi ta till en metod som vi använder enbart vi nödfall; hon blev nedstoppad mellan oss för att sedan, vid djupsömn, bli överflyttad till spjälsängen.

Nyårsdagen var grå, regnig och stormvarning var utfärdad. Som gjord för att ligga i soffan och titta på TV. Maratonsession med "Ugly Betty" som jag faktiskt inte sett innan. Jag hade större intresse och möjlighet att följa TV-serier innan Alva kom. Livet är inte riktigt lika spontant med bebis. Nu är det mer om jag orkar eller inte orkar titta på TV om kvällarna. Inte vad som visas på burken. Orken mer än intresset styr mitt TV-tittande.

Om "Ugly Betty" tyckte jag väl att den hade sina kvaliteer men Betty är alldeles för präktig för min smak och varför måste det alltid finnas med ett problematiskt far/son-förhållande. Är det obligatoriskt för att serier ska få finansiering i USA? Jag börjar bli väldigt kräkmätt på temat med en son som känner sig otillräcklig/osynlig inför sin far. Nästan på enda gången mor/dotter temat visas är när modern arbetar/gör karriär utanför hemmet och dottern känner sig bortglömd/ensam. Amerikanska serier ska nog ses i logom doser.

Nåja, första prommenaden för året gick dagen därpå till Ribban och fiket på Kallis. Alva fick lunch, jag fick fika och vi delade på en banan. Jäklar vad jag tycker om att fika ute vid havet. Dricka en kopp kaffe utan att bry sig om att den är halvblaskig och läsa medtagen bok. Dessutom finns det människor att titta på så Alva har något att göra när jag äntligen får lite läsro. Sedan till våren sitter människorna ute i solen och skyddade från vinden insvepta i filtar medan de filosoferar över ett glas rött.

Annars verkar våren vara orosväckande mycket på väg med buskar som storknoppas och fåglar som kvittrar pilskt. Och det är inte tid för det ännu. Förra året vid den här tiden vräkte snön ner nu är det bara regn och återigen regn dessutom är det varmare de flesta dagarna än vad det var i Åre i somras som hade 7,2 grader.

På kvällen gick hela familjen in till Folkets Parks Vinterland där det fanns människor i dräkter som föreställde pingviner, isbjörnar, snöänglar och något mer som jag inte blev riktigt klok på vad det skulle föreställa. Hela parken var upplysk som Las Vegas och jag finner ett stort nöje av folkvimlet som strosar runt, spelar på chokladhjulet eller åker karusell. Tänk att detta utomhusnöje kan användas året runt. Och att de under en veckas tid skapar illusionen av vinter.