Hyllie, tur och retur

Det är intressant hur en promenad med början från samma plats kan sluta så annorlunda. För en tid sedan gick jag genom grönområdet i Pildamsparken för att hamna i Slottsstaden.

Denna gången valde jag att gå ut från parken mot stadionområdet och hamnade i Hyllie. Eller gränsen mellan staden och leråkern.

Samma utgångspunkt men helt skilda mål. Även om jag denna gången också verkade förvirrad över var jag egentligen var i Malmögeografin. Helt nya områden för mig men ändå väldigt spännande. Det är lätt att gå på irrfärder i sin hemstad. Precis som livet: du vet aldrig var du hamnar.

Och när jag gick där på okända gångstigar kom tankarna, som den där middagen vi hade och diskussionen om ombytliga konsumenter. De traditionella mönstren bryts upp: för tidningsprenumeranter som byter till gratistidning, för klädsnobben som byter till HM och för medborgarna, de som röstar, som byter parti vid varje val.


Ingenting är säkert längre, allt går att ifrågasätta. På så sätt blir allt sant samtidigt som allt kan bli osant. Inga mer definitiva sanningar och framtiden blir ett oskrivet blad som bara spåtanter kan sia om.

- Oj, titta Alva, en övergiven lekplats. Jag gör ännu ett försök att få flickan tycka om gungor. Ack nej. Uä uuääää uuuuuuuäääääää! Men gunga är ju roligt, eller hur?

Nåja, vi går vidare och nu är jag helt förlorad i geografin. Var är vi? Är vi fortfarande i Sverige? Hmmm, ingen verkar prata svenska iallafall. Det gör bara promenaden mer exotisk.

Redan efter några minuter somnar Alva in och jag försvinner in i mina tankar, igen. Det handlar fortfarande om konsumtion men nu om ett köpbeteende som håller på att ändra sig.


Som parfymer förr var det de stora pafymörerna i Paris som gjorde tunga tantparfymer, vissa blev klassiker och med lite otur kan du spruta på dig tungdoften vid tester. Åren gick och dofterna blev mer kommersiella, blommigare och försedd med kändisnamn. Som Britney Spears, J-Lo och Celina Dion.

Och då hände något. Trots massiv marknadsföring blev dofterna ingen succé. Det fanns ett större värde i en unik doft som inte var uppkallad efter en sångerska, skådespelerska eller jetsetdrottning. Död åt kändisar.

Länge leve den nyfikne och medvetne konsumenten. Med internet är det enkelt att leta upp det som jag vill ha och gör mig unik. Och jag har aldrig velat bli en i massan utan särskilt mig, om än kanske inte fullt ut. Men jag har alltid velat gå mina egna vägar.


- Var fan är vi? Jag står och stirrar mot leråkern som breder ut sig framför mig. Långt borta, rakt framför mig skymtar jag ett lantligt kyrktorn. Närmare och till vänster står Hyllie vattentorn. Det finns bara en sak att göra. Jag vänder om.

På tillbakavägen kommer jag förbi Ärtholmens koloniområde. Det påminner om ett pyttevillaområde med små hus och tillhörande miniträdgårdar. Där finns gemensam samlingslokal, semiavancerad lekpark och bilfrittområde.

Kanske är det en sista lämning av det som skulle ha blivit utopia. Den lilla människan, med det lilla huset som odlar sin egen lilla trädgård. Ärtholmen har ett himmelskt lugn svävande över sig fast det inte ligger långt från Malmös ökända genomfartsleder.


Borta bra men hemma känns igen bäst. Och oj vad bloggare har blivit heta. Vi har blivit en maktfaktor.

Igel, pigel

Mitt under vår lördagsmiddag med väldigt goda (dock ej ätbara) vänner, kräktes Alva över min blus. Det var en liten fin sprutfontänkräkning som täckte halva mig.

Sedan kräkte hon ner mina jeans och halva vår säng för att avsluta med en stor spya i spjälsängen. Så nu delar jag, Ruben och Alva på en säng, ett täcke och fyra kuddar.

Även om hon är mycket bättre nu hänger hon på mig som om hon var magneten och jag metallen. Vi ska helst inte vistas bland människor utan bara gå uppfriskande promenader i ödsliga trakter. Vilket kan bli svårt i Malmö.

Just nu sover Alva och därför hinner jag plita ner dessa rader. Återkommer senare med en fylligare kommentar om mina dagar.

TV, skelett och middagar

Då började dokumentären på SVT om "Ordförande Persson". Fast kanske mest framstår den förre dette socialdemokratiske partiledaren som en folkskollärare av den gamla stammen. En sådan som alla eleverna stod upp för och bockade respektive neg för. En utdöd dinosauriestam av lärare.

Och Göran Perssons stora supporterskara var alltid gråskallarna. De som är uppvuxna med första maj som årets finaste helgdag. Valet av honom som partiordförande var säkert med en förhoppning om att få partiet att återvända till fornstora dagar. Eller åtminstone till 60-talets röstsiffror.

TV-Dokumentärens tagline är "Öppenhjärtigt om livet, kärleken och politiken" och visst pratas det. Men med Persson har det alltid varit mest intressant med det som inte sagts.


Exempel: integration och feminism ämnen som aldrig fick den traditionella klassfrågans utrymme. Även i programmet behandlas han främst som politiker, statsman men aldrig som familjefar.

Jag tror inte när det blir dags för Mona Sahlin att summera sina dagar på den blåsiga politikertoppen att hon undkommer frågan om rollen som politiker/mor. Nåja, det får framtiden utvisa.

Och jag hoppas att vår framtid kommer att vara modernare än vår nutidshistoria. Att förnuft får råda och samarbetsvilja.

Nu består livet inte bara av politik. Inte heller av nära och kära och mat. Utan även om vårt förhållningsätt till döden och lusten att stoppa tiden.

Ett fascinerande bevis för det sistnämda upplevde jag på zoologiska museet i Lund. Inträdesavgift: 10 sek. Jag lovar, det var de mest välspenderade tiokronor någonsin. Bara att hitta dit var ett äventyr.

Den egentliga orsaken till mitt besök var Brutus Östlings utställning På vilda vingar - en fotografisk resa från kungsörnar i norr till pingviner i söder.


Jag kom in i en stor oskyltad byggnad och frågade försiktigt: - Är det här zoologiska museet och i så fall, är det öppet? - Jajamen, fick jag till svar och gick därmed ut för att hämta barnvagnen.

Väl inne möttes vi av en entusiastisk kvinna som berättade om utställningarna av skellet och uppstoppade djur och snäckor och mycket mer än så. Allt som allt hade jag tre våningar att plöja igenom.

Om Alva inte skulle orka med, eftersom musset saknade hiss,erbjöds jag barnpassning. Jag förklarade att hon kunde gå så vi klarade oss utan vagn. Först på bottenvåningen var det skelettsalen.

Vilket fick mig att tänka på livets förgänglighet och människans fascination av ben. Och nog var där ben, från rävar och valar och för evigt utdöda djur.

Nästa våning började med freakshow-montern. Det är där de har uppstoppade änder med fyra ben och konserverade kattungar med dubbla kranier. Och det är helt omöjligt att sluta titta på dem.


Sedan var det uppstoppade djur, alla i naturliga format. Så som de såg ut när de levde, fast med ögon av glas.

Högst upp var fotoutställningen och massor med uppstoppade fåglar. Jag blev helt förtrollad av kolibrins minimala storlek. Alva sprang mest runt och slog på glasmontrarna.

Det mest otroliga var att det var bara vi där. Vandrandes runt i en värld där tiden för evigt står still. När jag skulle gå där ifrån fick jag en förfrågan om jag inte kunde rekommendera museet till dem jag känner.

Jag lovade och har härmed gjort det.

Människan lever dock inte på ideologi och kultur enbart utan behöver också mat. Därför för vår och andras fortlevnads skull bjöd vi på middag. Och här kommer att piffigt middagstips:


Lasagne. Tar evigheter att laga men när det väl, efter all väntan, blir färdigt tycker alla det smakar himmelskt. Du blir kvällens hjälte och alla glömmer bort hur lång tid det tog.

Och vi kom äntligen iväg på restaurang för att fira Rubens pappas födelsedag som var i november. Vi prövade Kin Long på Rådmansgatan här i Malmö, vilket jag och Ruben tyckte var fantastiskt medan de andra tyckte: - OK, som den i Lund. Jag blev alldeles paff.

Mitt omdöme får råda eftersom jag är den ende av oss som varit i Kina och därmed vet att så som på Kin Long så smakar maten i Kina. Vilket ingen annan kinakrog i Malmö har kommit i närheten av.

Dessutom hann jag med en tur på hundutställning i Västra Hamnen och fick se mattar som var väldigt lika sina hundar. Och här tänker jag på en afghanhund med ljus päls som hängde som silke över öronen och en ägare med snarlik frisyr.

Och se: vi lever i en fantastisk värld där det mesta kan hända. Allt från att dinosaurier uppstår till den nya människan som vill stanna i ögonblicket.

Vattenlekar

Vi har alla våra lekar med vatten. Både symboliska och verkliga. Tillsammans leker jag och Alva varje onsdag på babysim. Ibland är det roligt, ibland är det mest tårar.

Senast var det mest skratt och kålsupar. Precis som livet: du får ta det goda med det onda. Som Lars von Trier så fint uttryckte det i "Riget".

För många, många och väldigt många år sedan simmade jag för KSLS (Kristianstad Sim- och Livräddningssällskap). Där försökte de lära oss att vara vän med vattnet. Att med kroppen förstå hur vattnet virvlar och med armarna finna den snabbaste vägen framåt eller bakåt beroende på simsätt.

Och möjligen skulle det vara på ett lekfullt sätt. Även om jag aldrig fann det lekfulla med tre stenhårda pass i veckan. Fascistiskt vad det kanske eftersom vi skulle bli den nya eliten.


När jag blev allergisk mot klorvatten fick jag det perfekta alibit för att sluta. Tyvärr kunde jag inte de närmaste tjugo åren därefter besöka en simbassäng utan att mina ögon började rinna.

Men det var inte roligt utan verkade mer som vi skulle bli de nya simsoldaterna i det svenska landslaget. Även om väldigt få kunde vara de utvalda.

Som "The Matrix" vars tagline var "In a world of 1s and 0s...are you a zero, or The One?", ojsan. Det visade sig bli ännu en triologi för mycket.

Börjar bra med första filmen och sedan går det bara utför. Det eviga exemplet på hybris som sedan blir klassikern "tagit för mycket vatten över huvudet".


Ändå börjar allt liv i vatten. När jag var gravid, mot slutet, var det tre positiva saker mitt i allt preeklampsielände: att bebisen hade bra med fostervatten, att bebisen hade bra rörelsemönster och var propotionerligt liten.

Hur underligt det låter fick den utsagan mig att må lite bättre; att jag inte hade misslyckats med hela graviditetsstadiet.


Men allt gick bra, till slut. Vattenlekar är något som annars mest nuförtiden görs på sommaren. Först är det premiärdopp som består att att springa ut i vattnet, dopp ner och reptilsnabbt upp. Till badlakan och värme.

Därefter börjar, med solens värmande strålar, min badsässong. Företrädesvis i Falsterbo. Jag brukar dyka och se hur långt det går att simma under vattnet eller hur många kullerbyttor som går att göra i rad.


Bäst tycker jag om att simma och se hur pass bra mitt nagellack matchar det turkosblå vattnet. Fåfängesim, javisst men en rolig vattenlek.

Alvas vattenlek går ut på att plaska med händerna i Astas vattenskål. Därefter tar hon kattens helfoder och lägger ner det i vattnet bara för att se hur det blir upplöst. Vi har alla våra små vattennöjen.

Och den här är för er som undrar vad vi gör på babysim.

Don't dream it, be it

Igår lyste solen så där fantastiskt värmande hela dagen. Enda molnet på min himmel var att Dolce Siciliana, som ligger vid Drottningtorget, med sin fantastiska glass inte har öppet på måndagar. Trams. Låt vädret, inte veckodagen, bestämma när glassbarer ska vara öppna.


Idag vandrade jag ut i solen för att göra en promenad som länge har varit en dröm för mig. Inget superduper fantastiskt utan bara fortsätta ut från "Plattan" i Pildammsparken vidare på grönområdet utanför. För att sedan se vart jag hamnar.

Alltså väldigt enkel idé som länge legat, jag pratar flera år, och pyrt men inte blivit av. Förrän idag.

Först en titt ner i blivande tunnelen vid St: Johannes där den coola stationen ska ligga. Inte nu men i framtiden. Och i framtiden ska jag kunna trippa några hundra meter ner till stationen, hoppa på öresundtåget till Köpenhamn. Jag längtar efter den kosmopolitiska framtiden.

Nu är det ett stort hål ner i jorden med en gränskopa som gräver och gräver. Det finns ett podium som har byggts så att nyfikna människor kan följa utvecklingen 25 meter ner.

Jag hoppas att när de blir färdiga med stationen att den får en blank och modernistisk design. Isåfall ska jag alltid ha högklackat så låter klick, klack mot perrongen och dessutom en tjusig klänning så det blir enklare att smälta in i den futuristiska utformningen.


Det hände något underligt när jag och Alva-fastspänd-i-barnvagn steg in i Pildammsparken. Helt plötsligt blev det väldigt disigt. Som om Malmö stad hade satt igång en rökmaskin i parken. Lite drömskt förtrollande.

Det blev också kyligare när solen blev gradvist svagare bakom diset. Med tanke på att vi har vandrat genom storm, regn och snö, precis som om vi vore hjältebrevbärare, var detta inget.


Parken såg mer ut som en sagoskog. Ljudet blev mer diffust. Och jag tänkte: att egentligen vill jag vara på fjällvandring. Tidningen Turist, som är Svenska turistföreningens organ, har dimpt ner i brevlådan eftersom vi är familjemedlemmar.

Och den är fylld med förföriska snöbilder från den svenska fjällvärlden. Jag vill åka långfärdsskidor från Abisko till Nikkaloukta. Jag vill bygga min egen bivack. Jag vill sitta högt uppe på fjällen med min kaffekopp och kontemplera. Jag vill.

Det är långt till fjällen och våren kommer alltid först till Malmö. Men den stora tystnaden hittar jag inte i staden. Inte nes i någon av stadens stora parker nu fyllda med vintregäck, snödroppar och krokusar.

Ett annat dilemma är vad vi ska göra i sommar. Inrikes eller utrikes? Vad har vi råd med? Vad har vi ork med? Kan vi klara av en bilsemester med en pigg ettåring?


Frågorna är fler än förslagen. Flyg verkar inte vara ett alternativ eftersom det är problematiskt att få med sig något i handbagaget. Även ett läppstift är terroriststämplat. På Arlanda kan en flaska tax-free rött vara farlig om den är köpt utanför EU. Och det finns inte heller samma regler på de olika flygplatserna vilket försvårar resandet.

Och varför, egentligen? För att kåta terrorister inte ska spränga flygplan i luften tiotusenmeter ovanför jordytan? Men redan nu sprängs bussar och tåg men därmed har det inte kommit några bagageföreskrifter för dessa resenärer. Så varför och varför, igen, är det så få som ifrågasätter besluten utan nöjer sig med att "det är för vår säkerhet"? Jag fortsätter min kamp att få bära med mig mitt läppstift.

Jag vandrar vidare genom Pildammsparken fortsätter ut på en gröning och hamnar på John Ericsson väg. det var inte alls upphetsande. För där har jag varit förut, vägen som gåt förbi UMAS och Stadionområdet. Jag ville komma till något nytt, något annorlunda och underbart. Inte en genomfartsled.


Så för att skapa lite spänning i vardagen svängde jag in på Pilängsgatan, gick vidare och kom fram vid en väg som var okänd. Då förbannade jag mig själv förr att inte ha tagit med en Malmökarta. Var var jag nu? Genom att snedda över en park kom jag faktiskt fram till Malmborgs vid Erikslust. Halleluja, åter i kända områden.

Men jag tog ett snabbt steg ut i det okända disiga Malmö. Nästa gång ska jag gå mot Hyllie istället. För nu när jag ser på kartan inser jag att det är dit som målet finns. Och därefter...

Ned som en sol och upp som en pannkaka

Så var vi där igen. I skogen, bokskogen vid Torups slott och solen skulle snart gå ner bakom träden. Jag, med Alva i bärsele, och Ruben försökte få benen till gå ännu snabbare. Men efter gått 10 km slingan i skogen, kulle upp och ner, var vi ganska möra.

Varför denna jakt med solnedgången? Jo, för att vi som vanligt kom iväg försent. Jag hatar att vara tjatkärring som få fösa på Ruben som i sin tur hellre vill sova frukost och ta ett evighetslångt bad. Men vad faaaan, någon gång kan det väl bli en skogsmulle eller äventyrare av honom med.

Väl hemma satt vi ganska nöjda med dagen båda två och åt pepparbiffar från Ica Maxi, potatismos med parmensanost och vinsåsen som blev över från lördagens middag. Vi skulle nog haft ett gott rödvin till, för att maten skulle nå upp till högre smakhöjder. Bättre mat/dryckkomposition nästa gång.


För i lördagskväll bjöd vi hem Laurentia och Maria Li. till oss på "Manzo Brasato in Vino Rosso", vilket på svenska blir rödvinsmarinerad nötstek, rödvin och Melodifestivalen i stereo. Maria hade tagit med sig virkning ifall festivalen bara var tramsig och kräkframkallande. Men inte.

En av min högst personliga höjdpunkt under Melodifestivalen är att få kommentera artisternas klädval. Det gör nästan ont i mig ibland när jag ser deras taffliga försök till scenkläder. Var är Trinny och Susanna? Det behövs verkligen någon som kan berätta för de inblandade artisterna att: "bara för det är modernt ser du inte snygg ut i det" eller: "vill du verkligen se ut som en fet subba"?

Kanske kan Christer Björkman ha en schlagermodespecial nästa år på bästa lördakvällstid. För då skulle melodifestivalen bre ut sig ännu mer i TV-tablån.


Nu såg inte alla ut som skräp och smaken är subjektiv men det är väl inte meningen att kläderna ska ta fokusen från musiken vilket faktiskt hände i lördags. Och nej, jag tänker inte skriva om vilka som gjorde det eftersom jag bara hänger skamlöst ut nära och kära på den här bloggen.

Vi hade iallafall väldigt roligt framför TV:n, telefonröstade på The Ark eftersom jag och Ruben räddade gitarr-Martin hem till Malmö efter en Hultsfredfestival, därmed de enda vi hade något Lassie-förhållande till. Och så vann de klämmiga småländska gossarna.

Efteråt hade Ruben fått nog av damsällskap och lyckades få tag på Niklas N. som stod på Brogatan och hinkade öl. Den käre Niklas hade också, när han var i tjänst som åkare, trillat och slagit ut större delen av övre tandraden. Nu använde han lösbryggan som partytrick mest hela kvällen. Rubens kompis, inte min. Och Ruben kom hem färdigölad lite efter tre på natten. Håhå jaja.

Då var det lugnare tidigare på dagen när jag och Maria Li. gick på foto- och konstutställningar. På den nya utställningen med Elmgreen och Dragset på Malmö konsthall fick jag nog se mer erigerade penisar fotograferade i offentliga miljöer än vad jag någonsin gjort.


Fast Alva tyckte det var skoj att springa runt och vädret ute var fantastiskt. Största vårkänslan hittills. Människorna på stadens gator ser lugnare och mer tillfreds med sig själva. De lyser med solen.

På bebisbion såg vi "Dreamgirls". Oscarsbelönad musikal som drogs ner av sentimental övervikt. Första halvan var bäst men sedan blev filmen nästan lika könlös som när den vite medelklassen arbetade om de svartas musik på 60-talet. Det är i grund och botten en enkel historia.

Underdogs kämpar för upprättelse, klarar av det och blir en del av etablissemanget. Därefter börjar maktkampen inom det egna leden, dog eat dog, men för att undvika livets svärta drar filmen mot kommersiell sentimentalitet. Urk. Fast väldigt mycket musik och tjusiga scenerier.

Alva tyckte det var roligt. Själv hade jag ett gympass när jag sprang dubbelvikt mellan stolsraderna på biografen i ett fåfängt försök att fånga den lilla marodören.


Då var det något lugnare när vi var på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Vi åkte dit dels för att se på Annika Larssons utställning "Stereotype" som ingår i den skånska fotobiennalen och dels för att jag varje år åker till Helsingborg. för det var där på BB som allt började för mig.

Jag blev glad över dimman på den skånska slätten. För det betydde att jag kunde läsa medhavd bok istället för att försöka uppleva varenda milimeter av landskapet. Jag har nästan ett tvångsmässigt behov att titta ut när jag åker buss, tåg, båt, bil och flygplan. Det hänger ihop med att få full valuta av resan. Därför tycker jag om dis. För enbart då reser jag bara utan att bry mig om vad och var jag passerar.

Nåja, väl framme var närheten till havet mer påtaglig än vad den annars är i Malmö. Så jag prommenerade med barnvagnen den korta sträckan till det vackra vita huset som ligger vid marinan och går under namnet Dunkers kulturhus. Löste inträde och försökte bestämma mig var vi skulle äta. I Bistrån (det stavas så) med fantastisk utsikt över marinan eller i matsalen en trappa upp som hade flera erbjudanden om dagens lunch.


Det blev Bistrån eftersom matsalens såg så fin ut att de säkert inte ville ha en klåfingrig ettåring där. Och sedan fick jag också ett perfekt bord i Bistrån, vid de stora fönstren, med riktig havet-suger-utsikt.

En servitris var genast framme hos mig: "Du kan inte ställa vagnen där". Jag tittade lite tvekande på henne vilket hon tog som ett tecken att fortsätta: "För det är en nödutgång". Och titta, när jag såg upp mot vänstra hörnet var det en liten nödskylt, knappt synbar. "Var kan jag ställa vagnen". "Egentligen ute i garderoben men..." hon tittade sig omkring "du kan få ställa den här under bardisken".

Wow, det kändes verkligen som på nåder att jag fick ha vagnen inom synhåll. En ny barnvagn kostar mer än vad den genomsnittlige kulturarbetaren har betalt för sin bil. Och är väldigt stöldbegärligt. En barnvagn är enkel att stjäla och ännu enklare att sälja vidare.

Men videoinstallationen var väldigt barnvänlig. Alva sprang runt och klappade på projiceringsduken som var målad direkt på väggen. Och jag tog foton, utan blixt, på henne ända tills en vakt kom och sa till mig att det var "förbjudet att filma och fotografera".

Då fick jag nog av helsingborgskultur. Och ångrade att jag inte hade med mig Alvas MFF halsduk som jag kunde svepa in mig i och skydda mig mot lokalbefolkningen. Sedan när jag var på väg ut blev jag stoppad för en ur personalen var bara tvungen att verbalt berömma min kjol. "Det är MaxJenny Forslund som har gjort den. Hon gjorde även en guldbikini till Madonna", stammade jag fram.

På vägen hem såg jag från Öresundståget en otroligt vacker solnedgång. Solen var stor och orangeröd när den sakta skönk ner bakom Själland. Och det var en stor konstupplevelse.

Promenader och vårsjuk

Mitt mål är att få skriva något på bloggen varje dag. I verkligheten blir det två till tre gånger i veckan. Varför? Det kommer så mycket i mellan. Som Alva. Hon vill helst vara under datorbordet när jag skriver eller försöker hon komma åt tangentbordet (där escape-knappen blivit en favorit) men allra, allra helst vill hon sitta i mitt knä med huvudet mot min axel. Inte en enkel position att arbeta i.

Därför försöker jag skriva på kvällarna när alla, utom möjligtvis Asta, har gått och lagt sig. Fast då börjar mina ögonlock bli tunga och mina tankar tröga. Kontentan blir att det kan vara svårt ibland att räcka till för både familj och sig själv. Tur för mig att Turboapa finns, där är jag bara Bodil - en i laget.

Nåja, har jag tur är Ruben hemma och jag kan stänga dörren om mig. Eller får jag försöka öka min simultankapacitet. Se där: ett framtida projekt.


Det har stått i tidningen så det är väl sant. Våren är här. Med tanke på det myckna regnandet och blygråa himlar ställer jag mig lite tvekande till detta vetenskapliga bevisade tillståndet. Men tydligen finns det ingen återvändo, vädret är tillräckligt varmt (?) och fåglarna hysteriskt pilska.

Och visst har det varit sol. Och visst har det varit vår i luften då vinden känns varmare och stegen blir lättare som om vintertyngden fallit av axlarna. Tyvärr så måste jag fortfarande ha vinterjacka och handskar på mig för att inte frysa. Det i sin tur är inte bra för mina vårkänslor.

Nej, nej, nej. Jag vill ha värme, snygga vårklänningar och uteaktiviteter utan stelfrusna fingertoppar. Nu. Inte i juni.

Annars blir det, som vanligt, barnvagnspromenader. Vi har som mål i mars månad att försöka hinna med alla utställningar på Fotobiennalen i Skåne.


Jag och Alva började i lördags på galleri Format och tittade på Torbjörn Anderssons utställning "Kroppar". Träffade non-stop på kulturmänniskor som jag arbetat ihop med på Folkfesten, Panora och Buff. Ett vandrande galleri över min tid inom kulturbranschen.

Fördelen med vernissage är annars gratis tilltugg och vin. En av mina väninnor var en gång på en vernissage som hölls i Sydkrafts (numera heter de Eon) regi med aldrig sinande vinglas. Hon gjorde sitt bästa för att dricka tillräckligt mycket som den senaste elräkningen var på. Tur att det inte var nu och att jag var där. För vår senaste elräkning var på artonhundra.

Sedan på söndagen ringde jag Laurentia och vi hann med fyra olika utställningar. Allt från Christer Strömholm på galleri Final på Helmfeltsgatan vid filmstatyn (som har felaktigt antal ruter), ner till Form/Design Center med en utställning på varje våning vidare till galleri Rostrum nere vid kanalen för att avsluta i Stapelbädden nere i Västra Hamnen där vår fd granne Johan var en av utställarna.


Laurentia ville fortsätta till Titanic men där sa jag stopp och snörvel. Det är en vanlig vårförkylning jag har men den tar ändå på mina krafter. Vi fick ändå en rejäl promenad hemåt och spanade på gula bilar. Yellow car spotting - den nya vårsporten.

Och vi gick genom den skymmande staden och pratade om hur mycket vi ville bli bjudna på restaurang, hångel i buskarna och melodifestivalen. Allt och lite till pratade vi om medan mina fingertoppar började förlora känseln.


Vi försökte också reda ut om det fanns någon skillnad mellan biodynamiskt och ekologiskt odlade grönsaker. Det enda vi kunde enas om i den frågan var att förut pratades det mer om biodynamiska grönsaker medan nuförtiden verkar allt vara ekologiskt och KRAVmärkt.

Och om vi köper varor med klistermärken som har blivit ditsatta för att varan är miljövänlig eller/och rättvist tillverkat, har vi då främst bidragit till en bättre värld eller bara blivit en människa med bättre samvete, ett köpt samvete?

Hmm. Där har jag något att fundera över tills nästa gång.

Gungeligung

Vädret var grått fast med gryende optimism kunde det kallas för vårgrått. Någonstans i luften döljde sig ljusare vindar som inte var tyngda av vinterns mörker.

Gungan åkte snabbt fram och tillbaka. Högt tillbaka. Högre än vad jag hade tänkt mig. Det högg till inom mig men Alva tjöt av skratt. Ju högre desto roligare. För det här var första gången hon var på lekplatsen för att gunga. Och det verkade vara det roligaste efter titt-ut lekar.

Det var faktiskt vädret som bestämde uppdraget. För ifall hon skulle bli rädd och börja storgråta när gungan började ta fart så ville jag inte ha storpublik eller föräldrar som väntade på sin tur och tyckte jag var en barnplågare. Men nu blev det tvärtom.


Jag satte ner henne i den blå plastiga barngungan och drog den emot mig för att sedan släppa. Det fanns ingen tvekan, ingen oro för det okända eller över vad som skulle hända utan bara ett stort jollerskratt som fyllde lekplatsen i Folkets Park. Det kommer nog bli flera sessioner på lekplatser där jag kommer stå och försöker få fart på gungan och en Alva som aldrig vill gå hem.

Nu när vi varit hemma allihop eftersom Ruben fortfarande har feber och jag har den segaste förkylning på evigheters evigheter blir det mer av alla inomhusaktiviteter. Som bokläsning, TV-serietittande och radiolyssning. Det sistnämnda gör jag annars alldeles för lite eftersom den enda radion i hushållet finns i sovrummet. Nej, den går inte att flytta på eftersom den ingår i stereoanläggningen.

Därför är det bra att ibland vara snorhängig och kurera sig i sovrummet med P1. Ahh, denna lärda och allmänbildande kanal. Förrutom "Ring P1" som ger mig allvarliga eksemanfall. Tydligen är det kung Carl XVI Gustavs favoritpårogram för han får där "veta vad folket tycker".

Med min svaghet för flärd och glamour föredrar jag "Stil" som är på fredags förmiddagar och som då krockar med bebisbio och programmets repris glömmer jag bort så ibland är det bra att vara sjuk. För då kan jag bli lärd och allvetande om flärd och sånt. Och det är ett tema som ytterst sällan tas på allvar.


Det brukar hamna i samma kategori av allvar som kvinnligt skvaller. Något trevligt för de små feminina huvuden att sysselsätta sig med. Varken mer eller mindre. Och den attityden märks av, under ytan, i programmet.

För det mesta av innehållet behandlas med stort allvar och från nya vinklar med modern attityd. Alltså inte vanvördigt men ändå inte med några självklara sanningar. Allt tåls att undersökas en andra gång.

Men nu senast verkade det som programmet ändå verkarde förlora sin gps-sändare när de skulle undersöka "LYX". Ordet betyder, enligt Svenska Akademins ordlista: yppighet l. överdåd i sätt att leva l. uppträda, i förbrukning av varor o. d; levnadssätt som utmärker sig genom överrlöd, slöseri, över drivet stor bekvämlighet, överflödiga (o. för finade) njutningar o. d; ståt, prikt.

Överdåd och slöseri är något som strider mot den svenska lutheranska bondsjälen. Vilket gjorde att programmet spretade mot väl många håll när de ville undersöka matlyx, klädlyx och vardagslyx mm. De hade nog vunnit på att undersöka lyxen i det lilla för att lyssnarna skulle få en mer sammanhållen upplevelse av lyx som en del av samhället vi lever i.


Men det var ett bra försök. Så all heder till programproducenterna. Jag kommer att fortsätta att lyssna på Stil fast det får nog bli via webben.

Pratade med min mamma i morse om vilka som kommer att gå vidare i Melodifestivalens "Andra chansen". Hon tyckte det var för lite nakenchocker i år medan jag har totalt hjärnsläpp på hur melodierna lät. Är det någon som kommer ihåg hur melodierna låter?